Helgmornar i barnfamiljer

Ja, och i det fallet hade jag gått upp kl.7 eller senast 7.30. Vad är det som är så konstigt med det att det bara kan gälla enbarnsföräldrar?

Jag vaknar alltid först här hemma, går upp runt sju tiden. Sonen kommer väl upp vid 9-10 tiden. När han var yngre vaknade han tidigare, men han har aldrig fått gått upp och äta frukost själv medans jag sovit i flera timmar till. Vaknade han riktigt tidigt så låg vi oftast och myste en stund i sängen tills jag piggna till, eller så tog jag med täcket till soffan och så kolla på tv en timme typ sen fixa vi frukost. Vi äter alltid frukost ihop, han är 9 år. Tycker det är en mysig stund och helgerna är heliga för oss då han oftast äter frukost på fritids i veckorna. Skulle få ångest om jag sov bort halva förmiddagen dessutom :P

Våra barn, 7 och 5 går alltid upp själva. Den äldsta är väldigt morgonpigg.
De sitter och kollar tv på morgonen och ibland om de inte orkar vänta så gör de en macka och äter, eller tar yoghurt o flingor. På helgerna om vi inte jobbar så äter vi väl frukost vid 8-9...men min man går oftast upp först och så äter dom tre..sen går jag upp lite senare och äter ensam.

Natlucien skrev att hon inte skulle sätta en 3-åring framför en skärm i flera timmar. Du bemötte då detta genom att skriva att det märks att hon bara har ett barn. Tolkade det som om du då tyckte att det var ok, men då tolkade jag fel. :)

*Natulcien. Ursäkta, rättar.

Två hyfsat engagerade föräldrar med bara ett (friskt) barn kan turas om med sovmorgnar, tupplurar och återhämtning på ett sätt som ofta är mycket svårare med två eller flera bebisar/småbarn. Om jag inte missminner mig så är det väl du som flera gånger på detta forum skrivit om hur osedvanligt bra ditt barn sovit nästan från start - med andra ord har du inte en susning om hur det är att leva med störd och uppsplittrad nattsömn under lång, lång tid. Att då hålla på någon princip om max 30 minuter skärmtid istället för t ex 60 är då inte riktigt vettigt. Inte omöjligt såklart, men kanske en aning felprioriterat om man själv går på knäna pga sömnbrist. Man ska ju orka som förälder också. Jag är hemma just nu med en genomförkyld 1-åring och en 3åring. För att 1-åringen ska kunna somna kan inte 3-åringen pladdra och leva om precis bredvid. Det tar 15-20 min för lillebror att somna och åtminstone min 3åring leker inte tyst och stilla på uppmaning i 20 minuter. Han är väldigt social och vill visa och berätta vad han t ex byggt eller ritat väldigt ofta och jag ser inte det som något onormalt för åldern. Film är med andra ord det som funkar för att lillebror ska få somna i lugn och ro. Stora låg alltså och tittade på Lorangafilmen medan lillebror tilll slut somnade efter 25 minuter (väckte sig själv med sin hosta stup i kvarten). Med ett barn hade ju 3åringen såklart inte tittat på film plötsligt på blanka förmiddagen, utan vi hade pysslat, läst bok, gått ut, fixat lunch tillsammans etc istället. Så ett väldigt vanligt scenario ur en 2-barnsfamilj som inte uppstår med bara ett barn. Jag ser film lite grann som färdigkötttbullar - man ska inte äta dem jämt och hela tiden, men rätt använda så är det bara dumt att inte ta till dem ibland för att få ihop vardagen.

Ja, detta är ju en klassiker på FL. Har man inga barn är man diskvalificerad att ha en åsikt om barn över huvud taget. Har man "bara" ett barn så har man "inte en susning" och ska inte uttala sig om tvåbarnsfamiljer etc. Men, men...
Jag hade högst sannolikt haft samma princip även med två barn. Och det verkar ju flera andra i tråden också ha...och även andra bekanta.

Sen uppfattade jag inte att tråden handlade om grava sömnstörningar och att gå på knäna..? Jag trodde att det handlade allmänt om att sova länge och låta barn sköta sig själva med skärmar? Så löd i alla fall trådstarten. 

Du behöver inte försvara ditt familjeliv. Inte för min skull. Jag bryr mig inte om hur andra löser sina mornar. Jag skrev bara hur jag resonerar. Och jag hade resonerat detsamma med flera barn även om du inte tror det.

Personligen lägger jag större vikt vid åsikter och synpunkter som kommer från personer som har praktisk erfarenhet av just den frågan, än av allmänt teoretiskt tyckande som aldrig testats i verkligheten. Men där är vi ju olika såklart. Och nej, jag försvarar inte mitt familjeliv, för jag tycker vi sköter det väldigt, väldigt bra. Men i takt med att familjelivet förändrats (läs: fler barn) så har även mina principer förändrats (tack och lov, annars vore man än väl rigid människa) vad gäller både det ena och det andra, och vet du, det går så bra ändå! Det finns liksom knappt någon regel som inte går att rucka på ibland för att familjelivet ska flyta lite lättare (undantaget såklart skrikmetoder, timeout och liknande). Skärmtid hör dit.

Ja, där är vi olika. Personligen tar jag gärna emot råd och tips från alla håll och lyssnar även på de som har en annan erfarenhet än jag själv. Det kan man faktiskt lära sig mycket mer på än att begränsa sig till likasinnade och folk med samma erfarenheter. Och det här fallet är det ju TS som avgör vad hen vill ta till sig och vad hen vill förkasta.

Fast frågar man om råd vad gäller en tvåbarnssituation så är det kanske inte just en enbarnsförälder som kommer med de bästa tipsen? Eller vad tror du? Men vad gäller din sista mening så har du ju helt rätt.

Fast sådär går det ju inte att resonera. I så fall kan bara de som har det precis som TS svara. Barn är ju olika och kommer i olika versioner. Vissa barn-sorter kan man ha 2-3 av utan att det är ett dugg jobbigt medan andra är jävligt jobbiga en och en.

Sedan kommer åldersskillnad. Ska bara de som har 2 barn svara TS eller ska barnen även vara lika gamla som TS barn?

Skriver man på ett öppet forum får man nog förvänta sig svar från alla möjliga familjekonstellationer, sedan får man helt enkelt bara ta till sig det som är applicerbart på den egna familjen.

Fast med det påståendet så förutsätter du ju att alla familjer sitter isolerade utan kontakt med omvärlden. Och så är det ju inte. Även om man har ett barn, inget barn eller sju barn så kan man ju ha regelbunden kontakt med, och diskutera barnuppfostran, med många människor som har två barn, och följaktligen får man en god insikt i även hur det fungerar.

Dessutom inleds hela TS med ordet 'ponera'. Fundera på det ordets betydelse en stund.

Jag var otydlig, jag menade inte TS frågeställning som ju såklart kan appliceras både på ett, två och fler barn. Utan jag menade att många är väldigt pigga på att kasta fram åsikter om ditt och datt som de faktiskt bara har ett teoretiskt hum om (se bara på en aktiv tråd i tvillingforumet som pågår just nu där TS specifikt frågar om råd av andra tvillingföräldrar, men där majoriteten som svarar faktiskt inte har tvillingar, men av någon anledning måste svara ändå). Du menar att att du tar råd av alla oavsett - jag gör inte det rakt av (med det inte sagt att jag enbart "begränsar mig till likasinnade" som du påstår). Och där tog jag som exempel att jag, om jag ställer en tydlig tvåbarnsfråga, helst vill ha svar från folk som faktiskt har två (eller fler) barn helt enkelt för att chansen att få ett användbart råd är större.

Jag ber om ursäkt, TS, för väldigt OT inlägg och väljer att inte fortsätta ta över din tråd i o m detta inlägg. Uppgiften att fundera på vad ordet ponera betyder lämnar jag över till avsändaren.

Ja. Tvillingtråden är också ett exempel på idioti. Nej, man skulle aldrig lämna två tvååringar själv i 10 minuter för att handla. Jo, det kan man veta trots att ens ena barn är ett och det andra två. Endel saker är ju rent ut sagt korkade att bara människor med exakt samma livssituation får svara i. Endel saker är självklara.

"Är det ok att jag låser in min 5-åring i källaren en timme när han är i vägen? Mina ettåriga trillingar är svåra att mata annars".
"Nej, jag hade aldrig låst något av mina två barn i källaren."
"DU KAN INTE SVARA VAD SOM ÄR RÄTT ELLER FEL FÖR DU HAR INTE EN 5åring OCH TRILLINGAR!!!"
Eh, jo. Det kan jag.

Fast i den här tråden kan jag inte se att det finns någon som bara har "ett teoretiskt hum" om ämnet.

Jag vet dessutom vilken tvillingtråd du menar och håller inte med dig. Självklart kan alla föräldrar och även de som saknar barn ha en åsikt om huruvida det är vettigt att lämna små barn ensamma hemma.

Det är väl bättre att en enbarnsförälder "kastar fram en åsikt" som rör tvåbarnsföräldrar än att en tvåbarnsförälder diskvalificerar alla andra att uttala sig öht. I första fallet råder yttrandefrihet och i det andra fallet censur. Vilket av dessa tycker du att du vill ha i vårt samhälle? Själv vill jag i alla fall helst leva i ett öppet samhålle där alla får uttala sig. 

Eller hur!

Det räcker ganska bra med att bara ha en välfungerade hjärna och empati för att kunna svara där...