• Anonym

    att älska en narkoman

    HEJ, min älskade pojkvän missbrukar amfetamin.
    ALLTID HAR JAG TÄNKT ATT TJEJER SOM ÄR TILLSAMMANS MED KRIMINELLA MISSBRUKARE, ATT DE LIKSOM ÄR 'BLÅSTA' SOM VÄLJER ATT STÅ UT MED SKIT.

    MEN NU ÄLSKAR JAG SJÄLV EN MÄNNISKA SOM ÄR BÅDE KRIMINELL OCH MISSBRUKARE, MEN DET ÄR DET YTTRE SAKLET.
    DET ÄR INTE VAD HAN ÄR I MINA ÖGON.

    DET ÄR JÄVLIGT SVÅRT.
    MEN ATT ÖVERGE HONOM SKULLE FÖR MIG VARA SOM ATT LÄMNA MITT BARN OM DETTA HADE MAGSJUKA ELLER NÅGON ANNAN SJUKDOM.

    KÄRLEKEN ÄR SÅ MYCKET STÖRRE ÄN HANS MISSBRUK.
    DET ÄR EN KAMP.
    FAKTISKT PÅ LIV OCH DÖD.

    JAG HAR KONTAKT MED OLIKA MÄNNISKOR FÖR ATT FÅ RÅD OCH EN SAK HAR JAG LÄRT MIG, MOT DROGER ÄR MAN NÄST INTILL MAKTLÖS.

    JAG LEVER MED RÄDSLAN ATT AHN SKA DÖ.
    HAN FATTAR INTE ATT JAG VILL HA HONOM.

    MEN DET VILL JAG.
    HAN ÄR EN UNDERBART SKÖR OCH KLOK INDIVID SOM FÖRTJÄNAR ATT HA DET BRA.

    DROGERNA HAR TAGIT HONOM.

    JAG ÄR EN AV DE FÅ I HANS OMGIVNING SOM EJ TAR DROGER.
    JAG GRÅTER MÅNGA HÅRDA TÅRAR.
    VO SKRIKER OCH PRATAR MYCKET OCH SOMNAR I VARANDRAS ARMAR VÅTA AV TÅRAR.

    MIN HÖGSTA ÖNSKAN ÄR ATT AMFETAMIN SKA FÖRSVINNA FÖR EVIGT.
    DET KOMMER FRÅN DJÄVULEN.
    JAG UTKÄMPAR EN KAMP NU : SKA JAG ELLER AMFETAMINET VINNA?

    JAG ÄLSKAR MIN POJKVÄN GRÄNSLÖST.
    HAN SÄGER ATT HAN ÖNSKAR ATT JAG INTE ÄLSKADE HONOM, FÖR JAG FÅR LIDA SÅ MYCKET.

    JAG TÄNKER INTE GE UPP KAMPEN, MEN VEM VET HUR LÄNGE MAN ORKAR?

  • Svar på tråden att älska en narkoman
  • Fluortanten

    TS

    Du skriver ingenstans vad han, din kille, anser om detta.
    Är han medveten om sitt missbruk och beroende? Är han medveten om vad han gör mot sig själv och DIG?

    "Kärleken övervinner allt", sägs det. Men vad är kärlek? Att vara med när ens älskade gå under och själv stå maktlös och bara titta på? Eller är det kärlek att ställa ett ultimatum. Som i detta fall, antingen avgifning eller så förlorar han dig?

    Jag tror inte att jag skulle klara av att leva så som du gör.
    Jag skulle kräva att han sökte hjälp, att han visade att han ville och försökte komma ur missbruket. Jag skulle vara medveten om att han kanske "föll dit" igen både en och flera ggr men så länge han försökte skulle jag stanna och ta imot honom då han föll. Visade han däremot inte ett uns på att han tänkte och/eller ville sluta och medvetet lät sig själv gå under, nä, då skulle jag lämna honom både för min egen och hans skull.

    Han måste rädda sig själv...eller åtminstone vilja bli räddad. Vill han inte det finns det inte mkt mer att göra.

  • Limani

    Vill du verkligen fortsätta komma i andra hand?
    För det är ju det du gör nu,drogerna kommer ju alltid att komma först för honom.

    Du kan ju alltid hoppas på att han en dag vill kämpa för att ta sig ur det,men det är inte alltid så kul att leva på hoppet.

    Missbruk och kriminalitet går hand i hand,som du ju själv vet.
    Mycket kan hända i den kriminella världen,är du redo att ta det?

    Alltså,jag vill inte låta negativ för att dra ner dig djupare i sorg.
    Jag menar bara väl.
    Min pappa är numer nykter narkoman. Han tog sig ur det nu för 4-5 år sedan,vid 40+. Det var som f*n,trodde aldrig att han skulle komma till insikt och inte heller att han skulle lyckas..
    Har oxå levt med en missbrukare och trots att det ofta var skit så var det min trygghet,konstigt nog.. Men det var ju en falsk trygghet,det vet jag ju idag..

    Önskar dig all lycka,hur du än väljer att leva ditt liv!
    Ta hand om dig!
    //Marina

  • Anonym

    Du anonym som skrev här ovanför att det inte alltid går att ställa ett ultimatum till en narkoman för hans kropp är beroende, hans kropp väljer drogerna.

    DET ÄR PRECIS SÅ DET ÄR.
    DÄRFÖR VILL JAG INTE ATT DROGERNA SKA FÅ VINNA ÖVER HUR HAN, HANS RENA SANNA JAG EGENTLIGEN SKULLE VILJA ATT DET VORE.

    Det här är bara så tragiskt.
    Så sorgligt.
    Så svårt.
    Tänk er själv om den ni älskar skulle ha "en dödlig sjukdom" och kunna försvinna från er.

    Jag önskar ibland att jag tyckte det var coolt att ha en kriminell pojkvän.
    Men det tycker jag inte.
    För det är det inte.
    Inte alls, alls, alls.

    Vill ibland att han ska åka dit för att få ett stopp på det.
    Men det skrämmer mig, jag tror inte han skulle ha det bra i ett fängelse.
    Jag vill inte heller vara ifrån honom.
    Är förbannad på polisen som jag tycker brister.
    De borde ta sitt ansvar.
    Inte bara skydda människor från brottslingar utan också gripa in och skydda brottslingar från sig själv.
    Om ni förstår vad jag menar.

  • Fluortanten

    Anonym NR: 1651234

    Jag förstår att ett liv innehållande droger och kriminalitet inte bara förändras "så lätt" genom att ultimatum.
    TS kan säkert ställa hur många ultimatum som helst, men vill hennes kille inte själv förändra det som är....ja, då spelar det ju ingen roll vad man säger eller gör. Men varför skulle man inte kunna kräva av den som missbruka att söka hjälp? Om det inte finns några andra alternativ då?

    Du skriver: "Du vill ju att han ska sluta för att han själv verkligen vill,inte för att du kräver det. Gör han det för sin egen skull så är det betydligt större chans att han lyckas hålla sig utan."

    Och det har du säkert fullständigt rätt i. Men om han inte vill då?
    Ska TS då fortsätta leva i detta och hjälplöst se på medan hennes älskade gå under? Frågan är inte OM dom går under utan NÄR och vem som gör det först. Så självklart ska man kunna ställa krav (rimliga sådana förstås) på missbrukare. Man gör det ju inte av elakhet utan av kärlek.

    TS:

    Har du hört talas om boken "Varulvsdansen"?

    "Varulven är en man (eller en kvinna) som ibland förvandlas till varg under inflytande av magiska krafter. Det onda och det goda i samma varelse. När han bjuder upp till dans får man akta sig.

    Detta är vad som händer i en familj när ett beroende med sin magiska kraft tar kontrollen över människorna. Då blir de alla medberoende och dras med i dansen. Varulven valsar med dem.
    Och de medberoende valsar med. Omgivningen tittar på ? eller blundar; förstår ingenting ? eller tiger och vill ingenting veta. Den som ser och vill hjälpa är kanske själv hjälplös. Och varulvsvalsen blir allt mer vådlig och förgörande.

    Den kan bli en dödsdans för hela familjen om ingen lyckas bryta förtrollningen.

    Om detta handlar boken."

    www.larsonforlag.se/bokhtm/varulv.htm

  • Limani

    Flourtanten;
    Det går inte att ställa krav och ge ultimatum till en missbrukare.
    Det biter inte,tyvärr. Det är inte så lätt som det låter.
    Alla är ju givetvis olika som personer men är man i ett missbruk är det missbruket som går i första hand oavsett.
    //Marina

  • Fluortanten

    Limani

    Går, går det men om det biter är en annan femma.
    Men... vad jag menar är att en missbrukare än ju lika mycket människa som en icke-missbrukare. Så varför ska man ta i dom med silkesvantar?
    Hur mycket slav han/hon än är under sitt missbruk så måste man ju som närstående och/eller medmänniska kunna ställa krav på personen ifråga.
    De är ju inte helt utom sans och vett, eller hur?

    Men visst förstår jag, det är inte lätt.
    Det kanske kan jämföras med att vara deprimerad. För de som inte vet hur det är kan nog en deprimerad människa tyckas vara konsigt och kanske t.o.m idiotisk. "Varför i h-e tar han/hon inte och rycker upp sig?"
    Och....
    "Varför tar inte missbrukaren o bara sluta med dom där drogerna?"
    En dålig jämförelse kanske men att vara deprimerad är bl.a att inte kunna styra över sitt mående...alltså man kan bara inte ta sig i kragen. Likadant fungerar det ju för missbrukare...de kan inte bara lägga av sådär "huxflux"... och om de inte själva vill blir det genast mycket svårare.

    Men fortfarande tycker jag att man ska kunna ställa rimliga krav på dom.
    Inte "krav-krav" såsom "Nu får du sluta med dina droger BUMS"
    Det funkar ju inte. Men krav i den meningen att man vill se att den som missbrukar faktiskt själv vill försöka få bukt med sitt problem...ja, först och främst själv förstå att det ÄR ett problem och sedan ta det därifrån.

    Är jag helt ute och flyger eller?

  • Dissan

    TS:
    För 10 år sen har jag varit där du är och vet hur otroligt svårt det är.
    Jag hade kunnat göra allt för den killen jag hade och jag mådde otroligt dåligt. När allt var bra var det jättebra men när det var dåligt mådde jag piss. När jag hade beslutat att lämna killen, efter tre år, blev det svårt. Han satt fast i mitt hjärta och jag trillade dit gång på gång. Jag var tvungen flytta till en stad 110 mil bort för att kunna hålla mig ifrån honom. Jag kom tillbaka till Gällivare -96 lite starkare och lite klokare men jag måste erkänna att jag har varit med honom efter det. Jag bor inte i Gällivare idag och har en fantastisk familj. Ibland pratar jag med "mitt förflutna" och det gör ont i hjärtat. Hur sjukt det än är så är han något speciellt för mig.
    En fråga till dig som du inte behöver svara på om du inte vill... Är din pappa eller mamma missbrukare?
    Dom som vet säger att dom flesta som är uppväxta i "problemhem" söker sig till problemen när dom blir vuxna. Min pappa är alkoholist så för mig stämmer det. Jag har alltid sökt mig till fel kille när jag var tonåring och jag har dragits till dom på nåt underligt vis. Jag har aldrig använt droger själv men många av mina vänner har det.
    Det du måste tänka på är att han älskar drogerna mer än han älskar dig...tufft, ja...men så är det nog. Du måste vara stark. Hur mycket du än älskar honom så kommer det bara bli värre. Lämna honom innan det är försent.

  • Anonym

    har oxå vart tillsammans med en missbrukare, älskar honnom fortfarande... tyvärr älskade han drogerna mer en mig, en man på anfetamin är oberäknerlig o inte ansvarstagande...
    jag gjorde mitt val och lämnade, det gör fortfarande ont att se han ännu i dag, men vet att jag inte skulle left det liv jag gör i dag och jag skulle inet mått så bra som jag gör i dag...

  • Anonym

    ALLTÅS, JAG BLIR SÅ GLAD ÖVER ATT NI, MEDMÄNNISKOR, ENGAGERAR ER OCH DELAR MED ER AV ERA TANKAR.

    NÅGON FRÅGAD EOM JAG ÄR UPPVÄXT MED EN MISSBRUKANDE MAMMA ELLER PAPPA OCH DET ÄR JAG INTE.
    MITT HEM VAR VÄLDIGT GLATT OCH KÄRLEKSFULLT OCH JAG FICK LÄRA MIG ATT RESPEKTERA MÄNNISKOR OCH ATT ALLA ÄR OLIKA.

    MÅNGA TYCKER ATT JAG SKA LÄMNA DEN JAG ÄLSKAR PGA HANS MISSBRUK.
    ATT JAG INTE SKA FORTSÄTTA KÄMPA.
    MEN DET ÄR INGET ALTERNATIV FÖR MIG.
    JAG ÄR DEN ENDA HAN BRYR SIG OM.
    ALLT ANNAT STRUNTAR HAN I.
    ALLA ANDRA HAR OCKSÅ STRUNTAT I HONOM.
    JAG TYCKER DET ÄR FANRASTISKT ATT HAN TROTS SITT MISSBRUK KLRARAR AV ATT BRY SIG OM MIG SÅ MYCKET SOM HAN ÄNDÅ GÖR.

    OM JAG VORE HAN, OM JAG SJÄLV VORE FAST I ETT MISSBRUK SOM BARA LEDER RAKT ÅT HELVETE, SKULLE JAG VERKLIGEN ÖNSKA ATT DET FANNS NÅGON SOM INTE VÄNDE MIG RYGGEN, NÅGON SOM FORTSATTE ÄLSKA OCH STÖTTA MIG OCH FÖRHINDRA FÖR DROGERNA ATT TA MAKTEN ÖVER MIG UTAN ATT NÅGON SA NEJ! NEJ! NEJ!

    SJÄLVKLART SKA MAN TÄNKA PÅ SIG SJÄLV NÄR DTE GÄLLER SÅDANT HÄR
    OCH SJÄLVKLART FÅR JAG ÖVERJÄVLIGT MYCET SKIT, MEN JAG KAN SKILJA PÅ VAD DROG-HAN GÖR OCH VAD RIKTIGA-HAN GÖR.
    OCH DET PRATAR VI MYCKET OM.

    JAG FÅR UT MER AV HONOM, MIN ÄLSKADE MÄNNISKA, ÄN VAD JAG SKULLE FÅ UTAN HONOM.

    OCH JAG SKULLE OCKSÅ RÅDA ANDRA MÄNNISKOR ATT LÄMNA "MISSBRUKANDE SVIN KILLAR".

    MEN HAN ÄR INGET MISSBRUKANDE SVIN.
    HAN ÄR SOM EN LEDSEN VACKER FÅGEL SOM HAR ONT I HELA SIN SJÄL, SOM HAR VARIT MED OM SORGLIGA SAKER NÄR HAN VAR LITEN, BLIVIT EN TÄNKANDE MÄNNISKA, ALLDELES FÖR SKÖR FÖR DET HÄR SAMHÄLLET MEN MED EN ENORM STYRKA.

    OCH ETT PERFEKT OFFER FÖR DE VIDRIGA AMFETAMINET, DJÄVULENS VITA PULVER, SOM VILL FÅ MIG ATT LÄMNA HONOM SÅ ATT DET KAN TA ÄNNU MER MAKT ÖVER HONOM.

  • Fluortanten

    TS

    Jag kan inget annat än önska er båda lycka till!

  • Tindrande

    Ingen....och jag menar ingen, kan få en annan att sluta med droger.
    Det måste komma från den egna viljan.

    Min far var missbrukare, och inte ens hans egna barn....hans kött och blod, inte ens vi, kunde få honom att sluta, inte med våran närvaro eller frånvaro.

    Min far tog sig ur det ett tag....men föll pladask tillbaka, och det tog hans liv.

    Jag råder dig att ta dig ur det här innan det gräver ner dig helt.
    Att leva med en missbrukare tär på en, och vetskapen att han en vacker dag kanske inte finns mer gör slut på en.
    Du kommer bara att tro att du kunnat göra nåt mer, eller inte gjort nåt.
    Och skulden kommer du bära på länge.

    Lämna honom för er bådas skull!

  • Dissan

    TS:
    Du skriver att det enda han bryr sig om är dig och att han struntar i resten.
    Ursäkta mig nu om du tar illa upp.... Du är INTE det enda han bryr sig om. Du är inte ens nr 1 för honom. Drogerna är nr 1 för honom och dom bryr han sig mest om. Hade du varit det enda han bryr sig om och om du hade varit nr 1 för honom hade han sett hur dåligt du mår och sökt hjälp för att sluta knarka. Sanningen svider.
    Eftersom du förmodligen inte kommer lämna honom vill jag bara önska dig lycka till. Du är den som kommer må sämst i slutändan.

  • Anonym

    dissan: av människor menade jag.

  • Anonym

    Dissan har rätt...

    På en lista från 1 - 10 kommer alltid drogerna/alkoholen på plats 1 -8 för en missbrukare...Så e det...

    Men jag kan berätta för dig Ts, att jag träffade min man på ett Altbo. Känd i hela stan för att vara en riktig pundare. Han använde konstant både hasch o amfetamin. Visste att jag skulle hålla mig borta från honom..långt borta...för jag HATAR droger. Det gör jag verkligen. Att vi kom ihop är ganska otroligt igentligen..för jag såg ner på "sånna människor" som han...
    Vet inte..kanske jag såg nåt i honom...för jag gav upp precis allt för hans skull...
    16 år gammal, bröt jag med min familj, för dom försökte få mig att lämna honom... Deras lilla dotter kunde ju inte vara ihop med en knarkare...
    Jag hade säkert reagerat likadant i en sådan situation, som förälder...

    Vi stack, han o jag. Stack bort från allt. Startade om från början. Men aldrig en endaste gång, satte jag kravet på honom att han skulle sluta..
    2 veckor efter det att vi träffades, så slutade han...Självmant. Han orkade själv inte mer...och att vi flyttade långt ifrån våran hemstad, hjälpte nog... Hur ska man annars kunna sluta om alla ens vänner fortsätter?????

    Ofta säger han att jag räddade hans liv...men det gjorde jag inte. Han gjorde det själv. Jag bara fanns där vid hans sida. Men hade vi inte träffats..hade definitivt inte levt idag...det är en sak som är säker...
    Han säger själv att anledningen till att han kunde ta det stora beslutet att lägga av var, dels att jag inte tjatade på honom och dels att vi flyttade...

    Idag är vi gifta. Det har gått snart 11 år sedan vi träffades. Han har varit fri i 11 år snart med andra ord. Vi har 4 underbara barn tillsammans.
    Idag finns kravet på han att han aldrig ska börja med sån skit...för då sticker jag..men det är för att vi har barn tillsammans...
    Men jag litar på att han aldrig skulle röra den skiten igen...

    Det kan gå bra också. Man får göra dom rätta sakerna bara...

    Mitt råd är att först...flytta...lååångt bort.

    Kram o lycka till.

  • Anonym

    Hej!!
    Jag förstår precis hur du känner det och jag förstår honom oxå... Jag har själv tagit amfetamin i min ungdom... för bara 4 år sedan...
    Jag VET hur svårt det är att sluta utan att få några krav på sig.. jag VILLE inte ta.. jag visste hur farligt det var , hur det skadade mig och min familj fast ändå kunde jag inte sluta. när jag träffade mannen i mitt liv, min sambo som är far till barnet jag väntar nu då ställde han som krav på mig att ville jag ha honom så var jag tvungen att välja. Jag grät och grät när han lämnade mig. Jag slutade fick tillbaka honom men böerjade igen..l När jag till slut insåg att han inte kommer tillbaka den här gången, då slutade jag och kämpade mig upp till det jag har nu. Nu lever vi tillsammmans med min andra son som är 9 år jag väntar mitt andra barn och skulle aldrig i hela Mitt liv överhuvudtaget tänka tanken på att byta bort det jag har mot drogerna igen. Du måste ställa krav på honom, visa vad han förlorar.. han måste självklart själv göra sitt val att sluta men du kommer att gå under om du fortsätter med honom i det skick han är i nu. Gör både honom och dig själv den tjänsten, ställ krav. Om han vill ha dig och familjeliv så ställ upp till 100 procent på honom när han slutar.
    Kramar och lycka till!!!

  • Anonym (En missbrukares fru)

    Hur gick det? När du tittar tillbaka? Vad hade du sagt till dig själv? 


    14 år av kärlek, MIN människa, men 5 år i missbruk, det går bättre, han snavar, faller dit igen, blir bättre, kämpar hårt?

    men jag går Sönder på kuppen, ändå vansinnigt förälskad trots allt efter 14 år? hur många har det? Hur många får uppleva den kärleken? Är det bara vad det kostar? Men jag vet, kärlek ska inte göra ont?

    Men hur ont skulle det inte göra att leva utan honom? Han är min drog.

    Vi har barn tillsammans så skulle inte kunna bryta helt, vi är för evigt sammanlänkande ändå.

    Jag längtar efter lätta andetag? slutat sånna här historier någonsin lyckligt? 


    Han är inget svin, men att leva i konstant rädsla över vad den du älskar gör mot sig själv, den här stressen ångesten kommer förkorta mitt liv. 


    I logiken är det enkelt men kärlek är inte enkelt? 

    Kärleken är djupare och mer passionerad nu, det är himmel och det är är helvete.

    jag frågar inte efter vad jag ska göra, men du kanske har något att berätta, något som får mig känna mig mindre ensam. Du kanske älskar/älskat en missbrukare eller missbrukat själv förut. 

Svar på tråden att älska en narkoman