Tjat och gnäll hos mamma men inte hos pappa?

En anledning kan vara att barnet är mest bekväm med sin mamma. en annan kan vara att barnet vet att mamman ger med sig.

ex brukar ju barn ?sköta sig? med tex mormor och morfar medans föräldrar upplever barnet som mer stimmigt. för att barnet känner sig mer bekväm med föräldrarna. Samma gäller när man sätter gränser och säger nej. barnet har lättare att ?lyssna? till tex mormor och morfar men inte till föräldrarna.

Tjat har aldrig fungerar varken för mig eller sambon. Däremot kunde sonen argumentera så kunde vi ändra oss.
Nu har sonen flyttat hemifrån sedan flera år. Men jag har blivit slasktratten, som om jag skulle kunna lösa problem med krånglande bussar, dåligt väder etc, jag säger ifrån och ibland ordentligt.
Sambon slipper sådana samtal.
Jag fixade läggningen bäst. Ofta trasslade det rätt sällan och då var det nog jämnt fördelat mellan oss föräldrar 

Är han rädd för dig när du säger till honom, och därför inte krånglar?
Min son vill hellre vara hos mig än hos sin pappa och lägger sig därför tidigt hos pappa för att tiden ska gå fortfarande.  Kan det vara därför han inte vill somna hos sin mamma, för att få mer tid med henne?
Eller så vet han att han kan tjata sig till saker hos sin mamma? 

Jag (mamma) har aldrig haft sådana problem med min dotter (har det med min son, men han har olika sorts problem, så det är något annat). Just när det gäller tjat är jag övertygad att det har mest att göra med hur konsekvent man är och inte med trygghet. Om man ger efter för tjat lär man ju barnen att det är lönt att tjata, så inget konstig att ditt barn tjatar hon mamman, där det finns en chans att det leder till att han få som han vill, men inte hos dig, där han vet att det inte är lönt.

Gällande läggning är det såklart också en aspekt att mamman ger efter. Jag antar att han har försökt någon gång hos dig också om du läser en bok till, men att du stod på dig.
Sedan handlar just läggning också oftas om trygghet. Man är ju helt hjälplös när man sover, så ju otryggare man är, desto svårare bir det att somna. Det kan alltså vara så att ditt barn känner sig tryggare hos dig än hos mamman och kan därför slappna av enklare hos dig.
En annan möjlighet är att han får mer uppmärksamhet hos dig under dagen, medan det är för lite för honom hos mamman, och att han därför fösöker "fylla på" sitt behov vid läggningen, som är ju sista möjlighet för dagen.

Jag är mamma och upplever inte heller tjat hos mig. Barnen kan däremot bli sura och arga när de inte får som de vill. De kan också tycka att jag är hemskt orättvis och har dåliga anledningar till att det inte blir som de önskar, men de tjatar inte.

Märker samma med makens barn. De beter sig väldigt barnsligt och är väldigt tjatiga hos sin mamma medan de hos oss (oftast) beter sig mognare, diskuterar och argumenterar för vad de vill. 

Såhär skulle en diskussion kunna de ut:

"Kan jag få en häst?"
"Nä, vi har tyvärr inte råd"
"Men om jag betalar den själv då?"
"Hmm.. vi kan ju kolla upp lite vad det kostar och så men jag tror det är för dyrt för ett barn att själv betala för en häst".
"Det kostar si och så mycket... jag kanske kan jobba extra och sommarjobba?"
"Det skulle du kunna men barn får inte jobba och tjäna sådana pengar som du behöver. Då får du ändå vänta lite tills du är äldre."
"Ridskola då?"
"Det är också ganska dyrt, vi kanske har råd med 1-2 lektioner i månaden. Vad tror du om det?"
"Hm... Kanske det. Min kompis har en häst. Jag kan fråga om jag får komma och rida hos henne Ibland?"
"Det kan du göra. Jag kan kolla om det finns möjlighet att du kan få vara skötare på grannens häst. Du får nog inte rida där, men borsta och fixa i stallet."
"Ja, det hade varit kul".

I slutändan kanske det inte blev varken ridskola eller en sköthäst just då och då kan barnen känna sig ledsna och arga. De kan tycka att det är jättejobbigt att jag inte har råd och att de själva inte kan få ihop pengarna de behöver. Kanske är de inte heller beredda att typ sälja majblommor eller vad barn nu får lov att göra för att tjäna pengar. Men de fortsätter inte att tjata om det. De kan ta upp det ibland men jag tolkar inte det som tjat utan snarare som ett uttryck för sorgen att de inte får något de längtar efter och önskar. Då pratar vi om det istället. 

Min dotter har varit så i perioder.
som jag förstått det på henne nu när hon blivit lite äldre så är det för hon inte vågar vara sig själv fullt ut hos pappan. Hon vågar inte säga emot då han bli obehagligt arg eller irriterad om hon uttrycker sin saknad av mig. Så hon håller igen under pappaveckan och när hon är hos mig så kommer även frustrationen som byggts upp hos honom ut tillsammans med alla känslor.

nu är hon medveten om det mer så det går och prata om det. Finns inte så mycket jag som mamma kan göra åt det, mer än att vara förstående och tillgänglig. 

kanske ni borde kan köra kortare veckoschema, för en 4åring är 1 vecka lång tid?

Det är ju omöjligt att vara säker. Men utifrån det du beskriver så skulle jag gissa på att din son inte känner sig lika bekräftad av sin mamma som av dig. Han verkar hela tiden försöka få hennes uppmärksamhet och bli sedd hos henne, medan han verkar mer trygg med det hos dig.

Mina barn är nu vuxna men nej, det var inte så hos oss. Sällan tjat och bråk (som du uttrycker det) med varken mig eller pappan. Inte heller efter skilsmässan (ibland hör man att barn spelar ut föräldrar mot varann för att de har dåligt samvete över skilsmässan går med på saker barnen mer om, som de annars inte hade gjort) 

Ert barn är rätt litet. De behöver mer omsorg än vad en del ibland förstår. Om jag får vara  lite fördomsfull så tror jag att du kanske är väldigt rationell och liksom inte tillåter barnet att visa allt det känner? Det är: "Nu ska du sova!" (och ger inte tillfälle till något mer än att vara tyst)?

Känner igen och det största fel var att hon inte var konsekvent och det var för mycket berg och dalbana.
Många saker va okej och ibland inte, även ge med sig.

Mammor/kvinnor går på och styrs för mycket av känslor istället för fast hand och logik.

Svårt att säga vad det beror på att det blir så olika beroendes på vem sonen är hos. Jag är mamma ( ensamstående dessutom sedan födseln) och jag har nog upplevt en blandning av de båda exemplen du givit. När jag reflekterar över de situationer som har uppkommit så tror jag att jag sluppit mycket tjat genom att bara lita på mig själv och vara konsekvent kring det jag anser är det bästa för mitt barn och att mitt barn känner att jag inte kommer att ge vika och därmed inte känner att det är lönt att tjata. Sedan levde vi ett tag i en rätt stressig tid ( då jag bytte arbete och fick längre arbetsväg och dottern och jag fick mindre tid för varandra och tidigare mornar) och DÅ kom tjatet som ett brev på posten och jag förstod att dottern ville ha mer tid av mig och därav blev tex läggningarna längre och hon kunde också spela på mina känslor då mitt dåliga samvete lyste igenom. Jag gick ner i arbetstid och genast kom vi in i normala ( för oss) rutiner och mindre tjat. Så jag tror med facit på hand att vi omedvetet signalerar till barnen var vi står i olika dilemman och hur de agerar efter det. 

Nej, så är det inte här. Oftast lyssnar barnet mer på mig än på pappa. Extremt sällan med protester och de som kommer löser vi ganska snabbt. Ibland har totala härdsmältor kommit men inte sprunget ur en specifik händelse utan allt sammantaget har blivit för mycket kombinerat med trötthet.

Att barn uppför sig olika för respektive förälder är inte konstigt, varje relation är unik och vi agerar olika beroende på hur relationen ser ut. Därmed inte sagt att relationen är bättre eller sämre än den andra, bara annorlunda. Om mamman upplever problem i relationen så är det upp till henne att förändra denna, du kan stötta men inte tala om vad hon ska göra om hon inte uttryckligen ber om sådana råd.

I vår familj är det mig (mamman) som barnen lyder bäst.  De vet att de inte är värt att ens försöka om jag har sagt nej. Däremot är jag väldigt noga med att välja mina strider och ställer väldigt mycket upp för båda barnen. Min man (pappan) har svårare att vara konsekvent och barnen har lärt sig att om de tjatar tillräckligt mycket kan han ge med sig.

Sonen är väldigt mild till humöret medan dottern har ett betydligt häftigare temperament och är envis som synden. Hon är dock exakt som jag var när jag var liten och jag har väldigt lätt att förstå hur hon känner. Jag brukar agera så som jag själv hade önskat att vuxna skulle ha reagerat då jag var som värst som barn och det fungerar i princip alltid.