Klokt att avstå tredje barn?

Hade ju lätt tagit en trea om det hade fungerat och det funnits tid. Känner flera med tre barn och det är bara "skrämmande" till barnet anländer. Sedan är det vardag och man hanterar det.

Fast det är ju det där med om tiden finns och det funkat. Jag har ju varit SÅ trött med de två vi har. Folk har sagt att man kommer in i det, men nu när yngsta är 1,5 har vi inte gjort det än, det är fortfarande tal om att ta sig till nattningen på kvällen.

Håller med dig.
Nu har jag som sagt inte tre. Men min syster har och där har inte nr 3 bara hängt med!
För vissa är det så, för andra inte.

Jag tycker bara känslan med två när man nyss fått den lille att sova middag och sen skulle hämta fyraåringen på förskolan mitt i. Eller den stora blev sjuk och man hade två som grät och sov dåligt. Även om man såklart är två vuxna så påverkas sömn och humör.

Och sen skrev du ovan att du går all in. Jag är likadan.  Och där har jag försökt att bara skifta det där all in. 
All in just nu är att planera en hyfsat luftig vardag inkl läxor och aktiviteter.  Orka ha barnens vänner hemma och erbjuda en trygg zon. Vet själv sen ungdomen hur man  kände av stämningar hemma hos olika kompisar,  vart man trivdes bäst.
Jag vill att vi ska orka ha tentakler ute och hinna med att läsa av hur barnen mår. Och vi själva! Jag är en människa med önskningar och behov av träning mm. Likaså vill jag värna om min och makens relation,  annars faller ju hela konceptet liksom.

Ja, det verkar som att vissa har en medfödd förmåga att ta hand om barn helt enkelt, det uppstår inget kaos hemma hos dem, det är alltid ordning och harmoni trots flera barn. Medan andra inte har den förmågan, och jag vet inte om det ens är något som går att lära sig. Man är bra på olika saker helt enkelt. 

Eller så har man barn av olika typ.

Jag lärde mig läsa när jag var 3. Det var det absolut bästa jag visste mellan jag var 3 och 10 typ. Jag spenderade mesta tiden vid bordet med näsan i en bok och mamma kunde glatt laga mat, städa och göra annat. Det ger lite andra möjligheter än ett barn som klättrar på bordet eller springer runt överallt.

Litegrann är det den varianten av barn som vi har fått. Alla är väldigt lugna... Läser, pysslar, grejar med dockskåp, bygger lego, ritar, har sovit hela nätter i princip från start, är fina och försiktiga med varann o.s.v. Inte alls den där INTENSIVA sortens barn som klättrar överallt, pratar på högsta volym, ska ha en vuxen bredvid sig konstant, har ingen aning om hur man leker själv och har struliga nätter ända till lågstadiet.

Därför orkar vi som ha den mängden barn vi har (vi har fem barn) - även om det såklart kan bli intensivt emellanåt när det gäller aktiviteter, föräldramöten, tandläkartider, barnens kompisar (där vissa verkar vara just den där intensiva sorten) och allt vad det är. MEN vi föräldrar har också båda varit (och är) lugna, organiserade, "bokmalar" som helt enkelt har fått barn som är som oss.

Jag har full förståelse för att man inte orkar med fler än 1-2 barn om man har intensiva varianter. Det kräver ju betydligt mer av er föräldrar och återhämtningen blir begränsad OCH ännu viktigare. Kanske bäst att stanna där ni är idag? Så småningom kommer kanske barnbarn eller släktingars barn som ni kan gosa med, och sedan lämna igen. 😉

Jag tror att man krasst måste tänka på att det är ett lotteri inte alla vinner och för varje barn ökar risken att det blir min tur att få nitlott i form av krävande barn och utmaningar man inte tänkte sig.  Kolik, allergier, öronbarn, diabetes,  neuropsykiatriska diagnoser etc etc etc.... är du runt 40 är det högst troligt dessutom att det medföljer något i den vägen..  
Alla förhållanden klarar inte heller ett barn 3 ... just för att dom två man redan har skapat slitningar man inte kan reparera så enkelt. 

All längtan ska inte ses som en skyldighet att genomföra .. Ibland får man påminna sig om vad man har och att det får vara så. 

Ja, jag vill också vara föräldern som kan vara en trygg zon. Och som kan ställa upp och skjutsa, hämta, vara engagerad. Och också orka som du säger att ta hand om mitt eget liv.

Det är mest att jag trodde det skulle gå enklare.

Ja, fast det är inte bara det heller. Min son var rätt jobbig när han var liten (idag får jag höra att han är "en så trevlig ung man"). Han fick gå hos en dagmamma som var känd för att vara bra med "svåra" barn (som kommuntanten uttryckte sig, SÅ svår var aldrig min son). Så hon hade fem heltidsbarn, som någon hade betraktat som jobbiga innan, och dessutom sina egna (som i och för sig var äldre när min son gick där, men tidigare hade hon klarat dem när de var små tillsammans med fem "svåra" dagbarn). 

Det man slogs av hemma hos henne, var just den där harmonin. Barn som bråkade annanstans, gjorde inte det hos henne, barn som plockade ner och hade sönder saker annanstans, gjorde inte det hos henne... Och det var inte så att hon var sträng och att barnen var rädda för henne, inte alls. Utan det var något med att hon var så otroligt säker i rollen, att ligga ett steg före, avleda när hon såg att något var på gång... Hon var alltid på alerten, energisk och effektiv - men verkade aldrig stressad för det. 

Fast du kan inte heller jämföra dina barn och andras ungar.  Mina aktiva barn är små artiga lugna ljus när vi är borta, som sitter vid bordet, äter upp, leker försynt, aldrig kivas. Äldste sov borta ett par nätter en gång och jag fick rapporter på uteslutande lugn och harmoni. När vi har andra barn hos oss som jag vet mammor har haft ett sjå med hemma har de glatt lekt lugnt här med.

Så det är inte alltid så svartvitt heller.

Sen är det ju självklart att en del inte stressas på samma vis av barn som andra, på samma vis som en del kan ha fler saker på jobb samtidigt eller kan träna hårdare än andra utan att bekommas av ansträngningen på samma vis. Men även barnen är individer som i högsta grad spelar in 

Jag försökte skriva det lite snyggt men jag kan vara tydligare

För oss handlar "hade fungerat" och "funnits tid" om att det var ett antal missfall efter den första och sedan ringde den biologiska klockan till avslut strax efter tvåan.

"Fungerar" och "tid" i vardagen, det ser jag så många bekanta klara av och ingen av dem ångrar trean - eller till och med trean + fyran för de som fick tvillingar.

Ja det är väl där det är olika. 
Vi är olika som personer, vi reagerar olika på saker och vi får olika barn. 
Där är det som någon skrev, verkligen ett lotteri.
Man vet vad man har men inte vad man får.

Jag har själv tre syskon och när vi valde att stanna vid två så kändes det som ett nederlag först, när min syster fixade att ha tre och våra föräldrar hade fyra. Och vi mådde ju liksom bra. Men sen insåg jag det som också skrivits i tråden, vi två som var äldst var väldigt lugna. Väldigt väldigt lugna och "duktiga flickor". Vi läste mycket böcker (födda tidigt 80-tal), ritade och målade, pärlade, vi skötte våra läxor, vi tog oss till och från vår träning själva. Ingen hade kolik, NPF eller kroniska sjukdomar. Ingenting sånt. Så med det i bakhuvudet förstår jag absolut att våra föräldrar hade tid och ork att sätta fler barn till världen. Det var en ickefråga.

Jag är tacksam för föräldrar som kan se det som beskrivs ovan och ser det som en pusselbit i varför det funkade för dem. Och att det kan vara annorlunda för någon annan. När vårt ena barn hade kolik och dessutom sov dåligt så hade vi ett par i kompiskretsen som verkligen ville låta påskina att om DE hade haft hand om VÅRT barn så hade det varit piece of cake. Det var bara att testa femminutersmetoden och sen gjorde man bara så här bla bla bla
Och vi försökte få dem att förstå på ett lite mer ödmjukt sätt att barn är olika. Därav rann den bekantskapen också ut i sanden sen. Jag kan inte förutsätta att jag hade varit en bättre förälder till någon annans barn liksom...

Nu har jag visserligen alltid bara velat ha 2 barn vilket jag också har så jag kanske är fel person att svara, men jag vet att det kan vara väldigt jobbigt och påfrestande bara det och med tanke på det du tar upp så låter det som om du också känner så. 

Det viktigaste att tänka på i beslutet om fler barn är hur det skulle påverka era nuvarande barn men även relationen mellan dig och din man. Det är knappt att man får en ledig stund med 2 barn så räkna med ännu mindre tid över till er själva, är ni beredda på det för att du ska få din önskan uppfylld? 

Hur skulle det fungera i praktiken ni kanske behöver byta bil mm? Med 2 barn kan man lättare resa och ta ett barn var och det är enklare att ta hand om 2 små barn själv än 3 då man bara har två händer. 

Samtidigt brukar jag alltid tänka att man ska följa sin inre magkänsla, och då är jag ändå ganska pragmatiskt lagd, men det är du och din man som vet vad som är rätt för just er, så jättesvårt att komma med råd om så stort beslut när det gäller någon annans liv. Det är nom inget beslut som ni ska stressa fram till ett beslut i i alla fall.

Ok. Men då är du ju inte målgruppen att svara på tråden helt heller. Tack ändå!

Läs trådar här på FL - många fäder checkar ur helt när tredje barnet kommer, fast de varit superpappor innan. Det verkar vara mycket vanligt.

Det stämmer ju naturligtvis inte och har inget med hur bra förälder man är att göra. Även i familjer med lugna barn är det kaos och allt annat än harmoni. Du är ju inte med andras familjer 24/7 och ser hur hela deras dygn med barnen ser ut. 

Tre barn funkar för vissa.Så länge man inte glömmer mellanbarnet,utan verkligen försöker ge alla sina barn lika mycket!