Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

Kattöga: det är precis så jag känner nu också. Jag har inte läst den, men jag har läst och håller på att läsa Gudrun Abascals bok "ATt föda". Den rä cokså väldigt bra.
Jag tar till mig alla knep som går nu för att fokusera framåt, så jag kan gärna testa den där teckningen. När jag nyss hade blivit mamma (eller nyss och nyss, nåt år senare) så var jag på en kurs en helg med en förening. Bodde själv på hotell och åkte tidigt från festen. Då fick jag plötsligt för mig att teckna hur jag såg på mig själv - både som mamma och min kropp eller hur man ska säga. Jag fattar inte vad som flög i mig men det var pånågot sätt väldigt bra nrä det väl var gjort.

En sak som jag har upptäckt när jag sett förlossningsserien (och som jag inte visste rent direkt så där innan) är att jag blir upprörd, får ågnest, gråter och blir väldigt känslomässig när mammorna är oroliga för bebisarna och just under själva krystningen. Visste inte att jag var så rädd för krystningen, även om jag ju borde fatta i och med att jag upplevde hela det där med sugklockan coh så som väldigt hemskt. Det har varit väldigt lärorikt för mig att titta på serien!

Toppen Fru U!

Angelzezzan: nej, men jag har fått mellan raderna att jag bestämmer om jag vill ha vaginal förlsosning eller planerat snitt utifrån min förra upplevelse. Det jag inte vill är att gå tiden ut den här gången. Jag har väldiga grav.krämpor som gör mig fullkomligt urlakad. Det tror jag är till stor del boven från min förra förlossning också. Går det så vill jag ha en vaginal förlossning. Då måste jag känna mig trygg och lita på att kropp och psyke orkar med. För att kunan det måste jag få sova. Inatt sov jag ju något bättre tack vare bricanyl. Får jaginte sova och känner mig helt urlakad veckor innan förlossningen, så vet jag inte hur jag ska våga föda! I så fall tror jag att jag föredrar ett planerat snitt. Så det beror alltså på hur kroppen mår till stor del. Något jag inte kan påverka mer än att ajg vilar hela tiden, sover så mycket jag kan på dagarna och låter min sambo sköta ALLT i hushållet.

Ja jag brukar säga att det är n aturligt att dö av förlossningar också. Blir så less på den kommentaren i samband med förlossingsrädsla!

Vad trist att ni har så dåliga aurora-bm. Min är så otroligt bra, mycket empatisk och lägger stor vikt vid känslor kring förlossningen. Samtidigt vill hon så klart fokusera på praktiska saker kring planeringen.

Psykologen har jag bara varit hos en gång. Skulle dit i tisdags, men fick avboka pga förlossningsbesöket tyvärr. Tyckte hon var bra, men efter en gång så orkar man inte riktigt ta tag i och öppna upp för allt, utan då börjar man ju med lite bakgrund och så. Missade tyvärr hennes telefontid idag pga felkoppling i hjärnan, så ajg ska ringa henne och be på svararen att hon ringer upp och bokar in en ny tid.

Idag har ajg varit på mvc för at tkolla mitt bt och nu var det normalt igen (126/81) utan att ligga så där nära gränsen för för högt.

Kattöga: vilken dos fick du? Jag fick tabletter som var 5 mg men skulle ta en halv varje kväll innan jag ska sova. Visst får jag hjärtklappningar och blir liksom stel i musklerna men inte så där våldsamt och skakigt som det blir om jag tar en hel tablett. Fy! Hatar att känna det där som liknar ångestattack, men halva tabletten går osm sagt bra för mig.

apan: det finns säkert massor här på fl som har känt så och kan dela med sig. Det är det bästa med internet!

apan: Jag får samma biverkningar av inhalatorn, men om man använder regelbundet ett tag så ska biverkningarna ge med sig. För mig har det redan blivit mindre efter tre dagars användning, och då har jag ju väldigt låg dos.
Nu vågar jag gå och lägga mig t ex eftersom jag tror att dom värsta hjärtklappningarna gett med sig och citodon börjar verka.

angelzezzan: härligt! Det löftet fick jag också från min aurora-bm och det gör att man åtminstone känner att man har valfrihet. Sen kan det nog fortsätta pendla fram och tillbaka vilket förlossningssätt som är läskigast, men då får man ju ta det som det kommer när man vet att man får välja.

Usch, känner bara för att gråta!

Min största skräck inför min första förlossning var ju dels läkarskräcken (brrrrr) och dels oron att kroppen inte skulle orka med en förlossning efter månder av förvärkar, svår foglossning och sömnbrist. Det var ju inte som att jag hade fel heller.... Då kom den värsta sömnbristen pga förvärkarna i v. 37 och nu har jag haft mina sömnlösa nätter sedan v. 33 och det känns så fruktansvärt fel!   Jag vet ju att min rädsla för förlossningen typ tiotusendubblas av att ajg inte får sova och att kroppen och psyket inte ska orka med. Har tänkt att jag ska vara krävande och få bra hjälp. Så fick jag ju mina bricanyl att sova på och citodon. Två nätter sov jag bättre med dom och nu igen samma som tidigare. Vågar inte ens tänka på hur förvärkarna skulle ha känts utan tabletterna inatt i och för sig.

Fasen, jag vill INTE ha kejsarsnitt! Jag vågar inte föda under såna här omständigheter. Hur jag än vrider och vänder på det så blir det ju helt värdelöst hur som helst!

HaJoMi och apan: tack för omtanken!
Visst går det upp och ner och vissa dagar är värre än andra. Just nu har jag haft några dagar med riktigt positiv energi och massor av hopp i och med att jag äntligen fick mediciner för att kunna sova bättre. Blev väl lite väl besviken kanske över att det inte funkade helt ut. Har sovit lite nu på fm i alla fall och då blir det lite mindre gråt och lite mer försiktigt hopp igen.

herbst: fy vilken fruktansvärd upplevelse!  När man dessutom känner sig lite "extra säker" om dom bevakar en och sätter in all teknologi som finns! Jag har tänkt ofta på det, hur kunde dom veta att det var hennes puls och intem in dom fick in på slutet. Den var ju så otroligt låg? Sen kom jag på att hon hade ju en sån där skalpelektrod på huvudet istället för vanlig ctg-mätare.

Har ingen erfarenhet av snitt, men det finns andra här som kan svara på dom frågorna.

Men fy vad hemskt! Min puls var också väldigt hög under förlossningen sist, så det är ju inte svårt att tänka sig att det kan hända så där att dom hittar fel. Fruktansvärt!

Jag vill ha vaginal förlossning helst, men oroar mig för att kroppen inte ska orka med pga att jag har så ont hela tiden av svår foglossning och starka förvärkar hela nätterna. Sover väldigt illa och hanterar därför smärtan redan nu sämre och sämre. Svårt att slappna av mellan förvärkarna till och med. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag går till aurora-bm och mvc-psykologen för att försöka ta fram alla jobbiga känslor utifrån min förra förlossning nu i förväg. Ändå är det ju omöjligt att veta hur man reagerar när man är där i den situationen. Samtidigt skulle jag gärna vilja klara det. Inte så där revanschaktigt utan mer att jag också tycker att det var mycket som gick så bra och som kändes häftigt som du säger.

Kattöga: fy vad jobbigt! Förstår verkligen att du blev skakis! Jag tycker en av dom jobbigaste bitarna är just själva telefonsamtalet, hur mycket måste man vända ut och in på sig själv osv för att få komma in, kommer man att bli lyssnad på, vad händer? Sknöt att du blev bra bemött när du kom in!