Splittra familjen eller göra abort?

Nej ts är inte ett dugg grym som förälder om hon föder barnet.

Pappan blir precis lika mycket förälder till ett fött barn som hon är, och hans handlingar då ligger enbart på honom. Om han vägrar ha kontakt med sitt barn är han den enda grymt egoistiska föräldern i det hela. Han och enbart han.

Livet blir inte alltid som man tänkt och planerat och ja, såklart tråkigt för killar som blir pappor mot sina viljor. Men det spelar liksom noll roll vad de känner när ett barn föds, de får sätta sina känslor åt sidan och ta hand om sina barn! De är väl vuxna!? 

Och särskilt grymt är det när denna kille redan har barn och vet hur det är och säkert älskar sina födda barn, att komma och säga att han totalt tänker strunta i denna lilla bara för att livet inte blev exakt som han tänkt.
Newsflash liksom, allt går inte att planera, men då tar man ändå sitt ansvar!

Jag har precis fått reda på att jag helt oplanerat och utan symtom är gravid i v.9.
Jag och sambon har varit ett par i ca 15år. Vi har 3st barn i åldrarna 3-7. Vi var väl egentligen överens om att vi va klara med barn jag själv var med helt 100. 
Men nu står jag här och vet varken ut eller in. Sambon har bara ett spår , antingen behåller jag barnet och vi separerar. Han vill då aldrig ha någon form av kontakt med barnet.
Alt att jag gör abort och vi fortsätter "leva" som vanligt. 
Jag vet att man är 2 egentligen om ett beslut men jag känner mig samtidigt så extremt sviken av den personen som jag levt med i 15 år. Jag har gjort en abort för 10 år sen och den tog enormt mycket på mig psykiskt vilket även sambon är medveten om och han var väll verkligen inte det bästa stödet när jag egentligen hade behövt det.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Det känns i vilket fall som att jag kommer aldrig kunna förlåta min sambo oavsett vad . Någon som varit i samma sits ?

Du har ingen lätt situation.Jag var i samma situation för 15 år sedan. Min man tvingade mig mer eller mindre att göra abort i vecka 11. 
Jag ville verkligen inte göra abort. Men han var som en kall fisk och vände ryggen till. 
När aborten var gjord stod jag där ensam . Fick inte minsta lilla stöd av honom. Han fortsatte att vara lika kall och enligt honom skulle allt bli som vanligt. Inget blev heller bättre av att jag fick komplikationer av aborten och gick läggas in på sjukhus, fortfarande utan något stöd.
När jag kom hem från sjukhuset såg jag allt nattsvart. Jag ville ta mitt liv. Jag blev djupt deprimerad och till slut slöt jag mig inom mig själv. Jag var fortfarande ensam i allt. Inget stöd fick jag av min man. När det sedan gått ca 6 månader fick tog jag beslutet att titta på lägenhet till mig och barnen. Jag gick till min man och sa att jag ville skiljas. Han förstod inte varför. Men efter många tårar och samtal med varandra beslöt vi oss att försöka igen. Vi är fortfarande ihop . Han älskar mig .Jag älskar honom. Men det trauma jag varit utsatt för har fört med sig att jag har stora problem med min tillit till min man.
Med facit i hand hade jag mått bättre av att avsluta mitt förhållande då för 15 år sedan.
Så mitt råd är tänk efter noga för du får inte tillbaka det lilla livet. Och tänk också att du  är stark själv. Det är alltid början på något nytt om du väljer att gå vidare själv.
Önskar dig all lycka

I din sits hade jag nog valt abort OCH separation.

En man som ställer ett sant ultimatum skulle inte jag vilja ha ett förhallande med. 

Förstar att abort känns jobbigt men samtidigt sa har du redan 3 barn. Jag har 3 barn och jag tycker att det är svart att fa tiden att räcka till med jobb och samtidigt ge ALLA barnen den plats och tid som de behöver. Känner du verkligen att du har den tiden att ge till ytterligare ett barn? Kommer du hinna med alla dina, fortfarande sma, barn nâr det kommer ännu en bebis? Tänk pa de barn du redan har ocksa. 

Jag har precis fått reda på att jag helt oplanerat och utan symtom är gravid i v.9.
Jag och sambon har varit ett par i ca 15år. Vi har 3st barn i åldrarna 3-7. Vi var väl egentligen överens om att vi va klara med barn jag själv var med helt 100. 
Men nu står jag här och vet varken ut eller in. Sambon har bara ett spår , antingen behåller jag barnet och vi separerar. Han vill då aldrig ha någon form av kontakt med barnet.
Alt att jag gör abort och vi fortsätter "leva" som vanligt. 
Jag vet att man är 2 egentligen om ett beslut men jag känner mig samtidigt så extremt sviken av den personen som jag levt med i 15 år. Jag har gjort en abort för 10 år sen och den tog enormt mycket på mig psykiskt vilket även sambon är medveten om och han var väll verkligen inte det bästa stödet när jag egentligen hade behövt det.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Det känns i vilket fall som att jag kommer aldrig kunna förlåta min sambo oavsett vad . Någon som varit i samma sits ?