Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

Lägger denna tråden bland mina favoriter.

Just nu är jag i "förnekelsens värld" så jag kan/klarar inte av att berätta hur jag känner det, mår eller hur jag ska hantera att BF är om 11 dagar. Deppar inte ihop heller just nu alltså utan bara är i total förnekelse eller hur jag ska förklara det.

Mitt ena jag känner att jag vill suga åt mig alla tips, uppmuntrande ord, positiva berättelser jag kan få och jag FÖRSÖKER verkligen ta dem till mig. Men mitt andra jag känner lite av det Krickeline skrev - jag tränade också andning, avslappning, visualisering och sprang på kurs men inte fan hjälpte det.

... och som du skrev Caro Lin e - minsta lilla känning/sammandragning/förverk gör att man bara vill gömma sig/får panik/ blir stressad över vad som komma skall osv...

värk menar jag förstås, inte verk

crex, jag har inte hunnit läsa hela tråden och kan inte din historia och undrar därför: Du har inte fått psykologhjälp av MVC?

Jag hann knappt skrivas in förrän de faktiskt både remitterade mig till Aurora och gav mig tid hos deras egna psykolog och även om jag fortfarande är hemskt rädd så måste jag ändå se att det skett en förbättring, det har iallafall hjälpt mig att kunna vara gravid och se att det inte bara är skräck utan också "lite roligt".

(Min sjukhuskontakt med Aurora och läkare denna graviditeten kan ju däremot diskuteras)

Det låter ju helt sanslöst att du går omkring och mår så dåligt och behöver vara så rädd. Fy farao alltså Alla världens tummar tillbaka!

Usch vad tråkigt (vänder mig både till Crex och Caro Lin e) Där måste man säga att jag har haft tur för min psykolog har varit underbar. Bekräftat ens rädsla, lyssnat, gett råd där det gått och bekräftelse där det behövts osv.

Jag känner att jag gjort jobbet men med otrolig uppbackning eller hur jag ska säga. I förrgår kände vi dock båda att längre än såhär kommer vi inte utan nu är det liksom som det är.

Usch vad jobbigt det var igår. Då hade jag är riktig "lilleskutt-kväll" och grät mig till sömns. Det molade och ilade i magen och ner i benen och jag fick fullkomlig panik över att ha ont av så lite när det kommer bli så mycket värre. Fy fan, jag vill inte vara med , väck mig när allt är över.

Cari Lin e - taack

Nej det är hemskt. Då undrar jag hur jag kunde sätta mig i den här situationen över huvud taget istället och är helt blockerad när det gäller att kunna se vad jag får ut av det, eller hur jag ska säga.

Caro - fy fasen. Man önskar ingen annan att gå och tänka så eller må så men samtidigt är det en otrolig tröst att man inte är ensam utan att andra vet precis hur man kan låsa sig och uppleva allt...

Tack crex Hoppas verkligen jag kan komma med en god summering efter detta. Det hade varit den totala drömmen...

crex, håller tummen för ett bra samtal!!!