• Anonym (skäms)

    Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)

    För fyra år sedan träffade jag en alldeles underbar man som har två barn (nu 11 och 14) sedan tidigare. Själv har jag ett barn som är 15 sedan tidigare.

    Redan tidigt märkte jag att hans barn var otroligt krävande (ibland rent av vidrigt elaka med honom) och att han lätt gav med sig och lät dem komma undan med mycket på grund av att han "inte orkar tjafsa". 

    Den yngre har hela tiden krävt mycket uppmärksamhet och emellanåt varit extremt svartsjuk på mig och uttryckt det genom att de perioderna frysa ut mig totalt samtidigt som det andra gånger går hur bra som helst och vi har jätteroligt tillsammans. Enligt den äldre har hen alltid varit så och även mot partners som deras mamma träffat efter skilsmässan (de skildes för 9 år sedan) vilket bland annat har lett till att två av hennes relationer tagit slut på grund av att männen inte klarade av det.

    För två år sedan flyttade vi ihop och i samma veva fick hans äldsta en adhd-diagnos. Jag visste att det skulle bli en annorlunda vardag att bo med ett barn som har en diagnos och speciella behov. Det var jag beredd att ta för att bo med denna underbara man.

    Den äldre och jag kommer bra överens och hen har blivit mycket lättare att umgås med sedan hen fick sin medicin. Däremot har hen en tendens att "vara sin diagnos" och periodvis skylla mycket på den att hen inte kan typ plocka ur diskmaskinen eller lägga tvätten i tvättkorgen även om hen påminns om det. Den yngre har däremot bara blivit värre och värre och det blir svårare och svårare att tycka om henne. Hen ljuger, stjäl, är alltid missnöjd, bråkar konstant om allt och är på dåligt humör från det hen vaknar tills hen går och lägger sig. Då det var samma sak hos mamman och i skolan har det gjorts en utredning som landat i ODD, trotssyndrom. Nu måste vi förhålla oss till ännu ett sätt att hantera barn och det har gjort mig så arg och frustrerad. Även på honom.  För att han inte kan ha "normala" barn. För att mitt barn som är diagnosfritt (eller nej, det är hen inte. Hen har kämpat med en ätstörning och ångest under ett halvår men har fått väldigt bra hjälp snabbt och mår nu bättre) är hjälpsamt, väluppfostrat, snällt och för det mesta väldigt trevlig utöver vanligt tonårsbeteende, upplever att har större krav på sig eftersom min sambo fortfarande ger sig i alla strider och tassar på tå kring dem. Jag är arg på honom för att han klemat bort dem så att det är mer krävande än de behöver vara (utöver de anpassningar som behövs med hänsyn till diagnoser). 

    Jag vet att jag är mest arg på situationen och att det är frustration och sorg över att det tar så mycket energi från alla i familjen och vår relation och att det sätt som jag handskas med mitt barn inte fungerar som tar sig uttryck på det här viset och jag skäms över det. Det är inte barnen jag är arg på.

    Men hur tar man sig ur den här känslan? Hur pratar jag med min sambo om det på ett vettigt sätt? Utan att det låter som "dina barn är värdelösa men mitt är perfekt" som han tolkat det när jag provat tidigare och sagt att jag tycker det är utmanande eftersom det som funkat på mitt barn inte funkar på hans. Jag förstår att det kan låta så och jag ser i inlägget jag skrivit här också varför det kan tolkas så, men det är inte det det handlar om. Jag vet bara inte hur jag som är på sidan av och inte sitter med hos psykologer och andra vårdsamtal ska hantera den här situationen som är väldigt krävande.
  • Svar på tråden Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)
  • Anonym (Bonusmamma)
    Anonym (Kämpigt) skrev 2024-12-04 20:25:17 följande:
    Jag upplever att många av råden kring npf och familjeliv är uppbyggt på att det finns ett barn i familjen med svårigheter/diagnos och att övriga barn inte har dessa svårigheter. Då kanske det finns ork och möjlighet att möta alla barns behov av anpassningar och utmaningar.

    Men i många familjer så har flera av barnen npf och då blir det så mycket svårare att fullt ut ha tid och energi till allt. Dessa barn är dessutom oftare omognare än jämnåriga och har svårare att se varför syskon behandlas olika och ser det som orättvisor. 

    Mina barn "kommer undan" med sånt som de egentligen skulle kunna klara av för att vi som familj måste hushålla på våra resurser och minska bråken. Det är inte att vara en dålig förälder utan det är att anpassa sig till verkligheten. Barnen får ta igen det de missat vid ett senare tillfälle när de själva är motiverade alternativt när det finns utrymme.
    Familjen här hos oss gör likadant, och ibland kommer glädjen. Två dagar i rad har vi vaknat till att få kokta ägg av 14 åringen för "jag ville testa" och "5 ägg mättar bra".

    Jag tycker att det som ofta missas i samtalen om barn med npf är att det är en stark ärftlighet, barnens i TS pappa kan också ha npf och därför inte ha ork att föräldra.
  • Anonym (mljbä-jlv äo)
    Anonym (skäms) skrev 2024-12-04 10:37:29 följande:
    Jag ser vad du menar och ska verkligen ta ett prat med min sambo om detta. Vi har tänkte som jag svarade någon tidigare att framför allt den äldre ser sin diagnos som en begränsning i livet och därför har vi velat visa att hen klarar av mer än hen tror i fråga om ansvar och leva ett "vanligt liv". Men som sagt, i och med den yngre så är det ju inget vanligt liv och med tanke på hur det tär på mig som inte har en diagnos blev ditt inlägg en fantastisk ögonöppnare för mig. 

    Tack!

    Kanske behöver hans barn gå omlott ibland? 


    Kanske via kortis så att ni ändå får en hel vecka att andas ut och så får hans barn kortis en helg vardera i månaden alternativt en eller ett par dagar i veckan? 


    Samt då, som flera har föreslagit, att ni får stöd av hab att komma fram till en fungerande vardag. 


    Elvaåringen, har hen en intellektuell funktionsnedsättning också? Eller gör hen bra ifrån sig i skolan vad gäller att lära sig? 


    Många av de som kommer till vår anpassade skola 'sent' dvs sent i mellanstadiet eller i högstadiet) har inte upptäckts haft en IF förrän de själva insett att de är 'dumma i huvudet som inte fattar det andra fattar' och många av dem blir då utåtagerande - bråkar man kan man inte lära sig något säger många av dem när de kommit till oss och funnit sig tillrätta. Vissa har släppts upp en årskurs trots att de inte nått målen, oklart varför. 


     

  • Anonym (skäms)
    Anonym (Bonusmamma) skrev 2024-12-05 06:26:04 följande:

    Du går till en kurator och ventilerar.

    Du och mannen går till familjesamtal och ser till att komma till en gemensamt strategi för att vara de vuxna i ert hem.

    Du lär dig mer om tonårsbeteenden och diagnoserna, jag tycker inte att något av det du beskrev hamnar utanför det som är diagnoskraven, så "att vara sin diagnos" är ju bara galet resonemang. Ni får leta upp andra lösningar.


    Att gå och prata med någon har jag övervägt flera gånger, så jag kanske ska ta tag i det snart.

    Jag förstår inte riktigt vad du menar med "att vara sin diagnos" är ett galet resonemang? Det jag skrivit här är bara enstaka exempel. Även vårdpersonal har sagt att hen behöver komma ur att identifiera sig enbart med sin diagnos och vad det innebär och se att hen är så mycket mer och inte kan skylla på den så fort man inte tycker något är roligt/något är svårt/hen misslyckas med något. ALLT som inte går som man vill beror ju inte på svårigheter som kommer med diagnosen. Du får gärna utveckla vad du menar.

    I övrigt läser jag allt jag kommer över och försöker lära mig. Pratar även med mina två kollegor som har en adhd-diagnos om vad som har funkat för dem, även om jag såklart förstår att alla med adhd inte har samma behov.
  • Anonym (skäms)
    Anonym (mljbä-jlv äo) skrev 2024-12-05 06:41:48 följande:

    Kanske behöver hans barn gå omlott ibland? 


    Kanske via kortis så att ni ändå får en hel vecka att andas ut och så får hans barn kortis en helg vardera i månaden alternativt en eller ett par dagar i veckan? 


    Samt då, som flera har föreslagit, att ni får stöd av hab att komma fram till en fungerande vardag. 


    Elvaåringen, har hen en intellektuell funktionsnedsättning också? Eller gör hen bra ifrån sig i skolan vad gäller att lära sig? 


    Många av de som kommer till vår anpassade skola 'sent' dvs sent i mellanstadiet eller i högstadiet) har inte upptäckts haft en IF förrän de själva insett att de är 'dumma i huvudet som inte fattar det andra fattar' och många av dem blir då utåtagerande - bråkar man kan man inte lära sig något säger många av dem när de kommit till oss och funnit sig tillrätta. Vissa har släppts upp en årskurs trots att de inte nått målen, oklart varför. 


     


    Jag tror jag ska be min sambo att prata med hab och se vad för alternativ som finns. Det är en möjlighet jag inte tänkt på att det finns.

    Hen har det väldigt svårt gällande matten och jag upplever att hen ligger under målen i en del andra ämnen också men det är svårare att hålla koll på då det inte är lika uppenbart. De har utvecklingssamtal i veckan så då gås det igenom mer ämne för ämne och bilden blir tydligare än bara en känsla och antydningar från mentorn.
  • Anonym (Gert Larsson)

    Vi flyttade ihop. Hon hade en väldigt tonårig dotter med ADHD, vilket sög musten ur henne. Det blev inte mycket energi över till mig. Och mamman ville inte släppa in mig som extrapappa eller bonusperson. Jag fick inte vara med och diskutera reglerna i hemmet. 

    Vi flyttade isär efter två år, sen gjorde vi slut. Sen blev vi särbo i fyra år. Sen flyttade vi ihop igen när det hade lugnat sig med tonårshäxan.

    Det finns inga genvägar.

  • Anonym (mljbä-jlv äo)
    Anonym (skäms) skrev 2024-12-05 12:25:16 följande:
    Jag tror jag ska be min sambo att prata med hab och se vad för alternativ som finns. Det är en möjlighet jag inte tänkt på att det finns.

    Hen har det väldigt svårt gällande matten och jag upplever att hen ligger under målen i en del andra ämnen också men det är svårare att hålla koll på då det inte är lika uppenbart. De har utvecklingssamtal i veckan så då gås det igenom mer ämne för ämne och bilden blir tydligare än bara en känsla och antydningar från mentorn.

    Att hen ligger efter kan även bero på de diagnoserna hen har. Det kan störa väldigt mycket ibland.


    Minns inte, men har hen medicin? Vi ser direkt när våra elever har missat sin medicin, de kan inte alls ta in det vi försöker lära ut utan det får bli en dag med alternativa lösningar istället. 


    Jag vill också slå ett slag för omvänd integrering om det nu är så att hen inte har IF. Man kan få gå på anpassad grundskola ändå om ens diagnoser stör så pass att man inte kan tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan. Men det krävs oftast ganska grava problem. Vi har en elev som är omvänt integrerad. Hen hade IF diagnos först men det har visat sig med åren att hen är så otroligt autistisk att det är därför denne har svårt för skolarbetet, inte pga IF. 


     

  • Anonym (skäms)
    Anonym (mljbä-jlv äo) skrev 2024-12-05 21:00:52 följande:

    Att hen ligger efter kan även bero på de diagnoserna hen har. Det kan störa väldigt mycket ibland.


    Minns inte, men har hen medicin? Vi ser direkt när våra elever har missat sin medicin, de kan inte alls ta in det vi försöker lära ut utan det får bli en dag med alternativa lösningar istället. 


    Jag vill också slå ett slag för omvänd integrering om det nu är så att hen inte har IF. Man kan få gå på anpassad grundskola ändå om ens diagnoser stör så pass att man inte kan tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan. Men det krävs oftast ganska grava problem. Vi har en elev som är omvänt integrerad. Hen hade IF diagnos först men det har visat sig med åren att hen är så otroligt autistisk att det är därför denne har svårt för skolarbetet, inte pga IF. 


     


    Den yngre har inte medicin, den äldre har det för sin adhd och har inga problem med att hänga med när hen väl tar sig till skolan.

    Intressant med omvänd integrering. Har jag aldrig hört talas om förut!
  • Anonym (skäms)
    Anonym (Gert Larsson) skrev 2024-12-05 12:39:59 följande:

    Vi flyttade ihop. Hon hade en väldigt tonårig dotter med ADHD, vilket sög musten ur henne. Det blev inte mycket energi över till mig. Och mamman ville inte släppa in mig som extrapappa eller bonusperson. Jag fick inte vara med och diskutera reglerna i hemmet. 

    Vi flyttade isär efter två år, sen gjorde vi slut. Sen blev vi särbo i fyra år. Sen flyttade vi ihop igen när det hade lugnat sig med tonårshäxan.

    Det finns inga genvägar.


    Jag vill ändå tro att det här ska gå att lösa, men det kräver ju en del från alla inblandade, även barnens mamma. Men kanske har du rätt, det kanske inte går att lösa i nuvarande form...
  • Anonym (mljbä-jlv äo)
    Anonym (skäms) skrev 2024-12-06 10:13:58 följande:
    Den yngre har inte medicin, den äldre har det för sin adhd och har inga problem med att hänga med när hen väl tar sig till skolan.

    Intressant med omvänd integrering. Har jag aldrig hört talas om förut!

    Omvänd integrering är ovanligt och passar inte alla. Just denna elev fick en IF diagnos som liten, men i högstadiet insåg lärarna att hen visst förstod och kunde mer än någon med IF kan men hen är så autistisk att inget kan göras eller läras om det inte görs på exakt det sätt eleven behöver ha det. Därför får hen gå kvar. 


    Jag hoppas att barnets föräldrar kan inse att barnet behöver hjälp och att du blir involverad du med så att du också får samma information om bemötande och tips osv. 

  • Anonym (skäms)
    Anonym (mljbä-jlv äo) skrev 2024-12-06 15:00:13 följande:

    Omvänd integrering är ovanligt och passar inte alla. Just denna elev fick en IF diagnos som liten, men i högstadiet insåg lärarna att hen visst förstod och kunde mer än någon med IF kan men hen är så autistisk att inget kan göras eller läras om det inte görs på exakt det sätt eleven behöver ha det. Därför får hen gå kvar. 


    Jag hoppas att barnets föräldrar kan inse att barnet behöver hjälp och att du blir involverad du med så att du också får samma information om bemötande och tips osv. 


    Tack för din värdefulla input i den här tråden. Jag tar med mig det du skrivit när jag ska ta omtag på att prata med sambon om detta. 


    Jag hoppas också på mer involvering och information. Har insett efter att jag skrivit här att mycket av det aldrig når mig utan jag bara fått förhålla mig bäst jag kan. 

  • Anonym (mljbä-jlv äo)
    Anonym (skäms) skrev 2024-12-07 00:42:22 följande:

    Tack för din värdefulla input i den här tråden. Jag tar med mig det du skrivit när jag ska ta omtag på att prata med sambon om detta. 


    Jag hoppas också på mer involvering och information. Har insett efter att jag skrivit här att mycket av det aldrig når mig utan jag bara fått förhålla mig bäst jag kan. 


    Varsågod. 

    Jag hoppas innerligt att ni hittar ett sätt att få till en lösning för er. 
Svar på tråden Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)