Hunden framför allt?
Liza Angela skrev 2024-02-18 22:04:01 följande:
Hunden framför allt?
Min väninna vill att jag ska komma hem till henne på fika och umgänge. Jag är ensamförälder och behöver alltid ha med mig mina barn (2 & 4) när jag besöker någon och det brukar aldrig vara något problem. De är mycket lugna, snälla och väluppfostrade.
Jag kan tyvärr inte säga detsamma om väninnans hundar. De är jättestora, vilda, stökiga, påflugna och sitter man med mat i sin tallrik så ska de roffa åt sig den till VARJE pris.
Mina barn är paniskt livrädda för dessa hundar och även om jag själv inte är direkt rädd, så tycker jag att de är väldigt obehagliga. Väninnan blir lite sur och kränkt om jag ber henne hålla hundarna på övervåningen under tiden vi besöker (de blir "stressade och ledsna" och "hon begär ju inte att jag låser in mina barn för hennes skull").
Jag kan tyvärr inte säga detsamma om väninnans hundar. De är jättestora, vilda, stökiga, påflugna och sitter man med mat i sin tallrik så ska de roffa åt sig den till VARJE pris.
Mina barn är paniskt livrädda för dessa hundar och även om jag själv inte är direkt rädd, så tycker jag att de är väldigt obehagliga. Väninnan blir lite sur och kränkt om jag ber henne hålla hundarna på övervåningen under tiden vi besöker (de blir "stressade och ledsna" och "hon begär ju inte att jag låser in mina barn för hennes skull").
Jag vill inte forcera mina skräckslagna barn att försöka umgås med hundar som inte ens matte kan hantera. Men saken är också den att jag inte vill lämna bort barnen till någon annan, bara för hundarnas skull. Så jag har fått tacka nej till alla sammankomster hemma hos henne och vårt umgänge blir allt glesare, vilket då tydligen bara är mitt fel.
Seriöst alla hundägare, hjälp mig att förstå? Jag fattar naturligtvis att jag inte kan ställa folk inför ultimatum i deras eget hem. Men är det verkligen rätt att klandra mig för att jag inte böjer mig för hennes hundar? Hur resonerar ni som sätter era hundar främst i alla lägen?
Jag hade inte heller umgått på de villkoren.
Har inte längre hund, men har haft en stor ras i över 25 år tidigare. Vissa individer mer lätta att fostra och andra lite livligare. Dock betedde de sig inte som du beskriver.
Jag hade alltid två hundar (med små glapp emellan när någon gick bort) och hundarna roade varandra.
Visst kunde det vara lite intensivt de första tio minuterna när man fick besök, men sen lugnade det sig.
Jag hade inte låst in en ensam hund, men med två om nöden krävde det? Jo, helt klart. De är ju inte ensamma och hade högst sannolikt legat och snarkat inom enkvart eller så.
Jag har bekanta som är hundrädda och inte utsatte jag dem för mina stora 40-kiloshundar heller!
Idag lever jag med en pälsdjursallergiker och jag är oerhört tacksam över att jag avvecklat mitt "hunderi" innan vi träffades. Annars hade det blivit stora problem.
Efter dessa dryga 25 år flyttade jag till en mindre lägenhet med balkong, och ett sånt boende fungerar inte för "min" hundras. Det var jobbigt att vänja sig, men med tiden så blev det också bra och idag skulle jag på inga villkor dra igång projekt hund igen!