Jag är inte redo!
Jag har en vecka kvar till BF.
I 9 månader har jag väntat på den där dagen, dagen då bebisen skall komma. I 9 månader har jag väntat mig att allt kommer flyta på jättebra, barnmorskan har vart positiv och allt har vart "bra". Förutom alla problem jag haft med graviditeten.
Jag fick karpaltunnel-syndrom, har åkt till akuten ett flertal ggr pga högt blodtryck och svimmningar. Jag började samla på mig vätska redan i vecka 18, har gått upp 30 kilo (enligt BM väldigt mycket vatten). De sista två månaderna har jag vart sjukskriven pga mina händer (karpaltunnel drabbade fem fingrar, oftast bara tumme, pek och långfinger som drabbas, för mig är det värst i ring och lillfinger). Jag har de sista tre veckorna haft falska värkar, otroliga sammandragningar såfort jag rört på mig. Foglossningarna kom i vecka 34 tror jag det var, så sedan dess har jag inte kunnat sova i sängen för jag vaknar av otrolig smärta såfort jag försöker röra på mig.. osv osv osv.
Nu det sista har jag vart in på förlossningen 2 ggr för mitt blodtryck, sista gången var i fredags, nu vill de att jag skall tillbaka på måndag och göra nya prov, dvs ny ctg, nytt blodtryck och nytt urinprov. Minsta lilla äggvita och de skall sätta igång mig.
Men jag vill inte, bara tanken på det får mig att vilja kräkas, jag kallsvettas och mår riktigt dåligt över faktumet att bebisen inte mår bra pga mig, och den vill ju inte komma ut, den är ju inte redo för det. Jag vet inte om jag är redo för att bli mamma.
Egentligen är det ju solklart, klart bebisen skall UT, jag kan få tillbaka min kropp och börja leva igen, utan smärta. Men jag vet inte, jag vill ju ha det naturligt, jag trivs inte med tanken på att dom skall gräva mig i underlivet och trycka in massa onaturliga saker där för att få bebisen att vilja komma ut.
Dessutom är jag otroligt spruträdd, denna graviditeten har vart en lång terapi för mig, först klarade jag inte av blodproverna utan att svimma, nu går de bra. Men tanken på att de måste ge mig någon annan spruta ger mig återigen kräkkänsla, jag skulle vilja lägga mig ner och skrika egentligen. Trycka huvudet i kudden och bara få vara liten.
Det konstiga är att jag inte tänkt på detta innan, det kom nu efter att jag fått sova lite. Det är första barnet för mig, och jag vet att jag inte klarar av att ha en tuff förlossning, då kommer jag aldrig våga igen. Jag är trött på att spela hurtig inför min familj som bor 40 mil bort och som är jätteoroliga, jag är trött på att låtsas att allt är så himla bra.
Jag mår skit, ärligt talat.
Jag förstår inte varför man gör detta mot sig själv.
Men jag längtar efter min bebis, det är bara själva utdrivningsfasen och bärandet jag mår dåligt av. Men jag är samtidigt rädd att mina tankar nu skall sätta igång någon form av depression, jag får inte ens behålla min BM efter förlossningen utan skall gå och lära känna någon ny. Någon som inte vet hur det har vart.
Förlåt för allt gnäll. Jag var bara tvungen att få ur mig allt.
