Hon vill inte ha barn

Eftersom barn är viktigt för dig skulle jag gå vidare och hitta en kvinna som delar min önskan om barn. I det här fallet har du ju tur, eftersom du är man och kan få barn oavsett ålder. 

Låt henne hitta någon som ser livet på samma sätt som hon, barnfritt. 

Det här är en vattendelare. 

Vill hon inte så vill hon inte. Respektera det. Att du sedan jämför att ha barn med helt banala saker visar bara på att du inte har en aning om hur det är att ha barn.

Precis! Lite svårt att ha en aning om hur det är att ha barn när man INTE har barn. Ändå ska man fatta sitt beslut på precis sådana grunder, dvs utan att ha koll. Barn är en sån sak som man inte vet om man vill ha förens man har det. Finns gott om exempel på det samtidigt ångrar endast 5% att man skaffade barn.

Fast nu vill din sambo inte ha barn. Hon ser inte att det är för henne.

Hur mycket du än vill att situationen vore en annan är den vad den är. Var har du fått 5% från?

Du MÅSTE acceptera hennes val. 

Det finns flera som inte vill ha barn och som inte ångrar sig. Att skaffa barn är inget man kompromissar om eftersom det är ett stort beslut som får konsekvens på hur resten av ens liv kommer se ut efter barnets ankomst. Om din sambo inte vill ha barn så väger det tyngre än det faktum att du vill ha barn. Om det är en deal breaker för dig så finns det inte så mycket mer att göra än att lämna henne.

Många vet om de vill ha barn i framtiden, även om det inte är precis nu. Vet man inte det så vet man inte, och det gjorde inte ni, nu klandrar du henne för att ha nått "fel" slutsats. 

Och jo du var raljant. Jag kopierar in det du skrev: 
Bra poäng. Så får det bli! Vad är sex års förhållande värt egentligen. Ingenting. Varför skaffa barn liksom? De är ju kladdiga, kostar pengar och tar massa tid. Usch och fy. Typ som att skaffa jobb, det tar ju massa tid och är jobbigt. I båda fallen får man inte tid för att inte göra någonting. Sedan kan man dö ensam och fattig, vilket härligt liv :D 

Det är en raljant ton (men jag förstår att du ville vara lite ironisk och jag förstår som sagt din frustration, men jag har lite svårt för tonen). Men nu i din kommentar här ovan påstår du att det här var seriöst skrivet - det ÄR så du resonerar om barn skriver du ovan - så betyder det att du inte vill ha barn - men din TS handlar ju om att du VILL ha barn och din partner sagt hon inte vill - så du snurrar verkligen till saker här, när du försöker bortförklara den raljanta tonen. 

Oavsett kvarstår mitt råd som jag skrev: hitta någon att bolla med, antingen parterapi eller egen kurator eftersom du verkar ha svårt att stå upp för det du önskar, när din sambo drar igång. Du kan behöva hjälp utifrån med hur du ska prata med henne så att ni förstår varann bättre. 

Man lämnar och hittar en partner som vill ha barn. 

Jag förstår att hon inte vill ha FLER barn, känns som hon har tillräckligt! Du resonerar och uttrycker dig extremt omoget, slår omkring dig och härjar när folk tycker annorlunda. Känns definitivt inte som den stabila människa man vill ha omkring sig när det handlar om att skaffa barn!
Vaddå inte godtagbara anledningar?? Bestämmer du vilka anledningar till att inte skaffa barn som är godtagbara?? Du vet, man behöver inte ens ha en anledning, för de flesta är det bara en stark känsla att Detta är inget för mig! Jag vill inte starta stuteri, jag vill inte flytta till Kina och jag vill inte ha barn.
Låter ju på dig som hon är skyldig att skaffa barn för att ens få ha en åsikt! Vad händer om hon har rätt då?? Att det inte alls är något för henne? "Return to sender"..? Vet du, det fungerar inte riktigt så.... Och att det är "egoistiskt" att inte vara två om ett beslut i ett förhållande?? Är det inte mer egoistiskt att bli förbannad för att du inte får som du vill? Om hon tycker det är för stor uppoffring, hur vet då du att det INTE är det?? Ingen av er har ju mera kunskap än den andra, ändå är det du som har "rätt"?? Ni kanske får ett barn med speciella behov? Ett barn som inte bara fungerar som den accessoar som det låter på dig att ett barn är?
Näe du, jag köper att du är arg, ledsen, besviken, men bete dig som en vuxen man istället! Som du håller på nu tror jag inte det är barnet som är problemet, utan du! Vad händer nästa gång du inte får som du vill och verbalt börjar fäkta omkring dig och anklaga henne för en massa saker? Kanske när hon har gravidhormoner upp över öronen eller ett kolikbarn i famnen dygnet runt?
Visa att du är en trygg och stabil man till att börja med, någon som är redo att ta ansvar för en familj!

Minns att det var DU som babblade om mig som person bakom tangentbordet. 
Så varför gjorde du det alls från första början om jag är ointressante att prata om mig?

Ursäkta jag har aldrig skrivit eller sagt att du söker enkla svar på svåra frågor. Vad vill du nå med  att sitta och direkt ljuga ihop vad andra skriver.

Så vem var enfaldig sa du?

För det första vet man inte som förälder hur det är att "ha barn" - det man vet är hur det är för just en själv att vara förälder till just det/de barn man råkar få. Du har förstås rätt i att det finns många föräldrar som har reagerat väldigt annorlunda på sitt föräldraskap än de trodde, men det betyder inte att man nödvändigtvis måste skaffa barn om man har en stark känsla av att man inte vill det.

Jag förstår om det är jobbigt och smärtsamt att inse att man inte vill samma sak i livet som sin partner. Jag får lite intrycket av att du själv inte har funderat på om du faktiskt vill ha barn eller inte, utan bara tar det som en självklarhet att det är något man gör. Man kan förstås se det så, men din flickvän verkar inte se det på det sättet.

Håller med

Är tråden seriös eller?? Självklart kan man ångra valet att bli förälder! Och att köpa hus har ingenting med barnskaffande att göra. 

Så som du bemöter svaren i den här tråden kan man tro att du själv är ett barn...

Du kan inget göra om hon inte vill ha barn. Det borde inte komma som någon jättechock heller när ni levt så länge utan och det från början aldrig var något självklart för någon av er.

En kompis till mig resonerade tvärtom. Han hade utgått ifrån att de skulle bilda familj eftersom "det är så man gör", men när hans sambo gjorde klart för honom att hon inte ville ha barn tänkte han att det var viktigare att fortsätta dela livet med rätt kvinna än bryta upp för några barn som det kanske ändå aldrig blir. De är ännu tillsammans efter 30 år och han har aldrig ångrat detta. De njuter av sitt barnfria liv men har väldigt fina relationer till sina syskonbarn.

Men känner du annorlunda har du inget annat val än att bryta upp och försöka få barn med någon annan. Du kan inte ändra på henne.

Ja du har rätt i det.

Hon är 90% säker på att hon inte vill ha barn.

Jag är 90% säker på att jag vill ha barn.

Vi är 100% säkra på att vi inte vill ha barn just nu.

Så det blir ett eventuellt problem för framtiden. 

" eventuellt"

För er skull skulle jag dock säga att det är bra att diskutera det noga då ingen av er är så unga, ni får bara hjälp i 4 år till om ens det av regionen om ni skulle behöva.

Om vi reder lite i detta:
1 Din flickvän har vid ett tillfälle i affekt (under ett gräl sagt att hon inte vill ha barn
2 Hon har förlossningsrädsla

Om jag var du skulle jag göra så här: Fråga, vid ett tillfälle då ni har det bra, om ni skulle kunna boka in en tid att diskutera vidare. Alltså inte just där och då, utan senare. Tvinga inte fram en diskussion hon är oförberedd på. Och framför allt, ta inte upp att hon sagt i affekt att hon inte vill ha barn. Ge henne space att backa. Ta diskussionen utifrån ?vad ska vi göra med våra liv, hur ser framtiden ut?. 
Vid själva diskussionen, alltså när ni väl kommer dit, följ med hennes tankegångar. Om hon inte alls tar upp barn utan tex bara vill prata om att bygga gästhus, följ med in i det och dröm med henne.
När hon fått utrymme tar du upp att du fortfarande vill ha barn. Med henne. Att du hoppas på det.
Se hur hon reagerar på det. Följ med i hur hon resonerar. Kom inte med invändningar. Du vet faktiskt inte varför, och det är nu du ska ta reda på det. 

Om hon har förlossningsrädsla, visa förståelse för det. Inte bara ?jag förstår ?. Gå in i det. Om du riskerade själv att spricka och bli inkontinent skulle du nog också vara rädd. Om du inte fick smärtstillande eftersom läkaren var på annat håll skulle det vara hemskt. Säg det. Fråga henne om kejsarsnitt skulle vara ett alternativ eller ännu värre. Försök få henne att komma in i tankegångarna ?jag kan tänka mig barn, men bara om??

Hälsningar från en som själv var tveksam till barn pga förlossningsvården men som nu har två barn tack vare en klok sambo