Tjat och gnäll hos mamma men inte hos pappa?

Min dotter har varit så i perioder.
som jag förstått det på henne nu när hon blivit lite äldre så är det för hon inte vågar vara sig själv fullt ut hos pappan. Hon vågar inte säga emot då han bli obehagligt arg eller irriterad om hon uttrycker sin saknad av mig. Så hon håller igen under pappaveckan och när hon är hos mig så kommer även frustrationen som byggts upp hos honom ut tillsammans med alla känslor.

nu är hon medveten om det mer så det går och prata om det. Finns inte så mycket jag som mamma kan göra åt det, mer än att vara förstående och tillgänglig. 

kanske ni borde kan köra kortare veckoschema, för en 4åring är 1 vecka lång tid?

Det är ju omöjligt att vara säker. Men utifrån det du beskriver så skulle jag gissa på att din son inte känner sig lika bekräftad av sin mamma som av dig. Han verkar hela tiden försöka få hennes uppmärksamhet och bli sedd hos henne, medan han verkar mer trygg med det hos dig.

Mina barn är nu vuxna men nej, det var inte så hos oss. Sällan tjat och bråk (som du uttrycker det) med varken mig eller pappan. Inte heller efter skilsmässan (ibland hör man att barn spelar ut föräldrar mot varann för att de har dåligt samvete över skilsmässan går med på saker barnen mer om, som de annars inte hade gjort) 

Ert barn är rätt litet. De behöver mer omsorg än vad en del ibland förstår. Om jag får vara  lite fördomsfull så tror jag att du kanske är väldigt rationell och liksom inte tillåter barnet att visa allt det känner? Det är: "Nu ska du sova!" (och ger inte tillfälle till något mer än att vara tyst)?

Känner igen och det största fel var att hon inte var konsekvent och det var för mycket berg och dalbana.
Många saker va okej och ibland inte, även ge med sig.

Mammor/kvinnor går på och styrs för mycket av känslor istället för fast hand och logik.

Svårt att säga vad det beror på att det blir så olika beroendes på vem sonen är hos. Jag är mamma ( ensamstående dessutom sedan födseln) och jag har nog upplevt en blandning av de båda exemplen du givit. När jag reflekterar över de situationer som har uppkommit så tror jag att jag sluppit mycket tjat genom att bara lita på mig själv och vara konsekvent kring det jag anser är det bästa för mitt barn och att mitt barn känner att jag inte kommer att ge vika och därmed inte känner att det är lönt att tjata. Sedan levde vi ett tag i en rätt stressig tid ( då jag bytte arbete och fick längre arbetsväg och dottern och jag fick mindre tid för varandra och tidigare mornar) och DÅ kom tjatet som ett brev på posten och jag förstod att dottern ville ha mer tid av mig och därav blev tex läggningarna längre och hon kunde också spela på mina känslor då mitt dåliga samvete lyste igenom. Jag gick ner i arbetstid och genast kom vi in i normala ( för oss) rutiner och mindre tjat. Så jag tror med facit på hand att vi omedvetet signalerar till barnen var vi står i olika dilemman och hur de agerar efter det. 

Nej, så är det inte här. Oftast lyssnar barnet mer på mig än på pappa. Extremt sällan med protester och de som kommer löser vi ganska snabbt. Ibland har totala härdsmältor kommit men inte sprunget ur en specifik händelse utan allt sammantaget har blivit för mycket kombinerat med trötthet.

Att barn uppför sig olika för respektive förälder är inte konstigt, varje relation är unik och vi agerar olika beroende på hur relationen ser ut. Därmed inte sagt att relationen är bättre eller sämre än den andra, bara annorlunda. Om mamman upplever problem i relationen så är det upp till henne att förändra denna, du kan stötta men inte tala om vad hon ska göra om hon inte uttryckligen ber om sådana råd.

I vår familj är det mig (mamman) som barnen lyder bäst.  De vet att de inte är värt att ens försöka om jag har sagt nej. Däremot är jag väldigt noga med att välja mina strider och ställer väldigt mycket upp för båda barnen. Min man (pappan) har svårare att vara konsekvent och barnen har lärt sig att om de tjatar tillräckligt mycket kan han ge med sig.

Sonen är väldigt mild till humöret medan dottern har ett betydligt häftigare temperament och är envis som synden. Hon är dock exakt som jag var när jag var liten och jag har väldigt lätt att förstå hur hon känner. Jag brukar agera så som jag själv hade önskat att vuxna skulle ha reagerat då jag var som värst som barn och det fungerar i princip alltid.