Anonym (Sårad och orolig) skrev 2022-02-04 20:14:08 följande:
Tack för ditt inlägg. Jag har viss förståelse för at det du skriver och hoppas att du känner att det du gjorde blev rätt för dig.
I mitt fall så har jag aldrig försökt att förminska hennes känslor utan jag har lyssnat på det hon har haft att säga och tagit till mig det. Några av våra problem som vi löst har jag jobbat mycket med mig själv efter att ha lyssnat på henne och förstått hennes känsla av det.
Som person är jag inte sådan att jag tror att man kan lösa problem med presenter eller annat utan för mig löser man problem genom att förstå problemet och de känslor som de inblandade har och där efter försöker man lösa dem på ett tryckt sätt tillsammans.
Självklart finns det tillfällen då jag kunde gjort på annorlunda sätt men jag har också de gånger det hänt alltid bett om ursäkt om jag sårat henne något som inte varit lika åt båda håll enligt mig.
För mig har en stor saknad varit kommunikationen. Efter 20 år så känner man varandra ganska väl och man vet när något har det jobbigt. Men att det är svårt att berätta vad som inte är bra och kunna prata om det för att kunna vara där för varandra på rätt sätt.
Vi har nog båda varit dåliga på det av olika anledningar och för mig har en jobbig del varit att meningen "vi kanske inte skall vara ihop" används väldigt många gånger när det kommit till något som behövts redas ut.
Jag älskar henne verkligen fortfarande och hon är speciell för mig. Men jag vill känna de saker som jag upplever jobbiga kan vara väldigt jobbiga för mig.
Det tog 4 år av sorg, saknad och terapi för att kunna komma vidare och landa i att skilsmässan var det bästa som hänt. Det var brutalt jobbigt men för varje dag som gick så såg jag ju ännu fler bevis för att jag valde rätt som gick. Jag bearbetade 15 års äktenskap på gott och ont.
Skilsmässan var smutsig och bråkig och tog tid som jag tycker var helt onödigt. Där nånstans dog både kärlek och respekt för min exman. Vilket ju blev en märklig upplevelse.
Efter 4 år var jag redo att möta någon ny. Vilket jag också gjorde. Jag är sambo och nyförlovad.
Rent konkret var det den tråkiga vardagen som hjälpte mig att gå vidare. Att tvätta, städa, läsa läxor med sonen, laga mat, jobba. Dagarna gick och tickade på och plötsligt hade ett halvår gått. Att få nya rutiner och vanor och plötsligt hade 1 år gått. Att känna kroppen vakna upp igen och kunna känna längtan efter någon annan var uppfriskande. Att våga titta åt någon annan väckte nya insikter. Och så hade 2 år gått..
Vardagen kommer vara din vän på vägen. Välkomna den.
