Anonym (Hjälp) skrev 2024-01-12 13:49:39 följande:
På dig låter det som att jag också inte reflekterat något. Tro mig; det har jag. Du vet heller inte om vad jag har för redskap och självkännedom in i föräldraskapet.
Det som är är att så fort jag har en annan vuxen närvarande så mår jag bra mycket bättre. Det finns då nämligen ett par ögon och händer till som kan finnas där när mina inte räcker och jag kan slappna av. Min stress kommer sig ur att jag är rädd att något av barnen ska skada sig för att jag inte kan vara på två platser samtidigt. Thats it. Jag är inte stressad för att jag inte kan städa, att maten inte direkt håller michelinnivå eller att jag efter två täta frånvaror från jobbet halkar en bra bit efter i karriären. Inre heller är jag stressad för att jag lagt oå mig vikt och raderat ut den kropp jag en gång hade. Tid för träning kommer komma, jobbet är bara ett jobb och städ och mat kommer det finnas tid att förbättre senare.
Jag är stressad och onjutig då jag är rädd att något av barnen ska bli skadat, eftersom de är små, de är avhängna mig och jag inte kan vara på två platser på en gång. Det stressar mig. Hade en ytlig bekant vars barn blev påkört och dog. Det är ju extremt säkert väldigt ovanligt, men bara en sån sak som att ramla från en hög möbel kan ju ge nog med skada. Med ett barn som kombinerar trots med att utmana sig fysiskt avvärjer jag balansakter varje dag.
Sen ogillar jag känslan av att inte räcka till. Det har jag alltid gjort. Den har jag konstant när jag är själv med barnen, och även om jag har accepterat att jag bara kan vara en person så triggas jag av den. Jag har valt att ha två barn och just nu är det i princip bara negativt för det äldre barnets värld. Det kommer inte vara så sen, men just nu är det så, och känslan när det äldre barnet inte kan få den mammatid det vill är därför jobbig. Jag är en rätt känslodriven person och även om jag ser något logiskt finns känslorna där i botten.
Sen är det också så att jag nog på ett helt annat plan bara saknar social samvaro. Barnen kom efter att jag varit hemma i ca 1,5 år pga covidpandemirestriktioner och jag hann bara jobba en relativt kort tid mellan dem. Det är många år sen jag var på en arbetsplats och då jag också bor på landet träffar jag nästan ingen annars. Så jag tror att jag också påverkas av det, så som många gör och gjort.
Men ja, jag har ändå en rätt så bra uppfattning om varför jag tycker läget är jobbigt.
Och det är just på grund av allt det du skriver, som du behöver få hjälp! Inte för att det plötsligt kommer göra så att du har en vuxen till hemma om dagarna, eller för att du mirakulöst kommer sluta vara orolig så fort en psykolog uppenbarar sig. Det handlar om att hitta verktyg för att hantera känslan och oron. Det skulle vara fruktansvärt om något hände mina barn, jag får faktiskt svårt att andas varje gång någon av dem klättrar för högt upp i klätterställningen, för faller de handlöst med huvudet före och råkar landa på en sten under sanden, så kan de dö. Men jag har tagit hjälp för att hantera den känslan. Annars hade jag gått under av stress!
Detsamma gäller för känslan av att inte räcka till. Du kommer inte få fler armar eller plötsligt lugnare barn. Däremot kan du få hjälp med att hantera känslan. Att bli trygg i "bra nog". Att landa i att det är okej ändå. Och att faktiskt få fram det logiska, framför känslorna. Jag fick jobba med sannolikhetsövningar. Hur stor är sannolikheten att min känsla är sann? Sannolikheten att det logiska var verkligare, var alltid större.
Att du har en uppfattning om VARFÖR du tycker att det är jobbigt är jättebra. Men det tar inte bort det faktum att du tycker att det är jobbigt, och att du inte mår bra i den situation som är idag.
.
.