Anonym (Hjälp)

Fri 12 Jan 2024 06:22

34 svar

Bara jag som tycker föräldraledighet är jättekämpigt?

Förstå mig rätt. Jag älskar mina barn. Så mycket. De är det sista jag tänker på på kvällen hur jag ska göra saker bättre för och det första jag tänker på på morgonen.

Men jag är tvärslut av föräldraledigheten. Har två små med ca 2 år mellan, där stora går på förskola på halvtid några dagar i veckan. Lilla är 4,5 månad.

Båda är väldigt aktiva och närhetstörstande barn. Ingen av dem sover bra inne och ingen av dem sover hela nätter. Lilla vill inte lämna min famn i princip, men har senaste månaden också börjar vägra sele. Skriker och spattlar och visar tydligt missnöje direkt så fort det inte är i min famn. Stora är i trotsålder och även i en period där allt kastas på golvet, inklusive i princip all mat vilket gör att så mkt är kladdigt med. Lilla ammar bara trots många många försök med flaska så pappan skulle kunna avlasta nätter.

Dagarna blir liksom en enda överlevnad till pappan kommer hem. Det kastas saker, springs, skriks, hoppas i möbler (jag måste panikrädda barn från att göra sig illa). Stora älskar lilla men kan också ge en tjuvsmäll så jag måste också bevaka lilla hela tiden. Jag kan därför inte slappna av en sekund när jag har båda vilket sliter på mig.

Har barnsäkrat lådor, skåp, trappor, har försökt ställa fram nedläggningsplatser för lilla överallt så jag snabbt kan komma till stora.

Men jag är TRÖTT. Pappan kommer hem så tidigt han kan och avlastar och vi delar oss på nätterna men han är också trött av flera års sömnbrist såklart.

Men jag hör bara hur alla andra är hemma med mysiga ledigheter, ammar medan stora läser bok eller pysslar. Och jag känner att det bara är överlevnad jag håller på med. Gråter av trötthet.

Är det verkligen bara jag som har det såhär? Vad gör jag för fel???

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 06:30

#1

Tillägg: jag känner mig ju pga detta helt värdelös som mamma. Som att jag inte klarar det andra klarar och mina barn får det sämre liksom. Och det i sig är en fruktansvärd känsla och jag skäms.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 06:37

#2

Tillägg 2: jag känner mig också som väldigt mycket är omöjligt nu, eftrsom jag så exakt går runt hemma. Och då har vi dragit ned på all städ, lagar bara storkok för matlådor, träffar aldrig några ute pga för mkt besvär att åka.

Att tex ta mig till öppna förskolan vågar jag tex inte för att jag inte vet hur jag skulle kunna ha koll på båda samtidigt där om stora behöver mig med. Det är som att allt som känns som det kan försämra något stryker jag, även om der också kunde vara avlastande - för att jag inte vågar testa en förändring, för att minsta försämring skulle knäcka mig. Och det är ju säkert väldigt dåligt eftersom jag kanske missar saker som kan underlätta.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 08:28

#4

Dethärärmittnamn skrev 2024-01-12 06:51:09 följande:

Åh. Det där var jag.

Avskydde det. Usch.

Men ett tips: åk till öppna förskolan i alla fall. Bestäm sig för en dag i veckan i början.
Inte mer.

Det där med att mysa på stan och fika försökte jag. Nä fy. Det bästa rådet jag fick av en annan mamma var att hon inte tog med sina barn på mat eller fika förrän de var tre år.

Men jag förstår hur du har det. Och du-om en månad är situationen lite annorlunda.Lägg på ett par månader till så är vädret annorlunda och så även barnen och situationen. Det blir bättre, men mitt i soppan går det så långsamt.

Det är okej att inte orka träffa andra eller att umgås. Det är okej att laga halvfabrikat och överleva. Det är okej. Den tiden kommer tillbaka.

Kram.

Tack. Faktiskt bara skönt att höra att nån annan haft det lika. Ett skäl att jag undvikit öppna förskolan är att vi innan jul med hade 3 veckor av förkylning/RS och jag var ensam hemma lm dagarna med två sjuka barn varav en kräktes hela tiden och den andra bara grät.

Men du har nog rätt i att det vore bra att åka dit en gång i veckan, bara för att få prata med andra vuxna med. Mannen hinner jag knappt prata med hemma ens nu förutom över middag då han går in direkt och avlastar med ena barnet när jag kommer hem och jag sen somnar typ kl 20 varje kväll.

Försöker tänka att det kommer bli lättare när lilla kan sitta med vid bordet i en stol och när det blir vår eller iaf isfritt.

Men detta att ha någon eller två stycken som gråter, skriker eller trotsar konstant utan upphåll när man är hemma ensam, det är mentalt tufft tycker jag. Det är aldrig någonsin lugnt. Ingen är någonsin nöjd liksom. Det är kämpigt när det bara fortsätter.

Sen är min stora fantastisk på många vis, nyfiken, orädd och väldigt snäll mot alla vi umgås med. Inget elakt där, men trotsen måste de ju få ha - bara det att den är så kraftig nu och mixad med lite avundsjuka på bebis som får amma och bäras.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 08:55

#7

Anonym (P) skrev 2024-01-12 08:41:17 följande:

Visst har du skrivit flera trådar om din situation? Jag vill minnas att jag tipsade dig om att söka hjälp, för du verkar inte må bra. Och det finns hjälp att få!

Jag har skrivit nägon tidigare tråd ja, för att jag helt enkelt inte har så många att få hjälp av (jag bor också på landet).

Söka hjälp är ju mest att jag fick prata med någon vilket är bra men att tex åka in och boka tider att prata gör vardagen ännu jobbigare då det stör lillas matrytm vilket ger bekymmer när vi är hemma igen och ska hämta stora. Varje besök jsg gör nånstans tar energi i stor grad just nu.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 12:12

#15

Har rutiner hemma. Eller grundrutiner iaf.

gå upp -frukost - tandborste - lek - mellis - lek - lunch och sov - fika - leka - middag - lek/bokläsning - tandborste- sov.

Den rytmen försöker jag hålla, med en utelek minst om dagen. Den är lika varje dag och har varit så sen tvååringen började sova en gång om dagen. Mellan alöt så klämmer jag in amning för bebis när jag kan.

Har nog blivit för mkt skärmtid för att helt enkelt ha koll på tvååringen när jag ammar. Men det är ju sällan att saker liksom görs med någon som helst ro, inne iaf.

Maten är liksom att 2-åringen äter nån tugga, klättrar ner,!
springer iväg, kommer med en leksak, klättrar upp på bordet, har ner nåt eller drar i lampan etc. Medan jag försöker äta och ha bebisen under uppsikt. Ofta i knä ammandes. Sen kan tvååringen rusa iväg snabbt med smutsiga händer även om vi alltid ska tvätta efter maten, så då måste jag snabbt efter.

Sitter bebis i babysitter eller liknande så skriker bebisen efter 10 min, och då ska tvååringen ändå bara dit och kolla, busa, trösta och klappa, kittla eller ge ett tjuvnyp.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 12:14

#16

Anonym (felicia) skrev 2024-01-12 09:39:47 följande:

Det är ju bara 2 år mellan dem. En 2-åring kan ju inte sitta själv och läsa en bok som en sjuåring? Det är klart att en 2-åring behöver aktiveras och passas och lika mycket omvårdnad som en nyfödd i princip. Det är ju ett pyttelitet barn.

Det enda man kan göra är att vänta tills de blir äldre och försöka överleva fram till dess.

Skaffa då inte ett tredje barn om 2 år, utan vänta i så fall i minst 5 år så att de två äldsta är mer självgående.

Vi är glada och nöjda med två. Och ja, den stora är ju väldigt väldigt liten.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 12:15

#17

Dethärärmittnamn skrev 2024-01-12 11:08:07 följande:

Ja jösses!
jag ville tillbaka till jobbet efter tre veckor! Drömde om att jag kom tillbaka och alla frågade om barnet och jag bara ?öh, vilket barn?!?

Skuldbelägg dig inte. Det är tillräckligt tufft som det är. Jag fick inte på babysim eller tog mig till en lekpark varje dag och det blev bra barn av de här också! Idag är de tonåringar med bra betyg och snälla personer.

Om du bor på landet så tänk som jag gjorde: vad skönt att ingen kan se mig skrota runt här hemma i mina skitiga mjukisar!

Bara här i tråden ser du att vi är fler som tyckte att det var annat än vanilj, rosor och fluffiga moln.

Vi finns överallt.

Stor, värmande kram till dig!

Ja det har varit skönt att se annat än harmoniska bilder där alla är på restaurang ihop, går mysiga stillsamma promenader mm.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 12:38

#18

Två år mellan barnen kommer nog bli kulnär de blir äldre. Men just nu är det faktiskt superjobbigt, eftersom jag också vill finnas där för tvååringen och vara en bra mamma, tvååringen har inte bestämt att få ett syskon, det är vi vuxna som gjort.

Barnen tätt var dock enda alternativet för oss, annars hade det troligen bara blivit ett barn pga min ålder.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 13:49

#20

Anonym (P) skrev 2024-01-12 12:49:10 följande:

Jag vet att du i din förra tråd också förkastade mitt förslag på hjälp. Men det har ju uppenbart inte blivit bättre. En psykolog kommer inte att kunna lösa situationen åt dig, men en psykolog kan hjälpa dig att hantera dina känslor och din inställning. Jag sökte hjälp under föräldraledigheten med mitt första barn. Jag fick jättemycket verktyg för att hantera mitt mående och mina känslor. Situationen var ju densamma, men jag mådde bättre i den.

Idag går det utmärkt att träffa psykolog online, så du behöver inte ens lämna hemmet.

Så, antingen vill du må bättre, eller så vill du inte. Välj själv.

På dig låter det som att jag också inte reflekterat något. Tro mig; det har jag. Du vet heller inte om vad jag har för redskap och självkännedom in i föräldraskapet.

Det som är är att så fort jag har en annan vuxen närvarande så mår jag bra mycket bättre. Det finns då nämligen ett par ögon och händer till som kan finnas där när mina inte räcker och jag kan slappna av. Min stress kommer sig ur att jag är rädd att något av barnen ska skada sig för att jag inte kan vara på två platser samtidigt. Thats it. Jag är inte stressad för att jag inte kan städa, att maten inte direkt håller michelinnivå eller att jag efter två täta frånvaror från jobbet halkar en bra bit efter i karriären. Inre heller är jag stressad för att jag lagt oå mig vikt och raderat ut den kropp jag en gång hade. Tid för träning kommer komma, jobbet är bara ett jobb och städ och mat kommer det finnas tid att förbättre senare.

Jag är stressad och onjutig då jag är rädd att något av barnen ska bli skadat, eftersom de är små, de är avhängna mig och jag inte kan vara på två platser på en gång. Det stressar mig. Hade en ytlig bekant vars barn blev påkört och dog. Det är ju extremt säkert väldigt ovanligt, men bara en sån sak som att ramla från en hög möbel kan ju ge nog med skada. Med ett barn som kombinerar trots med att utmana sig fysiskt avvärjer jag balansakter varje dag.

Sen ogillar jag känslan av att inte räcka till. Det har jag alltid gjort. Den har jag konstant när jag är själv med barnen, och även om jag har accepterat att jag bara kan vara en person så triggas jag av den. Jag har valt att ha två barn och just nu är det i princip bara negativt för det äldre barnets värld. Det kommer inte vara så sen, men just nu är det så, och känslan när det äldre barnet inte kan få den mammatid det vill är därför jobbig. Jag är en rätt känslodriven person och även om jag ser något logiskt finns känslorna där i botten.

Sen är det också så att jag nog på ett helt annat plan bara saknar social samvaro. Barnen kom efter att jag varit hemma i ca 1,5 år pga covidpandemirestriktioner och jag hann bara jobba en relativt kort tid mellan dem. Det är många år sen jag var på en arbetsplats och då jag också bor på landet träffar jag nästan ingen annars. Så jag tror att jag också påverkas av det, så som många gör och gjort.

Men ja, jag har ändå en rätt så bra uppfattning om varför jag tycker läget är jobbigt.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 15:02

#22

Anonym (P) skrev 2024-01-12 14:17:54 följande:

Och det är just på grund av allt det du skriver, som du behöver få hjälp! Inte för att det plötsligt kommer göra så att du har en vuxen till hemma om dagarna, eller för att du mirakulöst kommer sluta vara orolig så fort en psykolog uppenbarar sig. Det handlar om att hitta verktyg för att hantera känslan och oron. Det skulle vara fruktansvärt om något hände mina barn, jag får faktiskt svårt att andas varje gång någon av dem klättrar för högt upp i klätterställningen, för faller de handlöst med huvudet före och råkar landa på en sten under sanden, så kan de dö. Men jag har tagit hjälp för att hantera den känslan. Annars hade jag gått under av stress!

Detsamma gäller för känslan av att inte räcka till. Du kommer inte få fler armar eller plötsligt lugnare barn. Däremot kan du få hjälp med att hantera känslan. Att bli trygg i "bra nog". Att landa i att det är okej ändå. Och att faktiskt få fram det logiska, framför känslorna. Jag fick jobba med sannolikhetsövningar. Hur stor är sannolikheten att min känsla är sann? Sannolikheten att det logiska var verkligare, var alltid större.

Att du har en uppfattning om VARFÖR du tycker att det är jobbigt är jättebra. Men det tar inte bort det faktum att du tycker att det är jobbigt, och att du inte mår bra i den situation som är idag.

Jag har redan jobbat en hel del med den typ av övning du nämner ovan för att hantera annat i livet som givit mig stress (åldrande föräldrar, rädslor för framtiden mm). Som sagt har jag redan gjort det en hel del, så de verktygen har jag ju och tar fram när det känns som värst. Där jag är nu är EFTER att det blivit bättre, om du förstår? Har varit väldigt mycket ängsligare och oroligare än nu. Att helt få bort de kånslorna ser jag dock som väldigt svårt.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 17:22

#26

Anonym (intelättare) skrev 2024-01-12 16:45:50 följande:

Tyvärr är det inte kul när de är äldre heller, möjligtvis när de är vuxna och har flyttat hemmifrån. Har 2 år mellan mina och de bråkar mer eller mindre HELA tiden.

Det finns ingen mormor, farfar, kusin, faster eller vadsomhelst som kan ge lite avlastning ibland?

Kanske ligger den lilla bättre i sjal än i sele? Eller en babysitter med gunga?

Jag var tvungen att sätta fast 2åringen med sele/bälte i matstolen för allas säkerhet. När han slängde tallriken på golvet så dukade jag undan så fick han vänta till nästa mål mat. Lärde sig rätt fort att inte kasta mat på golvet.

Försök att få båda att få en middagslur samtidigt.

Det varierar nog dock, har vänner med samma åldersskillnad mellan barnen där de är som ler och långhalm.

Och nä, ingen släkt finns så. Oturligt nog.

Hade jag dukat undan när saker åkte i golvet hade tvååringen aldrig ätit.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 17:23

#27

Anonym (S) skrev 2024-01-12 15:21:56 följande:

Fina du, exakt så är det. Såhär är det att vara föräldraledig. Det är mer ansträngande att jobba. Självklart älskar du dina barn. Mitt tips till dig är att sänka kraven. Acceptera att detta är en av de tuffaste perioderna och att hemmet kommer vara stökigt, du kommer vara trött och det är ok, det blir bättre sen. Försök lyssna på intressanta poddar ibland och slappna av och försök vara i nuet. Om du orkar träffa en vän med barn i samma
plder om det finns annars öppna förskolan ibland elller parken

Tror det är en sak jag ska jobba mer på - att acceptera att det är svårt och jobbigt.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Fri 12 Jan 2024 17:41

#29

Anonym (intelättare) skrev 2024-01-12 17:29:12 följande:

Synd att det inte finns någon släkting. Ingen vän heller? Vet att det finns en del som gärna är reservmormor, kanske kolla efter en sån?

Det låter hårt att plocka undan maten. Men det funkar faktiskt. Han lärde sig väldigt fort att gör man så får man vara hungrig. Idag är han en pigg 13åring som äter allt.

Hursom, det är skittufft jag vet och de flesta saker blir ju såklart bättre. Men små barn, små bekymmer osv. Sömnbristen gör ju allting mycket värre.

Finns vänner men nästan alla är i samma sits så det är inte direkt läge att dumpa ännu fler barn på dem

.

Tänker att det med maten är olika för olika barn med, jag var själv hopplös med maten som liten enligt mamma, men hon nötte istället och jag blev också matfrisk :).

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Sat 13 Jan 2024 15:34

#33

Anonym (intelättare) skrev 2024-01-13 13:57:22 följande:

Jag försökte vara smart å köpte en sån tallrik med gummipropp så han inte skulle få loss den, då började han slänga skeden istället... Nä, det är inte lätt men djupandas och tänk att det går över. Nu är mina så stora och på något vis har man glömt allt det där och saknar småbarnstiden

Mitt barn får med lätthet loss tallriken med gummipropp, Blir mer en kul utmaning.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Sat 13 Jan 2024 15:37

#34

Cathariiina skrev 2024-01-13 14:45:58 följande:

Jag minns hur det var med bebis och tvååring, det var fruktansvärt jobbigt! Men på något sätt överlever man. Tänk på att många mammor har och har haft många fler barn än du!

Jag tänker, att every little helps i den situationen. Jag förstår att ni inte har råd med barnflicka eller hemstäderska, för då skulle ni väl redan ha skaffat det. Men kanske finns det någon grannflicka som kan avlasta dig lite? Du betalar henne svart såklart, det får man göra om flickan bara är 13-15 år gammal, och det inte är så många timmar det gäller.

Jag menar inte att du ska lämna flickan ensam med barnen! Men om hon kan komma och göra NÅGON uppgift varje dag måndag-fredag, så underlättar det massor. Kanske komma en gång om dagen och diska och städa av köket (diskbänken, köksbordet, köksgolvet). Det behöver inte ta mer än en halvtimme.

Tyvärr bor vi på landet så det är ont om grannbarn i passande ålder. Hade jag råd hade mathjälp också varit det jag helat tagit in.

Bara jag som tycker föräldraledighet är jättekämpigt?

INNEHÅLL