Klokt att avstå tredje barn?

Vi stannade vid två just av de anledningar du beskriver.
Jag har fått jobba med min längtan och det är en process i sig. Men det hade verkligen inte blivit bra!
Jag tror att vi båda hade varit frustrerade och känt att vi tagit oss vatten över huvudet. Barnen har påbörjat aktiviteter lite smått och vi har en vardag som funkar. Ena barnet har utmaningar i skolan som kräver att vi planerar och är "på" kring läxläsning. Vi arbetar inte heltid båda två men har ändå en ekonomi som tillåter oss det liv vi önskar idag. Inga utsvävningar men vi har en trygg och bra bil, kan besöka nöjesparker och sådana "klassiska" utflyktsmål på sommaren. Behöver inte vända på slantarna. 
Det skulle också urholkas en del av ytterligare en föräldraledighet och förmodligen ganska många år därefter där vi jobbar kanske 80% båda två. För att återigen kunna ha den vardag som vi vill ha med familjen.

Längtan är inte bara att stänga av. Men jag har förhållt mig till det som att det mycket handlar om att det blir så definitivt. Att jag inte någonsin mer kommer vara gravid och gå till barnmorskan. Sniffa på en nyfödd. Nu är jag precis 40+ och inser att "jag" inte kommer göra det mer men det är heller inget måste. Jag har hittat en bra plats i det. Jag har syskon som säkert kommer bli föräldrar så småningom, mina barn har kompisar som har bebisar hemma. Om det är en BEBIS jag vill lukta på så finns liksom möjligheten till det. 

Vi har inte ångrat oss. Som kvinna är det förmodligen svårare att släppa pga hur våra kroppar funkar och hur vi är inställda (fullt logiskt) att längta efter att bli befruktade osv. Men för oss fick logiken och vår omsorg om de barn vi redan har råda. 

Vi valde att köra på, blev fyra barn på 6 år.

Jag förstår vad du menar med det där att man kan ta ett barn var. Det är en omställning men samtidigt vänjer man sig fort. Den största omställningen var från 0-1, sen 1-2. 3-4 gick bra förutom att vi behövde byta bil och det faktum att även om man höll rätt på 1 barn och bebisen så fanns det två kvar som kunde slåss.

Ibland kan jag inte förstå hur man behöll förståndet när det var 1,3,5 och 7 och samtidigt så nu när yngsta är 14 och äldsta flyttat hemifrån så känns det ju superlugnt och väldigt avlägset med kaos.

Jag tror allt har sina fördelar och känner man att man inte orkar så är det såklart klokt att avstå men känner man att viljan finns där så löser sig mycket annat.

Våra har rest mindre utomlands än många av kompisarna. Dels för att det såklart är dyrt på 6 personer men också för att vi när de var små inte riktigt orkade med att åka en vecka och vakta 4 ungar varav alla lätt kunde ha ihjäl sig i en pool. Samtidigt har vi bilat mycket i Sverige och de har fått hålla på med i princip så många aktiviteter de velat för det har vi prioriterat. De har aldrig haft som krav på sig att de måste hjälpa till med yngre syskon men har samtidigt förstått konceptet att om du hjälper mig att leka med ett småsyskon i 1 timme så kan jag och pappa städa och fixa undan och då kan du och jag åka på stan sen när det är klart.

Ibland undrar man såklart om man försakat barnen när de varit så pass många men när de ibland sitter och resonerar ihop så kan de två äldsta titta på varandra och säga - tänk om det bara varit vi två, det hade ändå varit ganska tråkigt -

Det jag kanske gjort annorlunda om jag fått välja igen är att jag kanske inte haft så tätt mellan barnen. Det hade gett ett andrum om vi haft nåt år till mellan. Det hade blivit lite mindre intensivt. Samtidigt som det haft sina fördelar i att barnen varit nära varandra i ålder också.

Egentligen, känn efter vad du vill. Vill du inte ha mer än två nu så landa i det men det behöver ju inte betyda att man stänger alla dörrar för evigt heller.

Hade ju lätt tagit en trea om det hade fungerat och det funnits tid. Känner flera med tre barn och det är bara "skrämmande" till barnet anländer. Sedan är det vardag och man hanterar det.

Ja, det verkar som att vissa har en medfödd förmåga att ta hand om barn helt enkelt, det uppstår inget kaos hemma hos dem, det är alltid ordning och harmoni trots flera barn. Medan andra inte har den förmågan, och jag vet inte om det ens är något som går att lära sig. Man är bra på olika saker helt enkelt. 

Håller med dig.
Nu har jag som sagt inte tre. Men min syster har och där har inte nr 3 bara hängt med!
För vissa är det så, för andra inte.

Jag tycker bara känslan med två när man nyss fått den lille att sova middag och sen skulle hämta fyraåringen på förskolan mitt i. Eller den stora blev sjuk och man hade två som grät och sov dåligt. Även om man såklart är två vuxna så påverkas sömn och humör.

Och sen skrev du ovan att du går all in. Jag är likadan.  Och där har jag försökt att bara skifta det där all in. 
All in just nu är att planera en hyfsat luftig vardag inkl läxor och aktiviteter.  Orka ha barnens vänner hemma och erbjuda en trygg zon. Vet själv sen ungdomen hur man  kände av stämningar hemma hos olika kompisar,  vart man trivdes bäst.
Jag vill att vi ska orka ha tentakler ute och hinna med att läsa av hur barnen mår. Och vi själva! Jag är en människa med önskningar och behov av träning mm. Likaså vill jag värna om min och makens relation,  annars faller ju hela konceptet liksom.

Ja, fast det är inte bara det heller. Min son var rätt jobbig när han var liten (idag får jag höra att han är "en så trevlig ung man"). Han fick gå hos en dagmamma som var känd för att vara bra med "svåra" barn (som kommuntanten uttryckte sig, SÅ svår var aldrig min son). Så hon hade fem heltidsbarn, som någon hade betraktat som jobbiga innan, och dessutom sina egna (som i och för sig var äldre när min son gick där, men tidigare hade hon klarat dem när de var små tillsammans med fem "svåra" dagbarn). 

Det man slogs av hemma hos henne, var just den där harmonin. Barn som bråkade annanstans, gjorde inte det hos henne, barn som plockade ner och hade sönder saker annanstans, gjorde inte det hos henne... Och det var inte så att hon var sträng och att barnen var rädda för henne, inte alls. Utan det var något med att hon var så otroligt säker i rollen, att ligga ett steg före, avleda när hon såg att något var på gång... Hon var alltid på alerten, energisk och effektiv - men verkade aldrig stressad för det. 

Jag försökte skriva det lite snyggt men jag kan vara tydligare

För oss handlar "hade fungerat" och "funnits tid" om att det var ett antal missfall efter den första och sedan ringde den biologiska klockan till avslut strax efter tvåan.

"Fungerar" och "tid" i vardagen, det ser jag så många bekanta klara av och ingen av dem ångrar trean - eller till och med trean + fyran för de som fick tvillingar.