Gå isär

Kära TS,

Du frågar dig om han "bara" är deprimerad. Det kan vara så. Oavsett måste du då fråga dig hur du skulle tänka dig att hantera dig själv, barn - tänk, alla barnen! - och honom också, i långa månader eller år, tills sjuk- och själavård har gjort sitt. Barnåren är supertuffa för ett par som inte drar åt samma håll... eller där bara den ena drar. Det kan vara lättare som ensam vuxen. Om man har psykiska besvär, kan det svåra bli nära omöjligt i vardagen. Det behövs mycket för att det skall bli bättre.

Det spelar alltså ingen roll vad han lider av. Det som spelar roll är om du är redo att dra lasset för både dig och honom, med en stark och bestämd hand, även när det känns för jävligt under långa, mörka, perioder, när dagarna flyter ihop i en grå massa utan ljuspunkter med bara krav och inga av dina behov uppfyllda.

Du kan i stället komma vidare i din nya verklighet genom att fokusera på det som ÄR - mannen som du var med är inte din, eller åtminstone inte här och nu. Ja, saker har varit bra, eller bra saker har varit, men det där är inte nu.

Dra efter andan, fokusera på barn och på dig själv. Du är inte luft - du är det viktigaste som finns för dina!

Försök att hålla dig kvar här och nu. Undvik tankar på "då" i några månader. Seriöst. Håll koll på dina behov, så du kan göra saker för din egen skull, för att du behöver det och för att du är värd det. Tids nog kan du lyfta blicken och titta lite framåt också!

Stor kram.