Har surat lite hela dagen här över dagis. Om ni orkar läsa så gör det snälla och tala om hur ni skulle ha reagerat:
När M var på Bahamas och A var väldigt ledsen på dagis sa jag till att om han är helt otröstligt så fick dem ringa mig så kom jag dit. Antingen för att ta hem honom eller vara med honom där när han lekte. M har nu varit hemma en månad nästan och läget börjar bli stabilt igen. Den senaste veckan har det gått superbra att lämna på dagis. Agaton har sprungit in själv och vinkar glatt hejdå åt mig. Det har heller inte varit några problem där, utan han har varit glad, lekt och sjungit.
Idag ringde Agatons fröken (hon var kvar på dagis med pappersarbete medans dem andra var ute på promenad). Då hade dem som var ute (2 vikarier + 1 ord. som A dock inte älskar direkt) ringt och sagt till henne att dem går hem med A till mig för att han är sååå ledsen. Agatons fröken lät lite lätt förvånad själv när hon ringde... samtidigt som jag pratar med henne så ringer det på dörren och dem lämnar av A varpå jag lägger på luren. Ord fröken förklarar att han varit såå ledsen. Först hade han försökt klättra ur vagnen, när han inte fick det hade han gråtir och inte slutat. Men nu när dem gick hemmåt igen hade han blivit lugn och glad (han fick gå då). Jag var så paff att dem kom så jag hann liksom inte med...
Agaton ser inte gråtig ut. *varning för snordetaljer* Ni vet, sådär på ögonen och näsan. Han är ju snuvig så hade han gråtit borde det ju ha runnit. Men han var bara lätt torr under näsan som barn lätt kan bli ute. Därför tror jag inte att han har varit så extremt ledsen.
Jag tar med mig A och går till dagis för att hämta hans andra skor och vantar så att han kan ha dem i helgen. Då hör jag två fröknar (tror det var ord plus vik) som pratade, sa att åhh vad skönt nu har vi snart bara 4 barn kvar (1 annat barn skulle snart gå hem). Blir nog en lugn och tidig fredag idag.
Hmmm.
Det känns som om dem ville vara lata och lämnade honom för att "slippa en unge" typ och dem vet att jag troligtvis är hemma och bor dessutom nästan granne med dagis. Känns mao inte alls roligt. Dessutom när dem går raka vägen hem med honom så är det ju ung som att säga åt honom: grinar du får du gå hem. Som ett straff liksom. Som att han inte har rätt att vara ledsen och visa att något inte är bra.
Han hatar att åka vagn ute! När dem är ute på sin ordinarie utedag så går han och älskar det. Så jag förstår att han blev arg och ledsen när han blev tvingad att sitta i vagnen. Varför kan dem inte vara lite lyhörda då och låta honom gå? Vet att han är jätteduktig på att hålla handen och hålla takten (det har även hans fröken sagt). Att han inte fick gå själv kan knappast bero på att det var för mycket barn. Dem var 6 barn på 3 fröknar, varav 3 måste åka vagn (dem är bara straxt över 1 år och inte så säkra på foten än).
Alltså, jag har inget emot att ha honom hemma! Speciellt inte om han är sjuk och/eller ledsen. Men det är inte frågan här. Dem ska vara experter på barn, då kan man tycka att dem borde vara lite mer lyhörda för barnets behov samt vara mer pedagogiska.
Tycker att nästan alla dem gånger som vi har haft problem med dagis så är dessa vikarier inblandade.
Gör jag rätt som tänker ta upp det här på måndag eller är jag bara gnällig och tjatig?