Min förlossningsberättelse: "Kommer han att överleva?"

Värkarna börjar

Jag väckte min sambo och berättade att jag trodde förlossningen var på gång, även om värkarna inte kändes som när vår dotter kom 1,5 år tidigare. Min sambo stod på sig att vi skulle ringa till förlossningen och efter lite diskussion och svårigheter att få på mig kläderna med tätare och intensivare värkar, ringde jag in – och det var tur!

Barnmorskan jag pratar med viskar med en kolla, och säg­er till sist ”åk in! Ni får sista rummet!”. Då blev vi svettiga! Vår vän och granne hämtade vår dotter, även om jag fortfarande trodde att jag överdrev och att ”det inte är så farligt”. Jag hade dock ändå sinnesnärvaro nog att få med en handduk och en plastad frotté till bilsätet.

En värk när sambon parkerar bilen utanför förlossningen. En när jag går ur bilen. En när vi väntar på hissen. En i väntrummet. Värkarna är täta! Det enda jag tänker är att det vid vår förra förlossning tog 25 timmar från första värken tills dottern var ute. Hur kan det gå så snabbt nu?!

Förlossningen

Väl inne i rummet blir jag undersökt och mycket väl omhändertagen, precis som förra gången. Med lustgasen i hand bestämmer vi att jag ska få spinalbedövning, eftersom bebisen förmodligen kommer komma inom två timmar. Spinalen fungerar som den ska och det kittlar lite i kroppen och jag känner mig mer redo än någonsin. Jag älskar ju det här! Att vara gravid och genomgå en förlossning är för mig obeskrivligt härligt, spännande och häftigt! Jag känner att jag vill ta i. Sambon trycker på knappen och barnmorskan och undersköterska kommer in och konstaterar att det kommer en bebis vilken minut som helst.

Två krystvärkar senare är han ute, vår älskade Wilhelm! Lagom lång och lagom tung. Känslan att ha honom vid bröstet är obeskrivligt. Han mår bra och jag mår bra. Sambon och jag gråter av lycka. Fem timmar och 17 minuter efter första värken kom han. Herre min skapare vad fort allt gick! Och jag har nästan fortfarande kvar tanken att ”så farligt är de väl ändå inte”.

03:45 går vi ut ur vårt rum, och från rummet bredvid kommer ingen mindre än sambons kusins sambo ut. Nog för att vi visste att våra BF låg nära varandra så tänker man bara möts på BB på film.

– Är ni här?!

– Ja, det kommer bli en bebis för oss i dag med!

LÄS ÄVEN: Förlossningsberättelse: Yad i föddes i vecka 26

Lyckan blir till oro

Min sambo får inte plats att sova över så han åker hem några timmar. Under tiden myser jag och Wilhelm i sängen. Han vill inte riktigt slappna av så vi går en sväng. Klockan 08 kom en barnmorska in och ser att W har lite bleka händer, så hon mäter syretillförseln, som är låg. En barnläkare kontrollerar honom. 60% till händerna och 40% till fötterna. Hjärta och lungor låter bra men andningen är inte riktigt okej.

Vi flyttas till Neonatalavdelningen där han får syrgas och kanyler för eventuell provtagning. Rummet fylls av sköterskor och läkare. Min sambo lämnar dottern på förskolan och när han kommer till rummet får han en chock av att se alla människor.

– Jag har fått meddelande av Mikaela att han har dålig syretillförsel. Kommer han överleva?

Min sambo vågar ställa de där obekväma frågorna man inte vet om man vill få svar på. Jag sitter bredvid W och mår fysiskt bra och vill att alla fokuserar på W istället för mig, så får jag tala om i fall jag behöver något. Personalen är fantastiska.

En lång väntan på svar. Mina föräldrar och svärföräldrar meddelas och även våra närmsta vänner, så alla vet vad som pågår. Vi vill att läkarna ska fokusera på W och när dem gjort vad dem kan får dem komma till oss och berätta vad de vet. Det viktigaste är att W får ALL uppmärksamhet! Jag och sambon har varandra och pratar och gråter om vart annat, ibland skrattar vi också. Alla känslor är välkomna. Vi måste få utlopp för allt för att kunna finnas där för Wilhelm.

Mina föräldrar kommer hit från Gotland och det känns tryggt och skönt. Vi får komma in och titta på W och personalen informerar oss om att han kommer läggas i respirator. De säger även att vi ska passa på att ta kort på honom. Mer hör jag inte. Jag klarar inte av läget längre och går ut. En barnsköterska följer mig till vårt rum, tröstar mig och svarar på så många frågor hon kan. Jag fattar ingenting. Han som låg så levande på mitt bröst för bara fem-sex timmar sen. Han kan inte vara SÅ sjuk. Efter ett tag kommer sambon in i rummet och frågar om det finns något jag undrar över. Han har ju stannar kvar och pratat med läkarna.

– Varför ska vi passa på att ta kort?! Jag fattar inget, ska han dö eller?! Varför ligger han i respirator annars?!

Wilhelm har ett fel på lungorna och ett i hjärtat. Felen i sig är inte så farliga, utan är ganska vanliga hos för tidigt födda och växer fort bort. Wilhelm är ju dock inte prematurt född. Jag gick ju nio dagar över tiden med Wilhelm. Så varför har han dessa fel? Han har även en förstorad lever och en förstorad mjälte. Och syrebrist. Han läggs i respirator för att lungorna ska ta igen sig, för att hjärtat ska arbeta på rätt sätt, och för att levern och mjälten ska gå tillbaka. På hjärnan syns inga fel - tack och lov! Syrebristen har han på grund av att han har för lite blod. Ett nyfött barn ska ha ett blodvärde på upp mot 200, medans Wilhelms var ned mot 50. Han får blodtransfusion, mediciner och näring. Prover tas om vart annat, både på mig och honom.

Ingen vet ännu varför han har blodbrist, och vi väntar tålmodigt på svar. Jag går i korridoren och avundas alla andra som hör sina barn skrika. Aldrig har jag längtat efter att höra mitt eget barn skrika så. Det känns dock skönt att veta att han tas om hand utav en av Sveriges bästa barnspecialistläkare.

LÄS ÄVEN: Annieh: Min förlossningsberättelse

Besked

Efter ett tag får vi besked från läkarna. Hjärtat ser bra ut, lungorna har repat sig och mjälte och lever har gått tillbaka till sin normala storlek! Wilhelm kämpar och andas själv ibland i respiratorn och börjar bli redo för ett försök utan den. Det funkar inte. Han andas inte själv. Vi får återigen vänta till kvällen då ett nytt försök ska göras.

Då funkar det. Han andas själv! Nu går allt fort och han blir av med den ena slangen och medicinen efter den andra. Frågan kvarstår dock varför han fått blodbrist. Min graviditet var fantastisk och alla mätningar likaså. Oron för att han eventuellt har någon blodsjukdom kommer krypande, men vi slår ifrån oss den och fokuserar på att finnas där för W.

Senare på kvällen kommer nya skiftets läkare och vi känner igen henne. Hon är bra och kompetent. Hon berättar att kvällen och natten kommer bli lugn och att inga stora förändringar kommer ske. Tack och lov. Efter en stund kommer hon tillbaka med en grön lapp med ett provsvar från Göteborg. Svaret vi väntat på. Mitt blodprov. Man kan se att Wilhelms blod finns i mitt, närmare bestämt 6%.

Det händer att tvillingar i magen delar blod med varandra via moderkakan. I vårt fall har Wilhelm gett mig sitt blod på samma sätt, vilket är jätteovanligt. Läkaren har hela tiden hoppats att så skulle vara fallet, då det skulle ge svaret på alla hans åkommor. Det innebar även att riskerna för alla hemskheter skulle vara näst intill obefintlig.

Wilhelm är i dag 10 månader och ska snart på sin, förhoppningsvis, sista återkontroll på sjukhuset för bli avskriven från alla misstankar om vad en syrebrist kan ge för konsekvenser. Jag själv tror att han kommer gå in själv genom dörren för det är så försigkommen är han!

Av: Mikaela Heffride

Vill du också få din förlossningsberättelse publicerad? Maila till [email protected]