att älska en narkoman

TS:
För 10 år sen har jag varit där du är och vet hur otroligt svårt det är.
Jag hade kunnat göra allt för den killen jag hade och jag mådde otroligt dåligt. När allt var bra var det jättebra men när det var dåligt mådde jag piss. När jag hade beslutat att lämna killen, efter tre år, blev det svårt. Han satt fast i mitt hjärta och jag trillade dit gång på gång. Jag var tvungen flytta till en stad 110 mil bort för att kunna hålla mig ifrån honom. Jag kom tillbaka till Gällivare -96 lite starkare och lite klokare men jag måste erkänna att jag har varit med honom efter det. Jag bor inte i Gällivare idag och har en fantastisk familj. Ibland pratar jag med "mitt förflutna" och det gör ont i hjärtat. Hur sjukt det än är så är han något speciellt för mig.
En fråga till dig som du inte behöver svara på om du inte vill... Är din pappa eller mamma missbrukare?
Dom som vet säger att dom flesta som är uppväxta i "problemhem" söker sig till problemen när dom blir vuxna. Min pappa är alkoholist så för mig stämmer det. Jag har alltid sökt mig till fel kille när jag var tonåring och jag har dragits till dom på nåt underligt vis. Jag har aldrig använt droger själv men många av mina vänner har det.
Det du måste tänka på är att han älskar drogerna mer än han älskar dig...tufft, ja...men så är det nog. Du måste vara stark. Hur mycket du än älskar honom så kommer det bara bli värre. Lämna honom innan det är försent.

TS:
Du skriver att det enda han bryr sig om är dig och att han struntar i resten.
Ursäkta mig nu om du tar illa upp.... Du är INTE det enda han bryr sig om. Du är inte ens nr 1 för honom. Drogerna är nr 1 för honom och dom bryr han sig mest om. Hade du varit det enda han bryr sig om och om du hade varit nr 1 för honom hade han sett hur dåligt du mår och sökt hjälp för att sluta knarka. Sanningen svider.
Eftersom du förmodligen inte kommer lämna honom vill jag bara önska dig lycka till. Du är den som kommer må sämst i slutändan.