Är alla 2-åringar så här

Ditt barn är nog bara så.
Sen om det är en fas eller om hen för alltid kommer vara en klipsk rackare med spring i benen.. det får tiden utvisa.
Det går inte att veta och man kan inte göra så mkt åt det.
Jag har också barn som gärna drar.
Kan inte ha barnvakt ens pga ingen annan kan förutse och förutspå faror och impulser. Senast jag hade sällskap och hen sprang iväg så sa min ena förälder att det är luuugnt, han vänder där borta. NEJ! Skrek jag och kutade efter för att förhindra en olycka.
Ständig puls med såna barn!

I perioder kan jag också se och tänka att alla andra barn går så fint, håller i hand eller i vagnens handtag och man kan liksom strosa. Kul för dem tänker jag bittert. Men mitt barn kommer liksom aldrig bli sånt, så jag ska inte heller förvänta mig det.

Min äldsta var så. 100 % impulsiv med 0 konsekvenstänk. Blev bättre när han närmade sig 6 år. Min minsta gick snällt intill mig och sprang aldrig iväg. Fick ofta köra 5-åring fastspänd i vagnen medan 2-åringen gick snällt bredvid. 

Åh herregud, då hoppas jag verkligen att det går över mirakulöst en dag..

Tack för svar, känner mig i alla fall inte lika ensam och frustrerad när jag fick läsa det!

Får väl bara vänta och se, vagnen hänger alltid med ett bra tag till framöver 

En del barn är så. Det innebär såklart inte att du "inte ska bry dig". Det är ju farligt för barnet, och för cyklister som kommer farandra och måste tvärbromsa. 

Håll barnet i handen (kör vagnen med andra handen) och ha tydliga konsekvenser (en tvååring är gammal nog för att kunna resonera med).

Att hålla i handen fungerar tyvärr inte, barnet försöker då slita sig eller bara sätter sig ner med ett utbrott.

Just nu försöker jag förklara att "nu springer du iväg från mamma, då får du sitta i vagnen". Kanske fastnar det, kanske inte

Ja alltså man kan inte göra så mycket. Men visst är det skönt att inte vara ensam, kan uppleva att jag inte "ser" så många andra såna här barn.
Men så är det också ytterst sällan vi rör oss på publika platser. Att besöka en djurpark eller knappt ens att gå till en mataffär är i princip uteslutet för jag orkar inte med alla strider och alla blickar. För att jag har hoppats och lagt så mycket känsla i att det ska bli så bra. Och sen blir det inte det. Så vi gör annat istället som passar våra förutsättningar bättre.

Ja, det är just så det är - andra barn är alltid snällare ön ens eget, när man tittar 
Dottern försökte det aldrig, men sonen hade en fas där han tyckte det var kul att springa ifrån mig (då var han 3, tror jag). Det var snabbt över med konsekvens från min sida. Han gjorde det mest på lekplatsen, så det blev helt enkelt så att springer han bort, gå vi hem. Att springa bort är et beteende som är ett absolut no-go för mig, då känner jag ingen nåd.
I ditt fall skulle jag handla beroende på tillfället: om ni kan, gå hem. Går det inte, så får hon sitta i vagnen. Det är inte kul längra att springa bort om det blir konsekvenser som barnet inte tycker om.

Min son var så i den åldern. Började prata tidigt och var totalt orädd för andra människor. Han var social mot ALLT och ALLA han mötte. Sprang som Usain Bolt i den åldern 😁 Att säga ?hejdå, mamma går nu? funkade aldrig som för andra barn, som ofta kom efter springande. Den här tittade, vinkade och sa ?hejdå? för att spurta åt motsatt håll. Inte så kul att jaga honom som högravid. Sen kom nästa och exakt samma procedur började vid 1,5 år- 3 år? Att folk sa ?men hon kommer bli lugn, är en flicka?, dom hade så fel så fel.. 

Sätt sele på ungen. Då kan hen springa lite men kommer inte alltför långt. 

Mitt barn var (är) också så - helt oblyg, oändligt nyfiken och massor spring i benen. Vi fick hålla riktigt strama tyglar. Han fick lära sig att han måste stanna när vi ropar stopp och snabbt in till kanten om vi ropar det, för då var det en bil eller cykel som kom. Var det mer riskfyllda miljöer som nära större vägar, på tågperonger eller där det är mycket folk tex marknader så hade han att välja på att hålla i handen (utan att slingra sig), sitta på axlar eller sitta på mammas cykel.  Vagnen sålde vi när han var 2,5 för han satt aldrig i den. Det var inget annat alternativ för honom - det var antingen det eller direkt hem. Det funkade för det mesta, men det var så klart tjatigt. Vad som också hjälpte var att vi förklarade varför och att vi låter honom springa så mycket han vill när det är säkert att göra det. Tex så hade vi ofta cykel, och så fick han springa på trotoaren och vi cyklade brevid. Han kunde också få punkter till vilka han fick springa själv, men bröt han det så var det omedelbart konsekvens (hålla hand eller gå hem). 

Lycka till! Det krävs en väldig massa tålamod, men det går att hitta en lösning med båda säkerhet och mycket spring.

Du kanske ska träna lite kondition om du har svårt att hänga med din 2-åring? 

Många bra tips, det är precis så man får göra.
Försöka lära barn när det passar och är helt okej att kuta runt och när man behöver vara försiktig och lyssna. Åldersanpassat.

När vår dotter var 2,5 år hade jag sele på henne i vissa särskilt hemska trafiksituationer. För väldigt rörlig och noll impulskontroll så var det jätteläskigt.

Min kondition är det inget fel på, gissar att du aldrig haft barn som plötsligt sticker åt andra hållet utan att ens kolla bakåt. Väldigt schysst att skriva till en höggravid kvinna, applåder till dig!

Testa sele 
Sonen hatade att hålla handen, men sele gick utmärkt.

Tack för svar! Ska fortsätta vara konsekvent, vagnen gäller om hen inte lyssnar. Annars får det bli sele och koppel till 15-årsålder 

Det finns en orsak till att det finns sele med handtag (koppel...) för barn, och det är inte för att fötälsrar är lata.
I tonårrn var jag avlastningsperson och hade hand om en rymmare, när barnet slunkit ur handen stuckit ut rätt framför en lastbil tag jag barnet över axeln (hen älskade att bli buren så) och stegade in i en barnbutik och flämtade fram att jag ville ha ett koppel. Livet blev lättare för oss båda, och mycket mindre frustration.
När jag senare själv fick ett liknande barn var jag beredd. För att springa iväg och bli jagad är en jätterolig lek i deras värld. 

Utan att läsa hela TS och resten av tråden, nej alla barn är inte så som ditt barn. Eller som mina barn, eller som....