Kronika mimmie v40

2018 är året. 27 år gammal har jag hunnit bli, med 2 förlossningar bakom mig varav den första för snart 7,5 år sedan. Som nybliven ung mamma var jag oförstörd och opåverkad av alla råd och rön. Jag var fast besluten i att uppfostra mina barn på ett sätt som kändes bra för mig utifrån de värderingar jag lyckats komma på att jag hade under mina knappa 20 år. Idag, 7 år senare, hårt arbetandes på Sveriges största sajter för kvinnor, kan jag säga med handen på hjärtat att jag inte är lika opåverkad.

Varje dag skapas forumtrådar på Familjeliv om hur man bör uppfostra sina barn, hur man bör vara som förälder och framförallt mamma. Många handlar om prestation och beröm, och där tror jag att vi föräldrar har en viktig roll. Kanske märkte du som liten hur dina föräldrar blev lite extra lycksaliga när du utförde något med bra resultat snarare än när du gjorde något enbart för att du gillade det? Kanske gör du som förälder likadant?  

Det är ganska enkel matematik egentligen, vi talar om för våra barn att de är duktiga för att de gjort tre mål på fotbollen eller att de gjort bra ifrån sig för att de klarat hela gångertabellen. Och oavsett om man väljer att byta ut ordet ”duktig” mot ”bra” så har vi indirekt då visat att det finns någon som presterat sämre. Det vill säga – den som inte gjorde något mål eller den som inte klarat gångertabellen.

Vi visar våra barn att det finns vinnare och förlorare, och att det finns en skala för hur bra du presterar. Tankarna kring prestationer och huruvida du blir mer älskad eller omtyckt för att du gör på ett visst sätt har redan i tidig ålder kommit in i ditt barns liv.

Jag läser just nu en bok som belyser detta ”problem”, om man kan få välja att kalla det så – på ett väldigt lättillgängligt sätt. Ett exempel är när man ska lämna sitt barn på ett kalas. Barnet är lite nervöst över kalaset och här finns det säkerligen många olika sätt som förälder att agera. Dels att förminska barnets känslor genom att säga något i stil med ”äsch, det är ingen fara, iväg med dig nu, larva dig inte”. Eller att göra precis tvärtom – följa med till kalaset och hela tiden vara där som ett stöd ifall det skulle bli för jobbigt för barnet. Det vill säga – du signalerar att obehag är något farligt och att man bör undvika sådana situationer.

LÄS MER: Att leva i nuet med våra barn gör oss lyckligare

Mellanvägen, den jag försöker (men tyvärr ibland misslyckas med) att tillämpa är att signalera trygghet genom att gå dit med barnet, men vara på ett tryggt avstånd till en början. Till exempel vara kvar första halvtimmen, eller hålla sig i bilen utanför, för att sedan visa barnet att hen klarar det och växer av att göra saker man är lite rädd för. Det vill säga både en trygg bas som gör att barnet får modet att våga, men att även visa att man finns där som en trygghet på lagom avstånd om det blir för jobbigt.

Vad har ovanstående med vinnare och förlorare att göra? Jo, faktiskt oerhört mycket. Vi skall lära våra barn att alla känslor är okej att känna. Att prestationer inte mäts i huruvida man ”klarat” något som ingen annan klarat, utan snarare att man klarat något som man själv VILL klara. Det här är lättare sagt än gjort, men jag försöker att tänka på det mer och mer och låta det synas i hur jag berömmer mina barn.

Som vuxen kvinna idag möts jag av krav likt alla andra vuxna. Mina prestationer mäts både av min chef, mina barn, mina vänner och andra i min omgivning. Men jag har lärt mig att det jag presterar inte på något sätt har med att någon annan inte har gjort det att göra. Det spelar ingen roll om någon annan förlorat, jag är ändå en vinnare.

LÄS MER: Mimmie Liepe: "Gör skolan läxfri"