Hunden framför allt?

Har man inte hund så lever man inte.

Tja, vi undviker dem ju, i möjligaste mån. Jag parerar och värjer mig när de försöker hoppa upp på mig och jag rycker undan min mattallrik, eftersom jag inte gillar att ha deras dreggel i den. 

Allt detta upplever hundarna som mobbing och/eller avvisande, tydligen. 

Jag tänker att det är dags att sluta umgås med hundägaren som inte snappar upp att umgänget faktiskt inte fungerar utifrån gästernas perspektiv. 

Personligen tycker jag att man ska visa varandra hänsyn, och inte en chans att jag hade "utsatt" mina barn för umgänge med människor med beteenden som faktiskt inte fungerar.

Jag har också haft hund och är tämligen tålmodig kring just hundar som sådant. Det jag dock inte klarar och faktiskt undviker är hundägare som inte aktivt jobbar med att försöka få sina hundar fostrade och som inte tar ansvar för situationen runt andra. Och det gäller faktiskt i deras hem också.

Varför vissa hundägare går in i någon sorts märklig symbios och helt prioriterar hundar som beter sig som skitstövlar/slynglar bryr jag mig inte längre om. Jag konstaterar snarare att denna typ av hundägarslap faktiskt är en fara för mitt barn och högst troligen även för dina. 

Min fråga till mig själv har snarare varit hur jag just förmedlar att någons uppfostran av djur gör att jag inte är intresserad av umgänge...  För precis som du noterat brukar sådana här hundägare faktiskt sakna sunt förnuft om situationen.

Hundarna kommer först i sitt eget hem. Gillar du det inte så kan ni alltid träffas ute någonstans. Enkelt!

För människor som inte har barn, blir sällskapsdjuren ofta ett surrogat. D.v.s.: din väninna känner antagligen likadant för sina hundar som du gör för dina barn. Det är även så, att man inte ser problemen hos det man älskar. Hon ser inte att hennes hundar är ouppfostrade, och du kanske inte ser att dina barn också är det? Eller så är både barnen normala barn och hundarna normala hundar, med de naturliga livsyttringar som småbarn och hundar visar upp - SÅ kan det också vara! 

Jag tänker att ni kanske kan försöka upprätthålla er vänskap digitalt..? För det kommer ju att komma en dag, när både barnen och hundarna har blivit äldre och lugnare. Synd att förstöra vänskapen helt nu, tänker jag. 

Jag förslår att du pausar umgänge i hemmet med henne (eller äter ute innan och inte äter middag med barnen där utan bara nåt enkelt typ en glass) tills dina ungar och hennes hundar är lite äldre, det brukar förenkla.

Jag gjorde så med en trebarnsmor vars ungar rev hela stället vart de kom, men fem år senare kunde vi faktiskt börja umgås igen.

Kan din väninna inte garantera att hundarna inte hoppar på dina barn/håller lite avstånd, tycker jag att hon ska ha hundarna i ett annat rum