Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

Lukas syskon: börjar nästan grina när jag läser vad du skriver om föräldrakärleken. Det är så otroligt sant! Eftersom jag vet den här gången vad det innebär att ha en helt fantastisk relation mellan barn och förälder (till min 4-åring) så har kärleken till pyret i magen kommit mer automatiskt tycker jag att det känns som. I allaf all så här när jag är gravid, hoppas att det känns lika underbart när bebisen föds!

Det där med avstanningshjälp, hur funkar det? Min aurora-bm har ju snarare sagt att dom inte kan göra något åt om det går fort. Det är ju min största skräck (ironiskt nog med en 2-dygnsförlossning bakom mig). Sen tyckte hon att jag också måste fundera över det där med ev. sugklocka vid behov. Alternativet kan ju vara akut eller urakut snitt och det verkar ju inte vara nån höjader. För dotterns del hade väl det enda alternativet varit urakut för att hon inte skulle få syrebrist. Jag frågade ju om jag skulle kunna få ul för att se om även detta barn har navelsträngen flera varv runt halsen, men det ksule jag inte eftersom det inte behöver betyda att dom mår sämre.  Brrr, läskigt att tänka på såna där saker!

Apan: vad bra att du kan få extra-ul för att kolla hur stor bebis är! Angående att byta person så kanske du kan ta hjälp av sambon eller så om det känns för jobbigt själv? Eller att ringa receptionen där hon jobbar och säga att du känner att det inte fungerar för dig med personkemin och att du behöver få träffa någon annan eftersom det är så känsliga frågor man ska prata om? Hoppas att du ska hitta ett sätt, detär viktigt att du kan känna förtroende för den som ska hjälpa dig på aurora!

DrottGirl: välkommen hit!

Usch ja, jag vill knappt tänka på tiden efter förlossningen med dom där stygnen coh toabesöken.

Vad tråkigt att du inte kände förtroende för förlossningspersonalen. Det var det som jag hade med som gick mycket bättre än förväntat på min förlossning, vilket gör att jag ändå kan tänka mig att prova igen. Samtidgit har jag också valmöjligheten - vaginal förlossning eller planerat snitt. Har även diskuterats igångsättning.

Fast min värsta oro är att jag ska föda snabbt. Min förra förlsosning var två dygn, men när det väl började hända nåt var det från 5 cm öppen till framfödd på 2 timmar. Otroligt påfrestande för kroppen!
Hopaps att det ska gå bra när du träffar läkaren snart och att det känns lättare att komma fram till ett beslut efter det!

Kattöga: vad synd att aurora inte tar dig på allvar utifrån hur du kände att personalen bemötte dig sist! Alltså jag måste ha tur med min för hon har lyssnat massor på om det här med min förlossningsdepression, om anknytningen, mitt dåliga samvete gentemot dottern om hur jag upplevde den förlossnignen osv. Samtidigt ville hon ju också då att ajg skulle träffa psykolog fö ratt prata mer om just dom bitarna, medan vi ska koncentrera oss på att planera förlossningen.

Jag funderar också på förlossningsställningar och sprickrisken. Känns ju jättesvårt! I vissa böcker står att upprätt förhindrar större skador mot mellangården och samtidigt borde det ju gå snabbare om man är i upprätt position såa tt bebisen liksom bara flyger ut?! Jag vet varken till eller från nu. Hoppas bara på att slippa gynställnign och klocka!
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Jobbig natt inatt igen! Massor med förvärkar, jag var vaken i 4 timmar med tilltagande värkar och profylaxandades. Fick en liten blödning också, men det var ju garanterat för att läkaren undersökte tappen igår. Den är visst extra känslig när den är mogen och förkortad. Men alltså vilka processer det sätter igång nrä det ällelr förlossningsrädslan!   Jag känner mig så rädd och orolig att inte hinna förbereda mig bättre. Även om ajg vet att jag gick så här länge med dottern. Sen så känns det som att jag nu också måste vara uppmärksam hela tiden (läkaren sa ju att det kan gå fort!) och ständigt går coh väntar på förlossningen. Ynk!

Angående att spricka, så är jag ocskå rädd för det coh det här med att bli ihoptråcklad igen. Samtidigt så vet jag ju att för dom allra flesta så är risken för större och svårare sprickande ganska liten. Min fantasi är att stygnen på magen borde göra mer ont, eftersom det är sämre läkkött där. Liksom inte gjort för att gå sönder och sys i. Fast skönt att höra av HaJoMi att det kan göra så lite ont med snitt då!

Men alltså jag tycker ocskå att alla sägera tt man får MER problem efter ett snitt än efter en vaginal förlossning? Det borde ju rimligtvis stämma generellt sett? Nyligen läste jag om en studie som dom gjort i ? (England??) som visar att tre gånger så många kvinnor får komplikationer efter snitt än efter vag. förlsosningar. Det finns en pågående svensk studie också, men det stod inte när den ska publiceras.

Ovanstående argument är ju sånt som dom brukar ösa över en nrä dom vill "övertala" till vaginal förlossning. Så jag har läst på om allt sånt för att redan veta allt OM jag skulle vilja föda med planerat snitt istället. Fast för närvarande vill jag ju inte det. Scary, fattar inte hur det kommer sig att jag inte vill det, men kanske just rädslan att föda tidigt och att jag inte vill ha akutsnitt?

Inatt trodde jag igen att ajg skulle föda. Var nära att väcka sambon coh ringa till barnvakterna, men som tur var gick det över framåt halv fem. Känner mig som en urvattnad idag (igen).

HaJoMi: ja, jag måste få sova så jag slipper vara rädd att allt från förra gågnen återupprepas. Ska ringa min gulliga mvc-läkare så fort som möjligt. Eller ska man vända sig till förlossningen? (hemska tanke!)

Angelzezzan: sjlävklart är du välkommen hit!
Vad bra att du fått hjälp och att ni har planerat hur det ska se ut fram till förlossningen. Vilken vecka är du i nu?
För mig har det varit så att jag gråtit mindre och mindre för varje besök hos Aurora-bm faktiskt. Sist grät jag inte alls, fast då var vi på förlossningsvisning coh jag försökte "hålla ihop" lite. Det kom efteråt istället. Gråten kan ju i sig kännas läkande om det inte är så att man gråter dygnet runt eller så.

Håller med om att det är så svårt att prata med folk om det här! För att itne tala om alla halvfrämmande personer som nödvänidgtvis måste berätta om SINA jobbiga förlossningar så fort dom ser en höggravid kvinna. *pust*

Förstår hur du känner utifrån det där med mf också alltså det med att inte föda bebisen. Jag fick ett ma innan första barnet och sen efter första barnet också. Med det ma som var tänkt som andra barn var jag redan innan hysteriskt rädd för förlossningen och vi hade ju egentligen täntk gå till Aurora redan innan bebis blev till. Fast jag vågade inte... Minns också då hur jag lite också pustade ut och tänkte att NU ska jag gå till Aurora innan jag blir gravid nästa gång, men var så orolig att inte få snittlöfte, så jag vågade inte. Tanken på att inte få ett till barn var för skrämmande för att jag skulle våga ta det steget innan jag blev gravid. Skönt att det finns proffs som vill hjälpa oss!

apan: man får ju förändringar i slidan även om man gör ett snitt. Så säkert är det svårt att veta när man har fått barn VAD för förändringar man känner av. Jag kände av mina stygn i ung. två månader tror jag. Ibland tyckte jag att det stramade även senare. Första veckan var det hemskt att gå på toan men det berodde nog på förstoppning både före och efter förlossningen. Jag var extremt svullen också utöver stygnen och det vet ajg att många är även om de inte sytt något alls. Så vad som var vad där vet jag inte. Mycket var nog också skräcken för hur ont det skulle göra, påminnelsen om förlossnignen lite kanske?

När jag fick dottern var det väldigt olika hur snabbt folk hade sex efter en vag. förlossning. Allt från 2 veckor till 5-6 månader vill jag minnas. Dom som var mest förbryllade över sexet efter förlossningen var dom snittade som hade tänkt och hoppats att allt skulle vara precis som förr. Jag har faktiskt aldrig varit så nervös för sex som efter förlossningen faktiskt. Sen gick det jättebra och kändes precis som förut, eller ärligt talat bättre.

Det jag oroar mig mest för med att spricka är om det skulle bli så att jag spricker mer den här gången. Sist så sprack jag ända bak till ändtarmsmuskulaturen, men det hade bara blivit ett litet "jack" i muskeln och inte spruckit igenom. Jag hade sån tur! Fast ajg sprack i sicksack, så det tog 2-3 timmar att sy ihop mig. Fruktansvärt jobbigt, särskilt som jag var ensam med personalen och varken hade min dotter eller sambo där. Annars tror jag att det möjligen skulle varit lättare, att man blivit distraherad av att få lära känna sin nyfödda bebis. En kompis itll mig som också sprack mycket tyckte även hon att just det här med att sys ihop sen var väldigt jobbigt, eftersom det gjorde så ont på henne. För mig lät dom epiduralen sitta kvar OCH gav mig nån annan bedövning, så jag var otroligt välbedövad som tur var. Hu, ändå, vad hemskt!

Fru U: hoppas att du frå träffa dom snart och så kan ni ju diskutera om du vill vara vaken eller sövd under snittet. Dom borde väl inte ha något emot att snitta i det gamla? Elelr kan det finnas skäl för att man inte gör det, typ att livmoderväggen blir för tunn just där i så fall? Fast det fixar dom väl genom att sy ihop i lager tycker jag att jag har läst?

Angelzezzan: jag vill helst prova vaginalt. Fattar inte att ajg säger det eller tänker så, men det har liksom växt fram under graviditeten. Framför allt eftersom jag är rädd att föda förtidigt och barnen då mår bäst av vag. förlossning oftast +a tt det inte är säkert att snitt hinns med. Läkarna tror ocskå att ajg kommer att föda innan bf pga förvärkarna, så jag har fått höra att jag ska vara beredd redan nu.

apan: Jo, det får man ju redan när man blir gravid. Det finns massor att läsa om det, men var sjutton var det jag läste?? Sen när man ammar så rä det också samma oavsett förlossningssätt, vilket gör att många upplever obehag även efter snitt. (fast alltså jag tyckte inte det var obehagligt, så det är väl olika, behöver inte alls vara nån fara, men som parantes inom parantesen så tappade jag lusten när jag ammade) Fasen, ska försöka leta efter var det var jag läste om förändringarna som sker under graviditeten. Förmodligen har det väl att göra med förberedelser inför förlossningen, som kvarstår även efteråt?

Fru U: Usch vad jobbigt! Är det sjukdomen som gör att läkaren rekommenderade snitt också?

apan: absolut! Det är ju helt underbart fantastiskt att alls kunna få barn!

DrottGirl: bra om det är som du säger! Den artikel jag läste stod dock väldigt tydligt att det gällde planerade snitt varpå jag blev lite smått hysteriskt orolig för det också. Men jag har ju som sagt snittskräck likväl som skräck för vaginal förlossning, så jag blir ju inte förvånad att jag oroar mig för det mesta. Sen är det ju inte konstigt om det blir mer komplikationer efter en stor operation. Jag tänkte lite irriterat att varför skriver dom inte ut exempel på vilken typ av komplikation som avses och svårighetsgraden?! Jo, för att avskräcka oss som rä det minsta rädda för snitt att välja bort det alternativet! (eller ja, man blir ju lätt lite konspirationsteoretiker av sig )

Det enda jag vet är att jag helst skulle vilja ha en normal vaginal förlossning (dvs utan skräckfyllda upplevelser och komplikationer), näst mest vill jag ha ett komplikationsfritt planerat snitt, sen akutsnitt, sen vag.förlossning med sugklocka och sist urakut snitt. På ett sätt blir då planerat snitt ett lockande alternativ i många och långa perioder nrä jag tänker på det. Det finns ju inget som säger att jag faktiskt kan få en normal vag. förlossning nrä jag nu inte fick det sist. Om inte, så kan det lätt sluta i klocka eller akutsnitt. BLÄ! Medan om man får planerat snitt åtminstone vet så mycket som att det inte blir som sist. Håller verkligen med om att det är pest eller kolera!

Vet ni, visst finns det förstföderskor här i tråden? Jag får skitdåligt samvete för er skull att jag pratar om min förra förlossningsupplevelse som ju borde vara jobbig för er att höra? Hur känner ni för det?

angelzezzan och apan: jag är nog också sån att ajg vill ha mycket info och hellre veta vad som kan vara läskigt än inte. Det är visst bara sån jag är!
Samtidigt, för många av oss som har en förlossning bakom oss och har sån här skräck så har det ju oftast inte varit en normal förlossning. Kom ihåg att våra förlossningar INTE är de vanligaste!
För mig kan man säga att "sådan graviditet sådan förlossning" är något som jag trott på redan från första barnet. Jag var jätterädd även innan, men när jag fick en så otroligt tung graviditet blev jag säker på att det skulle bli svårt att klara av förlossningen. Därför är jag orolig inför denna med då jag har en kroppsligen tung graviditet även denna gång. Iiiik, vad nervöst att jag riktar in mig på en ny vaginal förlossning!

angelzezzan: sluta genast titta! Jag tycker det är asbra att kolla på den där serien! Dels finns det ju den där förlossningen som liknar min (om du såg hon med sugklockan i del 1 +2) och det gör att jag kan ta fram känslorna från min egen förlossning för att bearbeta. Sen vågade jag inte alls titta på sånt inför första förlossningen. Nu när jag varit med om det en gång kan jag känna igen mig och se på serien med helt andra ögon. Vet ju själv att man ser på värkarna och hur plågad kvinnan är när man inte varit med om det. När jag var med om det sjläv tänkte jag "jaså, blir det inte värre?!" Jag kan till och med inspireras av vissa saker i serien nu, och för att vara jag måste jag säga att det är ett så otroligt stort framsteg. Känns helbra!

DrottGirl: jag har tur, min astma blir i alla fall bättre när jag är gravid.

0Love0: välkommen hit!
---------------------------------------
Nu har jag varit och träffat en helt underbar narkosläkare! Hon berättade om vad som kan ha gått fel med min eda sist och hur man kan göra för att det blir perfekt den här gången. Sen var hon så där fantastisk så man bara ville att HON ska komma när man ligger där och pustar. Hur som helst så funkade EDA jättebra för mig som smärtlindring förra gången, men blev förlamad i ena benet, och det kan dom faktiskt försöka att åtgärda under förlossningen. Tänk att ingen berättade det förra gången.

Det läskigaste var att när jag var där (ett par trappor upp från förlossningen) så hade jag förvärkar med 3 minuters mellanrum. Jag tänkte nästan ringa på sambon och åka ner på Förlossningen för att få en kontroll. EFtersom jag kunde föra ett normalt samtal så åkte jag hem istället. Det är så psykande att aldrig veta om det fortfarande bara är förvärkarna eller om det är på gång på riktigt!

Tog hur som helst ett bad när jag kom hem och sen somnade ajg som en utslagen efter det. Skönt! Så det lugnade ner sig igen.