Mytomaner

Hade en god vän som var mytoman. Han påstod mängder med saker. Det mesta visade sig vara lögn. Men en sak visade sig faktiskt vara sann, roligt nog!

Själv lät jag det passera. Om han är bästa kompis med Bill Clinton och har 12 miljoner på banken. Det spelar ingen roll för min del om det är sant eller lögn. Jag lät det rinna av och argumenterade inte.

Men skulle jag bli anklagad för en massa tokigheter så skulle jag dra öronen åt mig. Vill inte ha en människa efter mig som är paranoid. Låter giftigt...

Det är patologiskt. Ungefär som att andas.

När man ljuger mycket finns det ofta ett slags stadie i ljugandet där man skulle kunna erkänna, be om ursäkt och kunna få en ny chans, men det passeras rätt fort och då går det inte att backa, ingenting för en själv blir bättre av att erkänna så det enda sättet att inte se ut som en idiot är att fortsätta ljuga.

"Doubling down" tror jag det heter på engelska.

Sådär tror jag det är för en del mytomaner, denne har dragit så många historier för så många olika att denne har inget att vinna på att erkänna, så istället drar denne ännu mer lögner. 

Man måste inte erkänna ofarliga lögner, man kan ju välja att bara sluta ljuga.

Är ju svårt att göra när man kanske dragit något smaskigt för någon. Man underhåller ju någon annan med historierna med och denne vill veta mer, hur det går med den och sen situationen osv. Till exempel mig själv i gymnasiet. Jag hittade på att jag hade en relation med vår naturkunskapslärare och saker jag gjorde med honom. Det här tyckte de jag berättade för var jätteintressant och roligt eftersom han var mycket äldre, gift och det var så sjukt men sjukt på ett roligt sätt. Så gjorde mina egna sexfantasier till en "sann" berättelse.

Är så lätt att bli insyltat i sina egna lögner så med åldern har jag lärt mig att inte börja dra valser alls. För börjar man finns det bara en kort lucka att ta tillbaks det sedan måste man fortsätta 

Verkar handla mindre om att personen är mytoman utan att du i stället blir gaslightad. Är inte heller säkert att personen är paranoid utan att det också kan vara en del av gaslightingen. Personer som gör sådant kan ha narcissistiska drag.

bäst att undvika med andra ord.

Fast vadå skydda sig från jobbiga känslor och saker? Uppmärksamhet får du ju då dessutom av helt fel anledning. Kommer folk på dig lär du absolut inte bli omtyckt. 

Saken är den att min mamma har börjat ljuga något otroligt och därför så vill jag förstå varför folk beter sig såhär. Stå och blåneka saker i ansiktet på en är liksom inte okej. Hon menar också på det där (nät man kommer på henne då) att hon inte ville liksom tänka på det. Hon ville inte göra folk ledsna. massor med ursäkter. 

Nej jag tror inte man har så mycket konsekvenstänk. Inte alls, inte du i sig kanske. Men många. de ljuger just då för det känns bra. Men sen då? När det kommer fram, ska man ljuga igen då? 

Det där om Bill Clinton låter lite psykotiskt snarare än lögner 

Jag drog till med något. Ville inte outa honom. Tror du fattar principen. Det var saker som inte var så sannolika.

Jag är ingen hjärnskrynklare men mytomani måste ju vara någon form av psykologisk sjukdom.

För min del kan jag acceptera det inom vissa gränser. Han höll sig därinom.

Bästis med Clinton? Är din vän den sk. Göteborgsmytomanen som var lite av en lokalkändis för sina historier?

Ahaaa ja jag fattar. Nej jag är inte heller en sådan, men ibland kan man ju inte låta bli att undra hur sådana personer tänker. 

Eller, jag funderar snarare för mycket på det. För jag blir så ledsen av det, jag vill bara förstå men det går inte. 

Nä, inte jag heller....

Killen jag kände var dessutom rätt smart. Men en del av vad han sa var ju väldigt enkla att kontrollera. Måste ju vara något tvångsmässigt.

Fick för mig att han flyttade en hel del också. Säkert eftersom han gjorde sig själv omöjlig efter ett tag med alla lögner.

Ja, några stycken. 

Hade en chef som ljög om en hel del. Sade sig äga flera byggnader, vilket var lögn. Sade sig äga flera hus, vilket var lögn. Sade sig startat utbildningar vilket var lögn. 

Hade en bekant som ljög om att han hade brutit båda benen och att han inte kände någonting, utan kunde gå med båda benen utan problem. Sade även att han inte behövde uppsöka sjukhuset, utan gick till arbetet så i flera månader.  

Tack och lov ingen.