• Anonym (Trasig tjej)

    Gå isär

    Hej!

    Jag och min kille har varit ihop i snart 2 år. Vi har barn på varsitt håll och det har varit tuffa stunder.

    Barnen har från bådas håll tagit energi men vi har stöttat varandra igenom så mycket.

    Han har gjort mig ledsen ett antal gånger ibland strunt saker men oxå gått över en gräns. 

    Han har mått dåligt ett tag känt att allt går emot honom jobb barn och även att han tycker att det är skit när han gör mig ledsen.

    Men för 3 veckor sedan förändrades allt. Vi hade en hyfsat bra helg men ändå så hände något han från ingenstans sa att han inte visste om han var kär i mig längre jag var för svart eller vit i frågor han kände att han fick dåligt samvete pm han gjorde saker och inte jag. 

    Han började ignorera mig var irriterad på mig om jag ställde frågor för han kunde inte svara på dem. Vi hade i stort sätt flyttat ihop men jag fick känna att vi intr borde vara där. Han ville inte prata. 

    Vi skulle hålla ut så inte barnen skulle märka men det gjorde dem. När vi lämnat dem hade vi en diskussion hur vi skulle göra ? Han tyckte att vi skulle vara ifrån varandra ett tag och sakna varandra jag flyttade hem till min lägenhet som ej blivit såld. På torsdagen vart han så arg för att min familj erbjudit sig att hjälpa mig att flytta om så vart fallet. Han gjorde slut med mig och bar ut alla mina saker i hallen den kvällen. Jag flyttade hem allt och hämtade dem sista sakerna på söndagen. Han var besviken på mig och kände att jag högg honom i ryggen. Jag försökte förklara att jag kände mig sviken. Jag borde känna dem känslorna. Han har det tufft på flera fronter och känner inte igen sig själv. Jag försökte hitta saker hur vi skulle få det att funka och kämpa men inget ger han mig. 

    3 veckor har nu gått. Jag har hamnat i en fruktansvärd ångest. Sorg och förtvivlan. Vi har gått igenom så mycket och jag har stöttat honom i allt. Och nu är jag som luft. 

    Jag går sönder han vill ha paus jag kan inte leva i en paus.

    I höstas gjorde han ett sånt övertramp att jag kände att jag inte visste om jag kunde förlåta honom men gjorde det för att jag älskar honom. 

    Men jag får inte ens en chans att försöka få det att funka nu.

    Han säger att han måate hitta sig själv.

    Jag är trasig och vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Jag har brutit ihop på jobbet fått samtal genom jobbet men jag hittar inte ut ur denna ångest. Sover knappt. 

    Hjälp någon som kan ge mig tips och råd hur fasiken ska jag komma över detta? Jag älskar honom så men kan inte leva så här. Och är det så att han hamnat i en depression och inte är sig själv så vände jag honom ryggen. Men jag kan inte leva så här han vände mig ryggen och vill inte ha mig i sitt liv. 

  • Svar på tråden Gå isär
  • Inferior

    Ok TS, realitycheck här. Du kan omöjligt älska den här personen som han är nu. Du älskar tanken av hur han var när det var som bäst. Du kan inte ta ansvar över hur han beter sig, men du kan säga stopp när han inte längre gör dig lycklig. Du har inget att hämta där, prioritera dig själv spratt du kan bli älskad av ngn som förtjänar dig! Hårda ord men jag lämnade själv en destruktiv relation för två år sedan  Idag har jag träffat en ny!

  • sextontassar

    Kära TS,

    Du frågar dig om han "bara" är deprimerad. Det kan vara så. Oavsett måste du då fråga dig hur du skulle tänka dig att hantera dig själv, barn - tänk, alla barnen! - och honom också, i långa månader eller år, tills sjuk- och själavård har gjort sitt. Barnåren är supertuffa för ett par som inte drar åt samma håll... eller där bara den ena drar. Det kan vara lättare som ensam vuxen. Om man har psykiska besvär, kan det svåra bli nära omöjligt i vardagen. Det behövs mycket för att det skall bli bättre.

    Det spelar alltså ingen roll vad han lider av. Det som spelar roll är om du är redo att dra lasset för både dig och honom, med en stark och bestämd hand, även när det känns för jävligt under långa, mörka, perioder, när dagarna flyter ihop i en grå massa utan ljuspunkter med bara krav och inga av dina behov uppfyllda.

    Du kan i stället komma vidare i din nya verklighet genom att fokusera på det som ÄR - mannen som du var med är inte din, eller åtminstone inte här och nu. Ja, saker har varit bra, eller bra saker har varit, men det där är inte nu.

    Dra efter andan, fokusera på barn och på dig själv. Du är inte luft - du är det viktigaste som finns för dina!

    Försök att hålla dig kvar här och nu. Undvik tankar på "då" i några månader. Seriöst. Håll koll på dina behov, så du kan göra saker för din egen skull, för att du behöver det och för att du är värd det. Tids nog kan du lyfta blicken och titta lite framåt också!

    Stor kram.

Svar på tråden Gå isär