Hon vill inte ha barn

Det är väl enkelt. Ett barn krävs ett åtagande. Inget man lämnar tillbaka

Varför är det mer egoistiskt att inte skaffa barn? Man skaffar väl förhoppningsvis barn för att man vill ha barn, precis som man skaffar hund för att det är en typ av liv man vill ha. När det gäller att skaffa hund är alla alltid så noga med att påpeka att det är viktigt att man verkligen vill det och vet vad det innebär, varför gäller inte samma för barn?

Vissa blir faktiskt olyckliga av att ha barn, och risken för det är troligen större om man inte längtade efter barn från första början.

Och du kunde inte ha mer fel om mig än vad du har här.

Men till skillnad från DIG så kan jag förstå när något är enkelt, och kan kräva enkla svar. 

Men av döma av dina svar i tråden som kommer du inte kunna förstå den signifikanta skillnaden.

(Om man nu skall sjunka till din låga nivå och göra personanalyser om personen bakom tangentbordet)

Jag ser inte problemet. Ingen av er verkar vilja ha barn. 

TS, det låter lite på dig som du är i ett av sorgens 5 skeden:
förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. 

Någonstans mellan förnekelse och ilska.

Din sambo har landat i ett beslut som inte är vad du vill. Klart du känner sorg och en massa känslor. Men det är ändå så att hon landat i det, även om det inte var vad du önskade.

Tänk dig att hon steriliserar sig så beslutet är taget. Hur skulle du agera då?

Men det är totalt ointressant att prata om dig i en tråd som handlar om mig och mina problem. Hade jag sökt enkla svar på svåra frågor så hade jag inte startat en tråd utan då hade jag, liksom du gör, accepterat alla floskler som bl.a. du redan vräkt ur dig. Du är för enfaldig och enkelsinnad för att tillföra något av värde för mig. No offence :)

Stackars dig! Jag var lite i samma sits, men min partner ändrade sig och vi hann få barn.

Jag vet inte vad man gör i din sits. Jag tycker inte att det är meningslöst med hus och trädgård utan barn. Jag kommer nog vilja att vi bor kvar i huset även när barnet flyttat ut. Men jag förstår vad du menar. Ni är i den ålder då det förväntas av er när ni dessutom bor som ni gör. 

Min bror och hans fru flyttade till hus och trädgård i tanke om att få barn där. Nu fick de inte det. De har ett fint liv där i sitt hus ändå. Men det var säkert jobbigt ett tag när folk förväntade sig att det skulle komma ett barn när de nu bodde så fint i ett litet samhälle i ett hus med trädgård och rum för barn.  Men nu är de i 50-årsåldern. 

Min bästa vän fick inte heller barn och det var inte som hon valde. Hon var deprimerad några år men accepterade och har ett bra liv. 

Jag brukar säga till mitt barn att det inte är säkert att livet innehåller egna barn och att livet kan bli mycket bra ändå. Bara för att inte bygga upp en bild av hur livet måste vara för att man ska vara lycklig. Vill inte barnet ska bli ledset om det blir som för min bror och min bästa vän. 

Vad du ska göra kan ju ingen råda om. 

För mig var barn så viktigt att jag funderade på att lämna min man ifall han inte ville ha barn. Men eftersom jag är kvinnan så var planen att i så fall åka till Danmark och inseminera mig, och sedan leva själv med mitt barn. Det var inte vad jag helst önskade för mitt barn, men jag började tänka att det kunde vara gott nog. Tack och lov ändrade min man sig som sagt. Men det alternativet finns ju ändå inte för dig. Samtidigt, om du nu är man, så tickar ju inte din biologiska klocka lika hårt för dig, som för en kvinna. Män kan ju få barn lättare efter 40, med en yngre kvinna då. Men hittar man en ny kvinna att älska? Och som älskar en tillbaka? Det är ju inte alla som så lätt kan förälska sig i nya människor, särskilt inte som man redan trodde man hittat sin livskamrat. För man har ju vissa drömmar kring hur det ska vara kring barnet också. Kanske helst en kärleksfull kärnfamilj? Inte bara att man vill ha ett barn med vem som helst. 

Jag hoppas att hon ändrar sig. 

Jag har ett barn än så länge. Jag är inte ensam. Barnet var planerat. 

Det har ändå varit en stor, stor förändring i livet. Både ekonomiskt, vad vi kunnat göra, sjukdomar, inställda saker och sömnbrist. Och att inte hinna med annat; tiden till allt har minskat dramatiskt och vi har skjutit de flesta husprojekten ett antal år på framtiden. Träning och egentid har också minskat rejält.

Vi var dock båda med på detta från start och stöttar varann när den ena av oss behöver det mer, och vi är båda fortfarande jätteglada över barnet. Men det har ju varit vår inställning från start, att vi båda verkligen ville ha barn och stt vi är helt okej med att det kräver en livsomställning, när barnet/barnen blir äldre ser vi ju att det blir annorlunda igen, men det är ändå en väg dit man ska ta sig med.

Detta låter ju lite konstigt. Har ni ett öppet förhållande? Annars tycker jag att det vore elakt. Gör saker i rätt ordning och förklara varför du gör som du gör. Hon kanske gör dig ledsen med sitt beslut men hon gör det inte för att hon vill såra eller skada dig. Du får vara rädd om henne med tanke på att du ändå har älskat henne förut. 

Men om du känner så här, så tror jag att du kan lämna henne och börja leta efter en ny livskamrat. Kanske du och din nuvarande inte kan bli lyckliga tillsammans som det är nu. 

Lyssna på vad hon säger. Utgå ifrån att ddt är så hon vill ha det.

Bra ändå att det pratar igenom detta ordentligt innan. På så vis finns inga tveksamheter när ni skiljs åt och det är lättare att gå vidare. Men man kan inte förstå allt och alla. Räkna inte med det.

Hon kanske är en person som har lätt för att bli stressad, känner ångest och inte litar på sin förmåga riktigt. Hon kanske lullar runt med en lättare depresion ? Hon kanske känner att omvärlden är så knäpp att hon inte känner atr hon har lust. Det kan finnas många skäl, men hon måste också ta ansvar för sitt och vad hon faktiskt säger till dig. Lycka till med allt.