Dödsångest

Nej, det kommer inte alltid vara så här och det beror inte bara på.medicinen.

Vad du behöver nu är dels psykologiskt stödnoch hjälp med stresshantering. Du är så stressad att du hela tiden tror att det kommer nya symptom.

Medan du väntar på att få träffa psykolog kan du börja röra på dig. Gå en promenad medan du lyssnar på upplyftande musik eller en bra podd. Läs hjärnstark av Anders Hansen. Be om hjälp med studierna i skolan. Odla intressen. Ät bra och näringsrik kost. Avstå helt från all stimulantia.

Det kommer att ordna sig.

Fast har läst massa skräckhistorier om folk som har problem 5 år efter till och med!

Har Kämpat med att må bra 30 dagar i sträck men börjar ge upp nu, för ångesten kommer alltid tillbaka och den beror på kemiska obalanser i hjärnan. Jag blir så förbannad på att det här hade kunnat undvikas så enkelt ? om jag bara vetat att det kunde skapa ett beroende och vara svårt att sluta med hade jag aldrig tagit medicinen. Jag är såååå bitter. Ligger bara på golvet och kryper ihop mig. Jag Hade typ ingen ångest innan, tog medicinen för att andra tipsade mig om det och dem trodde jag hade ångest vilket jag ej hade? blir så ledsen.

Visst för en vecka sen promenerade jag och skrattade att jag kunde ha så mycket symptom men det finns en gräns när tålamodet att vänta ut skiten tar slut och man vill bara testa gräva ned sig i känslorna och katastroftankarna, se vad som händer om man följer den naturliga vägen snarare än kämpar emot?

Skräckhistorier finns det alltid. Det är därför man ska undvika Google och sociala medier till varje pris när det kommer till ens hälsa.

Håll dig till dem som kan det här. Ställ inga självdiagnoser. Det KOMMER att bli bättre.

En nyfiken fråga :

Vad var anledningen att du testade SSRI och är det någon skillnad i ditt mående innan och efter ?

Frågar därför att du tydligen lider av katastroftankar . Har det alltid varit så ?

Anledningen till att jag testade SSRI är så himla dum.

För övrigt är katastroftankar är något nytt.

Min pappa arbetar med att sälja antidepressiva för ett stort läkemedelsföretag.

Han pratade genom åren om alla fördelar med antidepressiva. Ingenting om sidoeffekterna.

Jag kämpade med lite social ångest som gjorde att jag då och då undvek vissa situationer. Och egentligen var det inte så himla jobbig ångest, och den försvann väldigt snabbt så fort jag började göra det. Jag gjorde stora framsteg med KBT.

Pappa sa: "Om jag vore du skulle jag testa antidepressiva"

Så jag svalde det betet. Pappa vet ju så mycket om antidepressiva.

Han var också väldigt drivande och tyckte det skulle vara kul, bad mig att ringa och boka läkartid, osv.

Han tyckte det skulle bli kul.

På mötet sa jag ungefär:

"Jag skulle vilja testa antideprisiva"

Pappa var med och pratade med läkaren.

Ingenting nämndes om sidoeffekterna. Jag trodde väl det var ungefär som en alvedon. Hade ingen koll överhuvudtaget. Och varför skulle jag googla kände jag, jag testar ta tabletten, det är lunch. Jag var kolugn.

Det funkade i början och jag var glad.

Men sen kom biverkningarna. Jag fick typ serotonergt syndrom. Det var det värsta jag varit med om.

Sen den dagen har hela jag förändrats. Jag känner mig som en helt annorlunda person. Jag känner dissassociation, som att jag befinner mig i någon annans kropp. Jag kan inte visualisera saker, kan ex. se en blyertspenna en sekund i huvudet innan det blir svart. Ibland kan jag visualisera saker en längre stund men sen poppar det till i huvudet och jag ser bara vad mina ögon ser. Hela hjärnan är fuckad.

När jag sover nu så drömmer jag bara sanndrömmar.

Jag har nedsatt känsel och alla mina känslor är som bedövade.

Jag kan tänka vad som helst, oavsett vad jag tänker på kommer jag känna ångest.

Jag har läst att det är mycket vanligt att utsättningssymptomen misstolkas som psyskisk sjukdom. Men allt jag känner nu har jag aldrig tidigare känt innan jag tog sertralin.

Min pappa vägrar också tro mig. Han fattar nada när jag beskriver mina symptom, trots att han jobbar med att sälja ett annat antidepressivt preparat, brintellix. Han säger: "Jag tycker inte synd om dig. Det är synd om andra som har cancertumörer i hjärnan, men inte dig". Han tar noll ansvar och det gör mig förbannad. Det var ju han som gav mig tipset att ta det, och var så drivande för mig att ta det, och sen när saker går dåligt försöker han att bli av med mig. Hävdar också nu att jag måste ta studielån och flytta hemifrån vilket stressar mig ännu mer.

Sen så egentligen det jag söker i den här tråden är mest bara medlidande. För jag tror inte någon kan hjälpa mig egentligen.. :/

Det bara känns så dumt att jag har saboterat så mycket för mig själv bara för att jag inte lärt mig den grundläggande kunskapen att googla på mediciner som jag ska ta, innan jag tar dem..

Usch. Besvärligt. Lider med dig.

Kanske du skulle googla så mycket du orkar , hitta någon som också råkat illa ut på liknande sätt, där finns kanske hjälp att få. En lösning av något slag. Ett steg i en konstruktiv riktning.

Tack!!! :) :) :)