Hur hjälper vi barn med Autism, Adhd eller Add?

Dom med autism känner för mycket och ännu mer om dom utvecklar Adhd eller Add. Jag har Adhd och Asperger. När jag var liten så upplevde jag världen så enormt starkt att jag översköljdes med känslor och intryck. De blev så mycket att jag hade svårt att sortera vad som var vad. De leder då till att man får för mycket känslor och intryck att man inte klarar av att sortera allt och då blir de som fragment om sig själv och omvärlden man inte blir medveten om. Som hål i pusslet kan man säga. Om vi föreställer oss att pusslet är vårat medvetande. Jag skulle behövt en förälder som kunde förklara de så här och som kunde förklara att du känner och upplever för mycket. Därför ska du träna på att inte titta folk i ansiktet när du lyssnar eller pratar då du översvämmas av känslor och information att du klarar inte av att sortera allt. De leder till att vi hyperfokuserar på delar av allt vi upplever, då vi inte klarar att sortera allt.

Men om vi tar barnet eller den vuxna in i en filtrerad värld med lite oförutsägbar sensorisk input och låter den leva där under några år kan man få tid att sortera alla sina intryck och känslor och förstå hur man ska organiserar sig själv, för att sortera alla känslor och intryck och på så vis pussla igen dom hål i pusslet som uppstått. Genom tänkandet i en lugn miljö i en bostad. Min mamma hade ofta en ton i rösten av frustration. Eftersom jag upplevde världen så enormt starkt så blev de tortyr för mig. Att jag tillslut inte ville bry mig om att känna hennes frustration och avsaknaden av mjuk ton i ljudet i rösten. Jag mins när jag hälsade på en kompis mormor, hon hade så mjuk och kärleksfull ton i ljudet från hennes röst att jag kände i magen, åhh vad skönt de där är. De va som en knip i magen som tinades upp, av varma avslappnande känslor i magen. Men sen när jag kom hem igen så kom knipen och avsaknaden av min varma avslappnade känsla i magen till baka, igen. Jag hade under min uppväxt trotts människors missförstånd, i alla fall empati. Jag blev väldigt orolig för min lillebror och räddade han när han hängde fast, i basketkorgens nät och höll på att strypas av remmen från cykel hjälmen, som var anledningen att han hade fastnat hängandes i nätet. Jag blev enormt förälskad en gång när jag var 15. Så kär att allting gick i slowmotion i rusets initiala fas. Men eftersom jag översköljdes med så mycket känslor och intryck, fick jag inte andrum att hinna sortera alla känslor och intryck och lära mig att undvika titta i ansiktet, när jag lyssnar eller pratar, för att lättare fokusera på bara vad som sägs, och vad jag tänker och ska säga.

De blev så mycket intryck och känslor att jag inte förstod att de var så. Men nu idag har jag tränat på att använda mina autistiska strategier, för att klara sortera alla känslor och intryck, så jag kan fokusera på rätt sak och inte översköljas med för mycket intryck och känslor, som leder till hål i pusslet och en funktionsnedsättning. Jag har tack vare mitt andrum, förstått att jag är super empatisk och måste våga hålla min lugna, mjuka fina sida framme, den jag egentligen är, för att kunna navigera bäst. Empati är dels att rent logiskt kunna förstå hur någon annan upplever något, genom att flytta synvinkel in i den människan och se världen med dennes upplevda händelser. Men de är svårt, när man själv som ung inte förstod sig själv ens, av att inte klara av att sortera alla intryck och känslor och förstå sig själv. Men empati är också att känna andras känslor och om ens föräldrar eller förskola utsätter en i för barsk eller frustrerande ton i ljudet eller utskällning, bestraffning, så kan deras ton och vår upplevelse av händelsen, bli för stark, att orka känna den, att man tillslut ignorerar deras känslor för att stå ut med bördan, i från vår synvinkel, upplevda tortyrliknande känsla. Knipen i magen kommer då som skydd, som är så viktig att den får tinas upp av en mjuk, varm och lugn ton. För att jag med autism och Adhd, ska få fokus på hur varmt och skönt de känns att få känna kärlekens mjuka ton, så jag kan bli medveten om att använda den och inte stänga av den, med knipen i min mage.

De blir som en ond spiral, föräldern behandlar sitt barn omedvetet på fel sätt, där av frustrationen. Så barnet får större stress och ångest och blir mer funktionshindrad, föräldern får då tillslut frustration och ångest av att omedvetet behandla barnet fel. Ångesten och frustrationen som föräldern känner, ger sen barnet ännu större svårigheter och ännu mer stress och ångest. Man måste bryta den omedvetna negativa spiralen. Det gör man genom att hänga ett skynke över hyllan med alla leksaker, för att minska den visuella sensoriska inputen, låter inte sitt barn se på tv eller mobil för att minska emotionellt starka upplevda upplevelser och den sensoriska oförutsägbara upplevelsen som känns så starkt, då den upplevs enormt stark av det autistiska barnet och ännu starkare om Adhd eller Add har utvecklats. Man låter sen barnet få strikt speciell kost, för att minska stressen och ångesten som efterlångvarigt befinnande i föräldern och barnet, stör tarmarna hos barnet, så att dom tillslut inte klarar av att bryta ner vissa ämnen och så länge vi får i oss dessa ämnen så stör de direkt upp i hjärnan som leder till en fragmentarisk förståelse (hål i pusslet). Men slutar man få i sig dessa ämnen genom att följa en strikt glutenfri, soja fri, mjölkprotein fri kost, så klarar tarmarna av att bryta ner alla ämnen, så de dom inte klarade bryta ner, upphör att komma in i näringen och tarmarna. Då avtar störningen upp i hjärnan, så ångest och stress reduceras. Hjärnan och tarmarna direkt kommunicerar, hela tiden. När vi känner ångest så känner vi den i magen, men även i vårat medvetande (hjärnan). Sen låter man också barnet få vara hemma i lugn och ro och inte behöva gå ut i förskola (skolan kan ha samma effekt), där massor av sensorisk översköljande och emotionellt läskiga upplevelser händer, så som att bli plötsligt knuffad, eller biten, eller att något barn blir arg och skriker, eller att en fröken blir upprörd, eller att plötsligt starkt ljud kommer av att ett annat barn skriker till. Gör man då allt detta så får man en positiv spiral istället. Barnets ångest och rädslor minskar, barnet blir lugn i sinnet, barnet översköljs då inte av för mycket känslor och intryck, utan vänjer sig med den begränsade betydligt mer förutsägbara lugna miljön hemma och i den lugna lekparken nära hemmet. Då kommer barnet klara av att sortera alla intryck och känslor och får då de viktiga andrummet, så barnet klarar av att sortera alla känslor och intryck, som leder till en mer funktionell hjärna och pusslar igen hålen så att säga i pusslet. Förälderns ångest och frustration minskar då också eftersom barnet mår så mycket bättre och lugnar ner sig, så då får dom istället en symbios av positiv spiral.

Tänket löper sen vidare in vuxenlivet och det flesta som utvecklar Adhd, Add eller drag av dessa diagnoser, lever kvar med hål i pusslet, tack vare uteblivet andrum och bristande förståelse. Dessa hål i pusslet är områden som dom själva inte är medvetna om (fragment). Hålen kan individen börja täppa igen, betydligt tidigare, om individen får en diagnos, som också svarar på frågan varför en diagnos så tidig som möjligt, är så viktigt. Annars är risken väldigt hög att individen inte förstår sig själv i och med deras hål i pusslet och av att lägga för stor fokus på att försöka tro att individen är en neurotypisk samt försöker vara som en neurotypisk, de är då problemen kommer. Men om individen istället blir medveten om sin diagnos, ökar sannolikheten att de ska gå bra för dom, så att individen istället börjar förstå sig själv på djupet, då individen kan orkestra en större del eller till och med ett pussel utan hål och således navigera fram med en större förståelse om sin egen funktionsskillnad och med en mer funktionell hjärna.