Bara jag som tycker föräldraledighet är jättekämpigt?

Det viktigaste för mig var att barnen skulle sova samtidigt på dagen så att jag fick andas ut en stund. Lilla sov oftast på mig i soffan och 2 åringen i sin säng i sovrummet, sen gjorde jag inte ett skit tills barnen vaknade. Städa inte, spring inte runt och försök komma ikapp med det som ska göras. Bara sitt där i soffan, sov, läs nyheterna eller vad du nu vill göra.

Samma sak på kvällen, håll inte på och städa när barnen väl har somnat. Ta det lugnt, vila! För oavsett om du städar kommer det vara lika kaotiskt dagen efter ändå. 

Min tvååring är van att jag plockar ihop leksaker medan vi leker med något annat, så ibland kan han börja plocka ihop sina saker helt plötsligt - för att vi alltid har hjälpts åt att städa i tidig ålder

Det är ju bara 2 år mellan dem. En 2-åring kan ju inte sitta själv och läsa en bok som en sjuåring? Det är klart att en 2-åring behöver aktiveras och passas och lika mycket omvårdnad som en nyfödd i princip. Det är ju ett pyttelitet barn. 

Det enda man kan göra är att vänta tills de blir äldre och försöka överleva fram till dess.

Skaffa då inte ett tredje barn om 2 år, utan vänta i så fall i minst 5 år så att de två äldsta är mer självgående. 

Du är inte ensam. Föräldraledigheten var en riktig prövning och inte alls särskilt rolig. Längtade tillbaka till min arbetsplats något enormt. Människor som säger att dem älskar tiden som föräldraledig ljuger eller så hade dem inget liv innan barn eller någon karriär att tala om.

Ja jösses!
jag ville tillbaka till jobbet efter tre veckor! Drömde om att jag kom tillbaka och alla frågade om barnet och jag bara ?öh, vilket barn?!?

Skuldbelägg dig inte. Det är tillräckligt tufft som det är. Jag fick inte på babysim eller tog mig till en lekpark varje dag och det blev bra barn av de här också! Idag är de tonåringar med bra betyg och snälla personer. 

Om du bor på landet så tänk som jag gjorde: vad skönt att ingen kan se mig skrota runt här hemma i mina skitiga mjukisar! 

Bara här i tråden ser du att vi är fler som tyckte att det var annat än vanilj, rosor och fluffiga moln. 

Vi finns överallt. 

Stor, värmande kram till dig! 

 Har  rutiner hemma. Eller grundrutiner iaf. 

gå upp -frukost - tandborste - lek - mellis - lek - lunch och sov - fika - leka - middag - lek/bokläsning - tandborste- sov.

Den rytmen försöker jag hålla, med en utelek minst om dagen. Den är lika varje dag och har varit så sen tvååringen började sova en gång om dagen. Mellan alöt så klämmer jag in amning för bebis när jag kan.

Har nog blivit för mkt skärmtid för att helt enkelt ha koll på tvååringen när jag ammar. Men det är ju sällan att saker liksom görs med någon som helst ro, inne iaf.

Maten är liksom att 2-åringen äter nån tugga, klättrar ner,!
springer iväg, kommer med en leksak, klättrar upp på bordet, har ner nåt eller drar i lampan etc. Medan jag försöker äta och ha bebisen under uppsikt. Ofta i knä ammandes. Sen kan tvååringen rusa iväg snabbt med smutsiga händer även om vi alltid ska tvätta efter maten, så då måste jag snabbt efter.

Sitter bebis i babysitter eller liknande så skriker bebisen efter 10 min, och då ska tvååringen ändå bara dit och kolla, busa, trösta och klappa, kittla eller ge ett tjuvnyp.

Vi är glada och nöjda med två. Och ja, den stora är ju väldigt väldigt liten. 

Ja det har varit skönt att se annat än harmoniska bilder där alla är på restaurang ihop, går mysiga stillsamma promenader mm.

Två år mellan barnen kommer nog bli kulnär de blir äldre. Men just nu är det faktiskt superjobbigt, eftersom jag också vill finnas där för tvååringen och vara en bra mamma, tvååringen har inte bestämt att få ett syskon, det är vi vuxna som gjort.

Barnen tätt var dock enda alternativet för oss, annars hade det troligen bara blivit ett barn pga min ålder.

Jag vet att du i din förra tråd också förkastade mitt förslag på hjälp. Men det har ju uppenbart inte blivit bättre. En psykolog kommer inte att kunna lösa situationen åt dig, men en psykolog kan hjälpa dig att hantera dina känslor och din inställning. Jag sökte hjälp under föräldraledigheten med mitt första barn. Jag fick jättemycket verktyg för att hantera mitt mående och mina känslor. Situationen var ju densamma, men jag mådde bättre i den.

Idag går det utmärkt att träffa psykolog online, så du behöver inte ens lämna hemmet.

Så, antingen vill du må bättre, eller så vill du inte. Välj själv.

På dig låter det som att jag också inte reflekterat något. Tro mig; det har jag. Du vet heller inte om vad jag har för redskap och självkännedom in i föräldraskapet.

Det som är är att så fort jag har en annan vuxen närvarande så mår jag bra mycket bättre. Det finns då nämligen ett par ögon och händer till som kan finnas där när mina inte räcker och jag kan slappna av. Min stress kommer sig ur att jag är rädd att något av barnen ska skada sig för att jag inte kan vara på två platser samtidigt. Thats it. Jag är inte stressad för att jag inte kan städa, att maten inte direkt håller michelinnivå eller att jag efter två täta frånvaror från jobbet halkar en bra bit efter i karriären. Inre heller är jag stressad för att jag lagt oå mig vikt och raderat ut den kropp jag en gång hade. Tid för träning kommer komma, jobbet är bara ett jobb och städ och mat kommer det finnas tid att förbättre senare.

Jag är stressad och onjutig då jag är rädd att något av barnen ska bli skadat, eftersom de är små, de är avhängna mig och jag inte kan vara på två platser på en gång. Det stressar mig. Hade en ytlig bekant vars barn blev påkört och dog. Det är ju extremt säkert väldigt ovanligt, men bara en sån sak som att ramla från en hög möbel kan ju ge nog med skada. Med ett barn som kombinerar trots med att utmana sig fysiskt avvärjer jag balansakter varje dag. 

Sen ogillar jag känslan av att inte räcka till. Det har jag alltid gjort. Den har jag konstant när jag är själv med barnen, och även om jag har accepterat att jag bara kan vara en person så triggas jag av den. Jag har valt att ha två barn och just nu är det i princip bara negativt för det äldre barnets värld. Det kommer inte vara så sen, men just nu är det så, och känslan när det äldre barnet inte kan få den mammatid det vill är därför jobbig. Jag är en rätt känslodriven person och även om jag ser något logiskt finns känslorna där i botten.

Sen är det också så att jag nog på ett helt annat plan bara saknar social samvaro. Barnen kom efter att jag varit hemma i ca 1,5 år pga covidpandemirestriktioner och jag hann bara jobba en relativt kort tid mellan dem. Det är många år sen jag var på en arbetsplats och då jag också bor på landet träffar jag nästan ingen annars. Så jag tror att jag också påverkas av det, så som många gör och gjort.

Men ja, jag har ändå en rätt så bra uppfattning om varför jag tycker läget är jobbigt.