Hur upplever ni er adoption?

*bjuda inte buda

Myrna,

Jag sade till min mentor idag, om denna "händelse" och jag bad hanne prata med denna tjej. Enligt rykte(som sprider sig jättefort) så ska hon flytta till Småland om två veckor. Hon pratade om det lite förut, men vem vet. Rykten sprider ju sig oerhört fort. Känns sköt att min mentor ska prata med henne nu, jag menar något "motto" ska det väl ändå finns, om inte ännu mer en gräns, på vad som är roligt och vad som sedan blir allvarligt.

Jo, har jag faktiskt varit med om det. :/ Vi var på bröllop, i juni 2006 och då kom en av gästerna fram till pappa och frågade om jag var hans fru, och typ pekade på mig. Jag var aldrig med när detta hände, men pappa berättade detta sedan hemma. Vi var även på fest, förra månaden, och då frågade några gäster(som jag aldrig träffat, förr...) mig om jag ville ha vin, som tilldelades. Jag svarade givetvis: "Nej tack!" Grejen var den att de sedan frågade hur gammal jag var. De trodde verkligen att jag var myndig, 18-19 år trodde de att jag var. Lilkadant i somras(2006) träffade vi en bekant, hon trodde jag var 16(!). Så ja, jag vet inte om asiater ser äldre ut än vad de gör. Har du någonsin råkat ut för att folk, trott att du är äldre än vad du var? Känns lite läskigt ibland...

Hur "fungerade" din skolgång, trots adoptionen? Är lite nyfiken!

Tack för att du än en gång delar med dig!

PS. Hahha..oj, oj, ser att jag på de ovanstående inlägget,n. 8, skrev massa stavfel. Antar att ni förstod vad det stod ändå! DS.

Ja, jag var stor för min ålder och antogs vara äldre tills jag började högstadiet då alla växte ikapp och om mig! (Men jag fortsatte ändå att kuta med ryggen och krypa ihop länge trots mina blygsamma 157 cm...)Fram tills jag fick barn antog de flesta att jag var yngre än vad jag är. Efter att jag fått barn som oftast sover max 3 timmar i sträck verkar jag dock ha kommit ikapp min ålder .

Kommer ihåg att jag länge var sur över att alltid få visa legitimation på Systemet men vid 29 tog jag det som en komplimang!

Förstår inte riktigt frågan om min skolgång? Vad vill du att jag berättar om mer specifikt?

Myrna,

Hihi..ja, så kan du ju bli ibland! Är själv också 157 cm. Alla kompisar säger liksom "Maria, du är ju så kort", men eftersom de är "äkta" skandivanier, så är/kommer de ju längre. Känner mig dock inte sådär jättekort, ändå... Lär ju inte bli längre heller, max 1-2 cm. Hur har du upplevt den korta längden, rent praktiskt i vardagen? Om du förstår vad jag menar. Har du någonsin länt dig liksom "förnedrad" över längden, eller fungerar det bra som 157 cm? Har lite svårt att formulera(hur stavad det? ) det rätt. Undrar ibland hur jag ska klara mig som 157 cm, i vuxen ålder.

Åååh, din son är helt bedårande! Vilken sötnos! Sååå underbart söt ju! ÅH, vilket charmtroll! SÅÅÅ gó! Får man vad han heter och hur gammal han är? Han är helt bedårande! Förstår om du är stolt!

Hmmm.. ang. skolgången, menar jag nog imget specifikt. Mera hur vännerna "bemötte" dig och alla andra, trots asiatiskt utseende osv?

Får man fråga om du har andra adopterade syskon? *lite nyfiken*

Tack för att du orkar svara på alla min galna frågar!

Kram!

Oj då, det ska givetvis stå "inget".

Det funkar utmärkt att vara 157 cm! Utom på konsert och när man inte når vissa saker i snabbköpet då.
(Har hört att 157 cm är en "klassisk längd" vad som nu menas med det?)

Apropå skolgången har jag inte haft några problem men var väl lite av en outsider, dock INTE p.g.a att jag var adopterad utan p.g.a att jag var något av en enstöring som hellre satt inne och läste böcker än umgicks med kompisar.
Jag kan inte påminna mig om att jag tänkte jag skulle vilja se svensk ut för att passa in även om det säkert måste han hänt någon gång under barndomen. Istället minns jag att jag kunde önska att jag var mer utåtriktad och mindre blyg och senare att jag hade haft snyggare figur, råd med coolare kläder etc. som många andra tjejer (tyvärr) kan önska oavsett bakgrund.
I lågstadiet tyckte jag i och för sig att den blonda tjejen som fick vara lucia var den sötaste man kunde vara men det hade jag kanske tyckt även om jag hade sett svensk ut men varit typ rödhårig, haft tjocka glasögon eller varit överviktig? (I mellanstadiet fick dock JAG vara lucia )

Ja, jag har en lillasyster som också är adopterad. Hon är i Korea just nu faktiskt och träffar bio-släktingar!

Tack för komplimangerna, tror du titatt in hos mig förut men jag har nog bytt bilder sedan dess... Har inboxat dig!

hej
jag är adopterad från indien.
jag har upplevt min skolgång väldigt bra, jag har blivt bra bemött både av lärare och kompisar.. har aldrig direkt fått höra ngt hårda ord..
och jag har alltid kännt att mina adoptivföräldrar är min föräldarar, bättre kan jag inte få..
men jag har vid flera tillfällen funderat kring min adoption, både negativt och positivt...
har funderat mycket hur mitt liv skulle har sett ut om jag inte blev adopterad, vad är mitt öde, egentligen ??
och framför allt... varför?
rent konkret så kan jag förstår det.. men tyvärr så hjälper inte det att "plåstra" ihop det lilla tomrum som finns i själen.
ibland så kan jag känna mig ensam,
man vet inte vem man är lik, både till sättet och utseendet..

ibland kan jag tycka att det är frustrerande att man som adopterad så bli man placerad i ett mellanfack... man är inte svensk, men man är inte invandrare... och det gör oxå att jag kan känna mig konfunderad, ens personlighet och sätt är "svenskt" men ens utseende är "utlänskt"
och därmed så kan man bli bemött på ett konstigt sätt när man träffa nya männsikor...

men mycket ändrades när jag fick barn..
nu har jag startat ett nytt familjeträd.. det gör oxå att jag känner mig mer trygg i mig som person....

Myrna,

Jo, jag har tittat in hos dig tidigare. Din lille kille är verkligen bedårande! Jasså, så 157 cm är som en "klassisk" längd för asiater. Det visste jag inte. Nu känner jag mig inte sådär jättekort, som alla min vänner säger, visserligen är de biologiska barn, men... Jag har nog aldrig själv önskat att jag varit svensk. Någon enstaka gång kanske, men aldrig så ofta.
Vad kul att du tillslut fick vara lucia! Själv var jag lucia, i 6:an alltså, år 2005. Då tillsammans(vi delade upp oss på de olika konserterna) med en annan flicka, adopterad från Colombia.

Åh, vad spännande at träffa biologiska släktningar!! Vad avundsjuk jag blir nu. Lyllo! Känner ni dem väl, eller? Hur har ni fått tag i dem, släktforskat? Blir så nyfiken! Önskar att jag en dag också får träff någon av min biologiska släkt. Det vore så spännande! Åh, vad avundsjuk jag blir! Tänk om jag också skulle lyckas någon gång. Har du själv träffat dessa släktning? *så nyfiken *

________________________________________________________

mizan80,

Tack för ditt svar! :)
Skönt att du i det stora hela har upplevt din adoption positivt. Jag förstår dig i många situationer. Som det här att placeras i ett "mellanfack" som man gör. Ibland är det så, vad ska man liksom säga, orättvist och frustrerande som du sa att vara adopterad, men också underbart.

Men visst är det många stunder svårt att vara adopterad, det kan jag hålla med om. Livet är alltid lätt!
Jag är glad för att du har bemött din adoption positivt i det "hela konceptet".

Vad skönt att du blivit mer självsäker och trygg i dig själv när du fått barn. Antar att det kan känns mera som en "äkta" familjestam, liksom sitt egna familjeträd, med delar som bara tillhör en själv och att man vet att man passar in som person.

Jag önskar jag kunde få känna det lite oftare, att jag passar in som person, även fast jag är adopterad.

Tack för att du delade med dig!

**Bytt NICK!** Heter numera "mariasthlm" än f.d "iiaaa"! Självklart är jag samma person!

Jag är inte adopterad. Jag minns när jag var 14 år och var ute och joggade på eljusspåret då kom en man fram och frågade hur gammal jag var. Han blev chockad och hade trott att jag var 23 sedan sprang han därifrån. Nu när jag är vuxen och ute på stan med min far så tror folk att jag är hans fru ibland, trots att han är min biologiska far... Men det kan ju vara så att detta inträffar oftare för vissa adopterade vad vet jag. Men det kan även hända oss andra.