hej....ledsen för att jag känner att jag kommer aldrig blir gravid.

Gumman, så ska du inte behöva känna! Men jag vet, det är jättesvårt - ibland ramlar man ner i deppdjupet. Finns det nån du kan prata med om hur du känner? Det ÄR en livskris att inte kunna få barn, och det finns ofta psykologer på fertilitetsklinker, till exempel. De borde ju vara experter på vår situation och ta oss på allvar. Stor kram!

Och du, du är inte det minsta oduglig. Ville bara säga det.

hej muskot.

jag känner att det hjälper inte att prata med någon. det som om man skriker, men ingen hör ditt skrik. jag mår dåligt av att se alla gravida vänner som är gravida och klagar över det. när någon frågar de hur de känner så svara de att de inte är så glada över att de är gravida. jag gråter bara inom mig av ilska. och jag blir arg på Gud för att han vill att jag ska gå igenom det här ensam.

mitt hjärta värker när jag läser dina ord! Och jag känner igen mig i det du beskriver. Känslan av att hata sin kropp, sina jävla fucking kropp som inte ens kan göra det mest naturliga - få barn. Jag vet.

Men du...den dagen du bestämmer dig för att ett barn är ett barn, oavsett hur du får det så kommer det bli lättare! Jag lovar. Vissheten att "jag kommer att få ett barn frågan är bara när" lugnar en på ett märkligt sätt.

Det är väntan som är jobbigast. Eller var det för mig iaf.

att vara barnlös är som en kris som om man kan mäta smärta kan jämföras med att få ett cancerbesked. Detta har jag läst någonstans. smärtan är outhärdlig!

Åååh, jag vill bara krama dig nu. Jag håller alla mina tummar för att det snart blir en liten bebis att krama och pussa på!

Vet att det inte hjälper men tänker på dig och håller tummarna för dig.

Hej Sabia!
Jag mår dåligt av att läsa hur du mår. Jag brukar känna ungegefär samma ibland,som att man har gjort något ont här i världen och nu kommer straffet.

Livet är så otroligt orättvist ibland, en massa tjejer gör flera aborter på raken, o sen ångrar dom sig o vill ha barn och blir gravid på en gång. Själv har man försökt i flera år :( Utan att ens bli gravid en enda gång.

Jag vet att det kommer gå vägen för dig en dag.
*tänker på dig* Massor av styrke kramar

Jag försöker verkligen förstå hur ni känner, men jag kan inte....Är magen så viktig?... Visst är det väl ändå själva BARNET som är viktigast, inte graviditeten? Så kände jag i alla fall, när det stod klart att jag och min man var lågfertila.
Nu är jag lycklig mamma sedan ett år tillbaka, och vår son liknar oss så fruktansvärt mycket. Inte till utseendet förstås, han är ju född på andra sidan jordklotet...

När jag väntade mitt barn bar jag honom inuti hjärtat istället för under det.
Nu skyddar vi oss mot graviditet. Vi har ju redan det barn vi vill ha!

Vad jag vill säga är att ni som försökt länge kanske slösar bort era bästa år på onödig sorg. Kanske kunde ni börja lite att "think outside the box". Det krävs ingen förlossning för att kunna känna villkorslös kärlek. Att adoptera var en helt otrolig upplevelse för mig, jag är jättestolt att just jag blivit utvald bland många andra att bli mamma till just detta barn.
Och mamma blev jag när jag fick mitt barn i famnen, luktade på det, och hormonerna sprutade....(och det är samma hormoner som när man förlöser)

Sabia jag förstår dig och tänker i likadana banor själv...ibland känns allt bara hopplöst och ingen kan riktigt förstå min sorg.
Jag tycker det bara känns tufft att andas vissa dagar.

ChinChin, jag tycker det är underbart också att kunna adoptera men människan upplever ändå sorg av att inte kunna få bio barn.
För en del går det över och man ser det fantastiska i att adoptera men hos vissa gör det inte det. Adoption passar inte alla.

Jag tänker hur fantastiskt det är när jag får ser barnet som är en blandning av mig och min man. Att få hålla barnet precis efter förlossningen efter att ha känt alla sparkar. Jag kan inte förklara...men så känns det för mig just nu.

Chinchin: Grattis till ert barn! Jag tror att det är en process man måste gå igenom i sin takt innan man kan känna att barn är barn och det spelar ingen roll om det är ett bio eller inte. Jag kände det relativt tidigt men ville ändå försöka få bio. För mig var inte sorgen i om jag skulle få barn utan NÄR! Men sen så tror ajg också att det kan vara som Big eyes säger att adoption helt enkelt inte passar alla. Min man hade svårt att förlika sig med tanken och jag ahde mentalt börjat förbereda mig på en separation om han inte skulle gå med på att adoptera. Nu löste det sig för oss på annat sätt så vi slapp separera...

Sabia, det här din mans och ditt gemensamma längtan. Du kan inte lämna honom för att han ska få barnet du inte kan ge honom. Det skulle inte vara det barnet. Det skulle inte vara ett barn tillsammans med dig.

Sörjer din man också? Kan ni dela sorgen?

Du har inte "syndat mot himlen och mot Gud" och får ta straffet för något du gjort. Ibland blir livet förfärligt utan att det finns någon mening eller baktanke alls. Och jag hoppas att ni får ert längtansbarn till slut.

Förstår dig verkligen.Men ge inte upp så länge din barnlängtan är så viktig! Du får gärna läsa i min presentation så förstår du att du är inte ensam om att sjunka ner i djupet emellanåt.det är normalt och du kommer alltid upp igen. Kram på dig.
bestäm dig för att vara ledsen i några dagar och sen bestämmer du dig för att nu får det vara bra.Att gå för långt ner gör att du sjunker mera. Kan inte din man stötta dig på något sätt?
Är du helt ensam i detta?
Vad skulle du behöva just nu, förutom ett barn förståss.Men för att må bättre?

Ja vet hur det känns när livet bara jävlas meden hela tiden.
jag blev själv gravid med tvillingar men förlorade dom i drygt 5-e månaden och det var det jävligaste jag varit med om. Så det finns faktiskt fler som undrar vad man gjort för fel för att tvingas gå igenom såna här saker. Men en dag så löser sig allt, livet går vidare vare sig man vill eller inte och en dag kommer du oxå sitta där med ett litet knyte i famnen

Sabia: känner just som du, vad har jag gjort för att inte förtjäna att få ett barn......? Allt är hopplöst just nu fast det borde var den lyckligaste tiden i mitt liv. Har en underbar m2b vi gifter oss i sommar och allt borde var toppen. Samtidigt har vi försökt sen 2004 och fått hjälp men inget hjälper!

Hoppas att det löser sig för er snarast och kom ihåg, du är värdefull!!!

hej, alla ni.

ja, gråta är det enda som hjälper mig just. jag pratar med min man och jag vet att han sörge och det gör ont i mig när jag vet att det är mitt fel att inte kunna bli gravid. just nu kramade han om mig och frågade varför jag gråter. jag kunde inte svara, utan tårana bara kommer mer och mer. DÅ sa han. jag vet varför, det är för att du inte blev gravid den här månaden ochså va??? vad ska man göra??? vi är en familje. du och jag.

hooooooooooo jag känner mig så tom.

Hej sabia!

Har själv varit i det läget du befinner dig i många gånger så jag förstår precis. Det är okej att vara ledsen och må dåligt.
Men du måste försöka tänka på att du är viktig och precis lika mycket värd som alla andra med eller utan barn.

Många varma kramar!
Mulle78

Sabia: Jag vet hur det känns när livet inte ler mot en, som man tycker den gör mot alla andra...

kram på dig!

Chinchin: Jag bryr mig inte om magen, utan barnet.. Dock får vi inte adoptera.. Min man lider av reumatism och Diabetes... Annars hade jag nog inte kännt en lika stor mani inför en graviditet. Fast i och för sig, man vill ju alltid försöka testa alla utvägar att först och främst få sitt eget lilla barn.. Det förnekar jag då absolut inte.. Skulle heller aldrig tveka inför en adoption. Jag älskar ju redan ett barn som inte är mitt och han ser mig som sin mamma.. :)

Hm...jag vet inte om det är till någon tröst, men enligt din presentation har du bara gjort en IVF och en FET? De flesta blir ju gravida inom 3 IVF och då räknas inte FET in bland dem. Så du har ju fortfarande stora chanser att bli gravid, eller hur?

Sedan vad gäller känslan av att man har gjort något som man straffas för, att man inte är värd att bli gravid, att man har en känsla av att man aldrig kommer att bli gravid (och så tror man att den magkänslan är baserad på någon sanning som kroppen känner av), osv....de där känslorna är bara och enbart ett resultat av att du mår dåligt, de har inget med verkligheten att göra. Jag hade också de känslorna! Men jag blev gravid ändå, på min andra IVF (och hade även gjort 2 FET).

Var inte så hård mot dig själv, du är bra, du gör ju vad du kan för att bli gravid, vad kan du mer begära av dig själv? Försök att tänka snälla tankar om dig själv, inte för att det skulle göra det lättare för dig att bli gravid, för det gör det inte, men för att du ska må bättre.
Var snäll mot dig själv och lycka till!

Visst drommer jag om att bli gravid, och har inte provat IVF an, men en trost for mig ar att tanka att jag en dag kommer att ha barn. Det kan ta flera ar och vi kanske maste adoptera, med allt vad det innebar av lang process och kostnader, men en dag ar drommen sann och jag kommer att ha ett barn! Det kanns bra.

känner igen med att bli ledsen och odulig.Har inte känt så från början men senaste tiden har det blivit värre när mensen kommit varje månad.I augusti är det 1 år sedan jag slutade med p-pillerna.
Ska försöka få tag i barnmorskan i veckan och fråga vad jag kan göra.Tror det känns extra hemskt eftersom jag gjorde en abort 2001 så jag vet att jag kan bli gravid men nu har det inte blivit nåt alls...