Mikaela-kronika-artikel

Under de tio åren som gått sedan dess har jag läst boken så många gånger att den idag mer eller mindre är på väg att falla sönder. Under dessa tio år har jag även läst otaliga artiklar och hört otaliga berättelser om så kallade ”super talanger” (ett uttryck jag för övrigt hatar), personer som har gått ut de bästa universiteten med de bästa betygen och landat toppjobben. Nästa gång man läst eller hört om dessa supertalanger har varit efter att det blivit utbrända, sjukskrivna eller sagt upp sig innan de sprang raka vägen in väggen. Detta efter bara något eller några år arbetslivet!

Jag har alltid vetat någonstans innerst inne att det fanns en stor risk att jag skulle kunna bli en av dessa personer, en av dem som redan efter något år i arbetslivet skulle riskera att springa med huvudet före rakt in i tegelväggen. Att redan som sextonåring komma till den insikten många år innan ens karriären startat hör förmodligen inte till det normala, men redan för tio år sedan var jag så extremt säker på att göra karriär var det enda som spelade någon roll.

Under åren som passerat har jag lärt mig ett antal viktiga saker. Bland annat att management konsult låter sexigare än vad det faktiskt är, att finans faktiskt är kul och att ens val av universitet både kan spela all roll i världen eller ingen alls. Jag har också lärt mig att jag har en extremt hög arbetskapacitet, jag kan (och har för den delen) jobbat 17 timmar i sträck. Trött javisst men med mat, godis och ett antal cola zero går det alltid att kriga sig igenom både trötthet och utmattning. Tyvärr har jag också lärt mig, precis som jag misstänkte redan som sextonåring, att jag är en typisk insecure overacheiver. Smart, ambitiös, högpresterande och med extremt höga krav på mig själv men tillräckligt otrygg för att ständigt överleverara och aldrig känna mig nöjd, för det finns alltid någon som gjort det bättre. Den goda nyheten, jag är långt ifrån ensam. Den dåliga, det finns lika många företag som ser, medvetet eller omedvetet, ser insure overachievers som den ultimata medarbetaren just för att vi alltid kommer att prestera lite bättre än vad som förväntas. 

Egentligen är det sjukt och tragiskt att allt slit på universitet för ett visst betyg, vårt engagemang inom kårer och nationer, extra jobb och x-jobb ses som en fribiljett för företag att utnyttja de överambitiösas osäkerheter. Det är nästan ännu mer sjukt och tragiskt att vi, talanger och insecure overachievers, aldrig lär oss. Att vi ständigt tänker att det där aldrig kommer att hända mig, jag har tjockare skinn än så. Tills den dagen man står där millimeter från väggen och för första gången inser att man bara människa, dödlig trots sin talang-status. Och alla dessa företag som heller aldrig lär sig och svara på en utbrändhet med att anställa en ny skörd topptalanger och insecure overachievers som riskerar att vandra ner samma väg som många andra innan dem. Just för att vi aldrig någonsin lär oss.

Jag då, som redan för tio år sedan förutspådde min egen utbrändhet och som nyligen varit tillräckligt nära väggen för att faktiskt kunna nudda den, vad har jag lärt mig?

Jag har lärt mig att utbrändhet inte nödvändigtvis behöver bero på 80-timmars veckor, det kan lika väl vara en känsla av att inte passa, känslan av att ha hamnat fel, fått fel chef eller till och med jobbar för få timmar som sakta bryter ned en och tillslut pushar en över kanten. Jag har också lärt mig vikten av att våga säga nej tack till sådant man inte vill göra och istället säga ja tack till det som hjärtat bultar lita extra för, oavsett vad som är rätt eller inte. För älskar man det man gör blir jobbet roligare och resultatet oändligt mycket bättre, och från erfarenhet kan jag säga att ens drag av insecure overachiever blir betydligt mindre.

Min önskan med detta är att vi börjar vågar lyssna och lära oss, att både talanger och företag tänker efter innan det gått för långt och en anställd mår för dåligt för att orka ta sig till jobbet. Att det får vara okej att få ta en paus innan det gått alldeles för långt. Att oavsett bakgrunden till varför en person mår dåligt på jobbet så är det värt att ta på allvar så att våra topptalanger orkar mer än bara något år i arbetslivet så att deras talang får komma till rätta och göra den skillnad som dem faktiskt har kapaciteten till.