Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)

Jag upplever att många av råden kring npf och familjeliv är uppbyggt på att det finns ett barn i familjen med svårigheter/diagnos och att övriga barn inte har dessa svårigheter. Då kanske det finns ork och möjlighet att möta alla barns behov av anpassningar och utmaningar.

Men i många familjer så har flera av barnen npf och då blir det så mycket svårare att fullt ut ha tid och energi till allt. Dessa barn är dessutom oftare omognare än jämnåriga och har svårare att se varför syskon behandlas olika och ser det som orättvisor. 

Mina barn "kommer undan" med sånt som de egentligen skulle kunna klara av för att vi som familj måste hushålla på våra resurser och minska bråken. Det är inte att vara en dålig förälder utan det är att anpassa sig till verkligheten. Barnen får ta igen det de missat vid ett senare tillfälle när de själva är motiverade alternativt när det finns utrymme.

Jag ser vad du menar och ska verkligen ta ett prat med min sambo om detta. Vi har tänkte som jag svarade någon tidigare att framför allt den äldre ser sin diagnos som en begränsning i livet och därför har vi velat visa att hen klarar av mer än hen tror i fråga om ansvar och leva ett "vanligt liv". Men som sagt, i och med den yngre så är det ju inget vanligt liv och med tanke på hur det tär på mig som inte har en diagnos blev ditt inlägg en fantastisk ögonöppnare för mig. 

Tack!

Du går till en kurator och ventilerar.

Du och mannen går till familjesamtal och ser till att komma till en gemensamt strategi för att vara de vuxna i ert hem.

Du lär dig mer om tonårsbeteenden och diagnoserna, jag tycker inte att något av det du beskrev hamnar utanför det som är diagnoskraven, så "att vara sin diagnos" är ju bara galet resonemang. Ni får leta upp andra lösningar.

Kanske behöver hans barn gå omlott ibland? 

Kanske via kortis så att ni ändå får en hel vecka att andas ut och så får hans barn kortis en helg vardera i månaden alternativt en eller ett par dagar i veckan? 

Samt då, som flera har föreslagit, att ni får stöd av hab att komma fram till en fungerande vardag. 

Elvaåringen, har hen en intellektuell funktionsnedsättning också? Eller gör hen bra ifrån sig i skolan vad gäller att lära sig? 

Många av de som kommer till vår anpassade skola 'sent' dvs sent i mellanstadiet eller i högstadiet) har inte upptäckts haft en IF förrän de själva insett att de är 'dumma i huvudet som inte fattar det andra fattar' och många av dem blir då utåtagerande - bråkar man kan man inte lära sig något säger många av dem när de kommit till oss och funnit sig tillrätta. Vissa har släppts upp en årskurs trots att de inte nått målen, oklart varför. 

 

Jag tror jag ska be min sambo att prata med hab och se vad för alternativ som finns. Det är en möjlighet jag inte tänkt på att det finns.

Hen har det väldigt svårt gällande matten och jag upplever att hen ligger under målen i en del andra ämnen också men det är svårare att hålla koll på då det inte är lika uppenbart. De har utvecklingssamtal i veckan så då gås det igenom mer ämne för ämne och bilden blir tydligare än bara en känsla och antydningar från mentorn.

Att hen ligger efter kan även bero på de diagnoserna hen har. Det kan störa väldigt mycket ibland.

Minns inte, men har hen medicin? Vi ser direkt när våra elever har missat sin medicin, de kan inte alls ta in det vi försöker lära ut utan det får bli en dag med alternativa lösningar istället. 

Jag vill också slå ett slag för omvänd integrering om det nu är så att hen inte har IF. Man kan få gå på anpassad grundskola ändå om ens diagnoser stör så pass att man inte kan tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan. Men det krävs oftast ganska grava problem. Vi har en elev som är omvänt integrerad. Hen hade IF diagnos först men det har visat sig med åren att hen är så otroligt autistisk att det är därför denne har svårt för skolarbetet, inte pga IF. 

 

Vi flyttade ihop. Hon hade en väldigt tonårig dotter med ADHD, vilket sög musten ur henne. Det blev inte mycket energi över till mig. Och mamman ville inte släppa in mig som extrapappa eller bonusperson. Jag fick inte vara med och diskutera reglerna i hemmet. 

Vi flyttade isär efter två år, sen gjorde vi slut. Sen blev vi särbo i fyra år. Sen flyttade vi ihop igen när det hade lugnat sig med tonårshäxan.

Det finns inga genvägar.

Den yngre har inte medicin, den äldre har det för sin adhd och har inga problem med att hänga med när hen väl tar sig till skolan.

Intressant med omvänd integrering. Har jag aldrig hört talas om förut!

Omvänd integrering är ovanligt och passar inte alla. Just denna elev fick en IF diagnos som liten, men i högstadiet insåg lärarna att hen visst förstod och kunde mer än någon med IF kan men hen är så autistisk att inget kan göras eller läras om det inte görs på exakt det sätt eleven behöver ha det. Därför får hen gå kvar. 

Jag hoppas att barnets föräldrar kan inse att barnet behöver hjälp och att du blir involverad du med så att du också får samma information om bemötande och tips osv. 

Tack för din värdefulla input i den här tråden. Jag tar med mig det du skrivit när jag ska ta omtag på att prata med sambon om detta. 

Jag hoppas också på mer involvering och information. Har insett efter att jag skrivit här att mycket av det aldrig når mig utan jag bara fått förhålla mig bäst jag kan.