OlleSQ skrev 2025-04-08 08:01:15 följande:
Våra yngsta är 26 och de gick direkt från gymnasiet till vidare studier på andra orter och det blev rätt mycket att ta hand dom ändå med hjälp av flytt och montering av möbler och annat, det blev några flyttar under tiden de gick i skolan så det var mer än en flytt. Så att ta hand om de fortsatte ett tag till samtidigt var deras fokus förstås skolan till 100%.
Det som var positivt var att de fick en mognad snabbt och idag umgås vi mer på lika villkor än att de är barn fortfarande. De kommer fortfarande på besök ofta (Stockholm lockar) och då blir ju fokus att umgås som likar och man kan göra vuxna saker tillsammans.
Samtidigt har jag och frun fått tillbaka våra liv där fokus inte bara är barn och vi kan göra saker mer spontant och kan ha egna hobbies i större utsträckning (du skall se min frus muminmuggssamling :) ) men vi har definitivt mer tid för varandra och kan prioritera oss.
Nu har jag tidigare barn så jag har ett barnbarn redan och det är underbart, mer än egna barn kan jag tycka :)
Men känner ni att det är rätt för er så är det väl bara sätta fart ;)
Tack för alla synpunkter och att du delar med dig av ditt liv 😊
Jag tror att det här känns rätt. Även om jag har tusen tankar kring oro om det ena med det andra.
Men när längtan väl kommer så har jag svårt att se att det känns bra att stänga dörren till det pga rädslor? För i mitt fall skulle det vara pga oro kring hur de stora barnen ska ta det, kommer vi att räcka till, kommer vi vara närvarande nog att fånga upp dåligt mående och annat i tonåren?
Kommer sömnbristen slå ut mig ullständigt nu när jag börjar närma mig 40 (snart 38 år) och hur orkar man med tempot med en liten igen?
Kommer den lille känna sig väldigt ensam och utanför de äldre?
Jag som tycker syskon är jätteviktigt och därför så skapade vi de 2 första tätt och iom att båda blev av samma kön så har de haft och har så roligt ihop och så mycket gemensamt så att se dem tillsammans känns så bra i hjärtat.
Nu ska jag aktivt skaffa ett sorts ensambarn. Känns lite i samvetet men samtidigt så känns tanken väldigt spännande att få känna hur det känns att bara fokusera på en liten. Det var ju verkligen fullt ös när killarna var små och nära i ålder 😅
Förra våren så bestämde vi oss och försökte 2 försök. Sen kändes alla mina orostankar för mycket så jag fick kalla fötter. Nu är längtan tillbaka med dunder och brak och oron känns mindre.
Frågan är ju i grund och botten om jag tror att vi kommer att ångra mer att vi skaffade sladdisen eller att vi inte gjorde det?
Börjar ju kännas lite som sista chansen i och med att jag blir 38 i år.
Tycker det är väldigt gammalt att få barn (i mina ögon).
Så där skaver det lite i samvetet mot barnet. Att det känns orättvist på något vis. Att den ska få ha oss föräldrar över 10 år kortare i sitt liv.
Men samtidigt så ska man nog inte tänka så.
Tror inga barn med äldre föräldrar som helst önskat yngre föräldrar, hellre hade sluppit att bli till 😅
Oj. Nu blev det långt. Sorry!🤭
