Jag vill också passa på att ge en stor bukett rosor till alla äggdonatorer. Tack vare er kan några av oss med hjälp av äggdonation hålla vårt barn i vår famn någon gång i framtiden. Det är verkligen en änglagåva ni ger.
Fast jag tycker att det är bra att vi har "icke anonyma" donatorer i Sverige. Efter att ha läst en bok där "donator barn" berättade om sina upplevelser, så var det för många viktigt att iaf ha möjligheten att spåra sitt genetiska ursprung. Men det är ju min åsikt, och jag respekterar att vi kan tycka olika här.
Boken heter "Experiences of Donor Conception"
www.adlibris.se/product.aspx&s=1
Hoppas du gillar den. 
Varsågod! Efter jag har läst den boken tror jag starkt på det system vi har i Sverige där donatorn är känd om barnet vill söka upp donatorn när de blir vuxna. Vad jag kan utläsa är det inte så att de söker en "mamma" när de vill ha reda på sitt genetiska utsprung, men mer en tillhörighet. Varför är jag kortare än mamma, finns det någon som har samma tår som jag, finns det någon som har noll stubin vad gäller humör, etc... Hoppas det hjälpte!
Ja, det är ju upp till föräldrarna att berätta. Det de rekommenderar på AVA kliniken är att man berättar vid 4 års ålder så att det blir något naturligt för barnet. Jag har pratat med en psykolog angående detta också och hon rekommenderade att man börjar prata om det redan när barnet är en liten baby, men det är ju för föräldrarnas skull egentligen eftersom syftet är att man ska vara så "van" att prata om detta så att det inte känns konstigt när barnet väl börjar fråga. Barn är ju experter på att plocka upp stämningar om något är tabu och det vill man ju undvika.
Jag har verkligen mycket respekt för dig lillamilla. Att både gå igenom IVF och äggdonation kräver något alldeles extra som du ju har.
Stor kram!