Att komma vidare efter uppbrott..

Eftersom kärlek inte är logisk och blind så löser inte kärlek problem. Tvärtom kan kärleken skapa fler problem just därför. 

Jag älskade min exman förtvivlat mycket men vårt äktenskap gick inte att rädda av många olika anledningar. Han ville inte skiljas och försökte på alla sätt hålla sig kvar och hålla mig kvar. Det var resor, presenter, restauranger, fjäsk och allt möjligt. Och jag blev vansinnig och besviken. Han kunde gå all in i kärleksförklaringar men ville inte ta till sig att vi hade problem. Jag kände mig som att han klappade mig på huvudet "lilla gumman" och förminskade mina känslor med att han älskar mig. Men för i helvete liksom.. Jag älskade honom men det löste inga problem. 

Hans sätt att lösa problem var att se till att jag var på gott humör med fjäsk istället för att ha självinsikt och inse att det faktiskt finns en gräns för hur länge man ska såra varandra och gå isär. 

Tack för ditt inlägg. Jag har viss förståelse för at det du skriver och hoppas att du känner att det du gjorde blev rätt för dig. 

I mitt fall så har jag aldrig försökt att förminska hennes känslor utan jag har lyssnat på det hon har haft att säga och tagit till mig det. Några av våra problem som vi löst har jag jobbat mycket med mig själv efter att ha lyssnat på henne och förstått hennes känsla av det. 

Som person är jag inte sådan att jag tror att man kan lösa problem med presenter eller annat utan för mig löser man problem genom att förstå problemet och de känslor som de inblandade har och där efter försöker man lösa dem på ett tryckt sätt tillsammans.

Självklart finns det tillfällen då jag kunde gjort på annorlunda sätt men jag har också de gånger det hänt alltid bett om ursäkt om jag sårat henne något som inte varit lika åt båda håll enligt mig.

För mig har en stor saknad varit kommunikationen. Efter 20 år så känner man varandra ganska väl och man vet när något har det jobbigt. Men att det är svårt att berätta vad som inte är bra och kunna prata om det för att kunna vara där för varandra på rätt sätt.

Vi har nog båda varit dåliga på det av olika anledningar och för mig har en jobbig del varit att meningen "vi kanske inte skall vara ihop" används väldigt många gånger när det kommit till något som behövts redas ut.

Jag älskar henne verkligen fortfarande och hon är speciell för mig. Men jag vill känna de saker som jag upplever jobbiga kan vara väldigt jobbiga för mig.

När hon säger "vi kanske inte ska vara ihop", berättar hon då varför hon känner så? Eller det något hon avslutar samtalet med? Man måste ju kunna kommunicera ordentligt med varandra, precis som du är inne på. Funkar inte det så överlever tyvärr inte förhållandet.

Jag har själv nyligen genomgått en separation från ett förhållande som varade i över 10 år. Gör man slut så tycker jag att då får det vara över med kontakten sen (om man inte har barn ihop). Det känns fel att någon först gör slut, sen efter ett par dagar frågar hur den andre mår. Jag anser att det då blir svårt att ta sig vidare och finna något nytt utanför tvåsamheten.

Det tog 4 år av sorg, saknad och terapi för att kunna komma vidare och landa i att skilsmässan var det bästa som hänt. Det var brutalt jobbigt men för varje dag som gick så såg jag ju ännu fler bevis för att jag valde rätt som gick. Jag bearbetade 15 års äktenskap på gott och ont.
Skilsmässan var smutsig och bråkig och tog tid som jag tycker var helt onödigt. Där nånstans dog både kärlek och respekt för min exman. Vilket ju blev en märklig upplevelse. 
Efter 4 år var jag redo att möta någon ny. Vilket jag också gjorde. Jag är sambo och nyförlovad.

Rent konkret var det den tråkiga vardagen som hjälpte mig att gå vidare. Att tvätta, städa, läsa läxor med sonen, laga mat, jobba. Dagarna gick och tickade på och plötsligt hade ett halvår gått. Att få nya rutiner och vanor och plötsligt hade 1 år gått. Att känna kroppen vakna upp igen och kunna känna längtan efter någon annan var uppfriskande. Att våga titta åt någon annan väckte nya insikter. Och så hade 2 år gått.. 

Vardagen kommer vara din vän på vägen. Välkomna den.

Hej!

Tack för ditt inlägg. Jag håller med dig i mycket. Kommunikationen har alltid varit det som jag känner har begränsat oss. Jag har också del i det för jag har ibland varit feg att ta upp saker då jag upplevt det jobbigt då det många gånger slutat så att det tagit längre tid att reparera det. Så här i efterhand så önskar jag att jag gjort annat. Men delvis har ju detta haft med just ?vi kanske inte skall vara ihop? Att höra detta har något som jag haft svårt för och i och med att jag visat mig sårbar kan jag så här i efterhand se annat än att detta också använts för att jag skall hamna ur balans.

Jag håller med om att när man gjort slut bör kommunikationen upphöra här är vi dåliga på det båda två. Vi har inte barn ihop men jag ser hennes barn som mina egna men de är vuxna så jag har kontakt med det direkt. Men just detta med att höra av sig efter att hon sagt att hon inte längre vill. Där har jag svårt. Förra veckan gick det en dag utan att jag hörde av mig innan jag fick bilder på barnbarnen. Något som hon visserligen skickat tidigare när hon varit där men bara ibland. Jag har lagt band på mig och inte skicka till henne. Jag har dock svarat på när hon frågat hur jag mått. Men det slutar inte där. I helgen hörde hon av sig med ett meddelande på natten med frågan hur jag mådde. Men det jag kände var att hon själv inte mådde så bra och därför behövde höra av sig. Det är ofrånkomligt att detta river upp mig då jag inte är den som egentligen vill detta.

Jag vet att jag egentligen borde bryta all kontakt men det är otroligt svårt för min kärlek finns kvar. Hur gjorde du för att hantera din de stunder du kanske ville höra av dig eller då han/hon hörde av sig?

Hej!

Tack för ditt svar. Jag är ledsen för att din skillsmässa var smutsig och bråkig. Jag förstår att det var jobbigt och jag är glad att min separation inte är på det sättet. Även om det kanske då hade tagit död på min den kärlek jag fortfarande har var. Jag är vill dock inte bete mig på ett sätt som gör att jag glömmer det fina vi också haft. Det är ändå lång tid av mitt förhållande så jag vill bevara de det fina med det då det skapat den person jag är idag.

Jag försöker att skapa mig nya rutiner. Jag har ett jobb som hjälper mig mycket genom att jag har det att gå till där jag trivs. Jag börjar göra planer för helgerna framöver så jag får annat att tänka på. Jag har börjat fundera på att börja dejta men det känns fortfarande som det är en bra bit kvar där jag dras mellan att göra det och att inte göra det.

Här finns en olustkänsla hos mig då innan detta förhållande inte var något vidare på att dejta och inte ser mina dejter jag hade som lyckande.

Berätta gärna hur dom vidare till att träffa din nya kärlek. För mig vet jag knapp vart jag skall börja.