Jag hade gått runt o vart mer eller mindre rädd under hela graviditeten. När det är första barnet går man inte gärna runt och är småstöddig när andra säger hur ont det gör och vilken brännande känsla man får när huvudet är på väg ut. I slutet var jag otroligt nervös och jag hade verkligen ställt in mig på hur sa*ans ont det skulle göra trots all bedövning som finns(hade bestämmt mig för att ta eda, lustgas.. eller vad som helst annat också om jag fortfarande hade ont). trodde jag skulle få ligga och plågas med värgar i ett dygn innan det startade. Men nej då, så fel jag hade.. hade småsvaga värkar under kvällen och klockan 3 på natten gick vattnet, inte ens två timmar senare var hon ute. Efter att vattnet hade gått så fick jag värkar var 5-6 minut, så de bad mig avvakta hemma och 04:15 får jag krystvärkar hemma i vardagsrummet. Toppen.. snabbt in som f*n till förlossningen och 8 minuter efter att jag kom in var tösen ute, ingen tid för bedövning inte.
Det enda jag kunde tänka när jag låg där och krystade var : shiit! jag har inte rakat benen, det syntes sååå mycket med den där starka lampan. Bm hade verkligen roligt åt mig.
Efteråt funderade jag lite .. om det inte ens gjorde ont utan bedövning, hur känns det då med bedövning? det kan ju inte ens kännas någonting, det klarar alla av!
