Kalaspuffen300

Äldre 18 Apr 20:32

13 svar

När är barn redo för barnvakt?

Det känns som att de flesta har en bebis som kan sova hos mor- eller farföräldrar en natt hit eller dit utan problem och är nöjd hos de flesta (t.ex att sitta i famnen eller leka en stund hos andra). Vår dotter är snart 6 månader och har alltid föredragit att vara hos mig eller hos sin pappa. Hon blir rädd när andra människor närmar sig henne och hon börjar gallskrika om någon annan plockar upp eller håller i henne. Hon är väldigt reserverad mot "främlingar" och om vi har främmande så hänger hon runt min hals hela tiden och protesterar högljutt om jag lägger henne ifrån mig. Reagerar alla bebisar så kraftigt? Är det bara en fas och i så fall hur länge brukar det hålla i sig? Eller har det med hennes personlighet att göra?

Vi har släktingar som erbjudit sig att vara barnvakt åt dottern några timmar på dagen eller en natt så att vi kan vila och spendera lite tid tillsammans på tu man hand. Det hade varit jättetrevligt. MEN det känns helt otänkbart att lämna henne till en barnvakt nu eller ens inom några månader eftersom hon totalvägrar andra människor. Alla säger att vi måste vänja henne, men det är svårt eftersom hon fortsätter skrika tills jag eller pappan plockar upp henne i famnen. Jag vill såklart inte tvinga på henne något hon inte är redo för. Våra släktingar "surar" för att vi inte vill lämna bort henne till barnvakt på ett tag... Jag vet inte riktigt hur vi ska göra eller tänka kring detta?

Anonym (Hmm)

Äldre 18 Apr 20:52

#1

6 mån?! Då är hon fortfarande väldigt liten.

Barbro45

Äldre 18 Apr 20:53

#2

Barn är olika, några behöver närhet till mamma/pappa i mycket högre grad och längre än andra. Låt henne få det hon behöver nu, stressa inte fram någon förändring. Ni kommer att se när hon börjar acceptera andra. Om ni tar det lugnt nu så har ni igen det senare i ett tryggt barn. Jobbigt för er, men det kommer att ändras, testa lite försiktigt då och då.

Drottningen1970

Äldre 18 Apr 21:00

#3

Det handla inte så mycket om att andra har bebisar som klarar av att vara hos barnvakt utan om att världen kryllar av egoföräldrar som helt enkelt skiter i om barnet inte är redo för barnvakt. Inget att sträva efter.

Normala föräldrar fixar barnvakt till spädbarn enbart om det är en nödsituation som ej kan undvikas.

Anonym (Maria)

Äldre 18 Apr 21:03

#4

Beror lite på...

Mitt yngsta barn vande jag redan från födseln att det fanns andra som kan ge famn och omvårdnad och jag lät sonen vandra runt i andras famnar. Farmor ryckte in nån timme här och där och det funkade. Så länge jag ammade var det bara mellan matningen farmor dög men det anpassade vi oss till. Att åka och hämta pizza, ta en dusch eller gå till doktorn ifred var guld värt och det kunde sen utökas ju äldre sonen blev och ju mer bekväm han blev.

Han var ca 8 månader vid första gången han sov med farmor (hemma hos oss och vi kom hem sent pga bröllop)

lövet2

Äldre 18 Apr 21:09

#5

Mina barn har uppskattat att ha barnvakt ett par timmar, när de varit någon gång runt 1 år. Någon de känt väl då, förstås. En hel dag eller hel natt har väl varit när de varit 3-4 år.

Eftersom jag ammat mina barn upp till ca 1 år, så har det aldrig blivit några diskussioner om att ha barnvakt tidigt. Om jag varit till tandläkaren eller doktorn, så har jag tagit barnvakten och barnet med mig, så det har blivit kanske en timme max.

Anonym (vänta)

Äldre 18 Apr 21:17

#6

Anonym (Maria) skrev 2020-04-18 21:03:50 följande:

Beror lite på...

Mitt yngsta barn vande jag redan från födseln att det fanns andra som kan ge famn och omvårdnad och jag lät sonen vandra runt i andras famnar. Farmor ryckte in nån timme här och där och det funkade. Så länge jag ammade var det bara mellan matningen farmor dög men det anpassade vi oss till. Att åka och hämta pizza, ta en dusch eller gå till doktorn ifred var guld värt och det kunde sen utökas ju äldre sonen blev och ju mer bekväm han blev.

Han var ca 8 månader vid första gången han sov med farmor (hemma hos oss och vi kom hem sent pga bröllop)

Förlåt, men jag tror inte ni "vande barnet att vara i andra famnar", utan att ni helt enkelt fick ett barn som var ok med det. Mitt yngsta barn gallskrek om hon fick vara hos någon annan än mig längre tid än ca 10 minuter. Till och med hos sin pappa, trots att vi båda två var hemma från start och ett år tillsammans, och pappan aktivt försökte vara med henne massor. Hon ville vara nära mina bröst helt enkelt.
Äldsta dottern tänkte jag inte ens tanken att lämna bort såvida vi inte verkligen behövt det. När hon var ca 11 månader lämnades hon någon timma i hemmet med mormor som hon kände väl, när jag var tvungen att gå till tandläkaren. När hon var knappt 3 år fick hon sova en natt i hemmet med mormor och morfar som kom hit. Det har inte hänt sedan dess, och hon är nu 7 år. Vi har ofta haft barnvakt ett par timmar i taget, sedan ungefär 5 års ålder.

Barn är olika. Känns det fel att lämna bort barnet så är det fel, om man inte måste.

Anonym (Håller med)

Äldre 18 Apr 22:04

#7

Anonym (vänta) skrev 2020-04-18 21:17:49 följande:

Förlåt, men jag tror inte ni "vande barnet att vara i andra famnar", utan att ni helt enkelt fick ett barn som var ok med det. Mitt yngsta barn gallskrek om hon fick vara hos någon annan än mig längre tid än ca 10 minuter. Till och med hos sin pappa, trots att vi båda två var hemma från start och ett år tillsammans, och pappan aktivt försökte vara med henne massor. Hon ville vara nära mina bröst helt enkelt.

Äldsta dottern tänkte jag inte ens tanken att lämna bort såvida vi inte verkligen behövt det. När hon var ca 11 månader lämnades hon någon timma i hemmet med mormor som hon kände väl, när jag var tvungen att gå till tandläkaren. När hon var knappt 3 år fick hon sova en natt i hemmet med mormor och morfar som kom hit. Det har inte hänt sedan dess, och hon är nu 7 år. Vi har ofta haft barnvakt ett par timmar i taget, sedan ungefär 5 års ålder.

Barn är olika. Känns det fel att lämna bort barnet så är det fel, om man inte måste.

Kan inte annat än hålla med... Mwd en unge som inte ens gått att sätta ner på golvet hemma i en halv minut. Vi försökte vänja henne vid andra när hon var liten. Och vid 1 månad var hon också okej med att vara hos andra. Men detta ändrades och har ingenting med invänjning att göra.

Jag tänker att ni får förklara att varken ni eller dottern är redo men att de gärna får komma och vara med er. Kanske ha huvudansvaret trots att ni är hemma så att ni är i närheten men kanske kan hänga en maskin tvätt och laga mat medans de engagerar sig i barnet?

Kalaspuffen300

Äldre 18 Apr 22:37

#8

Kan tillägga att jag inte har något behov av att lämna bort dottern för att ha egentid egentligen. Det känns som påtryckningar från min sambo, släktingar och vänner att det är så det ska vara. Man ska inte hålla för hårt vid sitt barn och gärna "lämna över" tidigt, först till barnvakt och sedan förskola. Bebisar lämnas gärna till t.ex mor- och farföräldrar någon dag i veckan och barnen ska sedan börja förskolan när de är 1 år.

Jag får en känsla av att våra släktingar som erbjudit sig att vara barnvakter styrs mer av vad de själva vill och hur det ska vara än hur vår dotter faktiskt är. Ibland har hon varit ok med att andra pratar och interagerar med henne, men då har hon oftast suttit i vår famn. Men det blir ju helt omöjligt för någon annan att trösta (vilket man behöver göra stup i kvarten med ett så litet barn) eller försöka få henne att somna när hon blir rädd bara av att vara i någon annans famn. Hon är inte tillräckligt trygg med det och då tycker jag det blir knepigt att lämna bort...

Barbro45

Äldre 19 Apr 07:58

#9

Kalaspuffen300 skrev 2020-04-18 22:37:20 följande:

Kan tillägga att jag inte har något behov av att lämna bort dottern för att ha egentid egentligen. Det känns som påtryckningar från min sambo, släktingar och vänner att det är så det ska vara. Man ska inte hålla för hårt vid sitt barn och gärna "lämna över" tidigt, först till barnvakt och sedan förskola. Bebisar lämnas gärna till t.ex mor- och farföräldrar någon dag i veckan och barnen ska sedan börja förskolan när de är 1 år.

Jag får en känsla av att våra släktingar som erbjudit sig att vara barnvakter styrs mer av vad de själva vill och hur det ska vara än hur vår dotter faktiskt är. Ibland har hon varit ok med att andra pratar och interagerar med henne, men då har hon oftast suttit i vår famn. Men det blir ju helt omöjligt för någon annan att trösta (vilket man behöver göra stup i kvarten med ett så litet barn) eller försöka få henne att somna när hon blir rädd bara av att vara i någon annans famn. Hon är inte tillräckligt trygg med det och då tycker jag det blir knepigt att lämna bort...

Jag tror att flera i din omgivning behöver läsa på lite om anknytning, du och pappan är dotterns anknytningspersoner.
Här en text, det finns mycket att hitta om detta. https://www.libero.se/du-just-nu/artiklar1/bebis/den-viktiga-anknytningen/

Alexi

Äldre 20 Apr 08:58

#10

Alltså första gången vi hade barnvakt över natten var dottern nästan två år... Så det är inte alls något som de flesta gör under bebistiden.

Anonym (Ladybug)

Äldre 20 Apr 09:17

#11

Det beror nog på både barnet och situationen. Med äldste sonen var mormor väldigt närvarande, dvs hon hälsade på ofta och de trivdes bra ihop, och hon var barnvakt vid 9 mån. Den yngsta går fortfarande inte vid 18 månader att lämna till barnvakt.

Det här med vad som är personlighet och vad som är i lärt är klurigt, för oftast har man ju bara 1-4 barn och då är det svårt att säga något generellt. Sonen delammades och flaskmatades regelbundet av pappa, mormor och farmor. Är det därför han lättare tröstade av både pappa och mormor? Dottern helammade. Är det därför hon är supersupermammig och vägrar låta pappa trösta, eller hade hon blivit det ändå? Ingen aning.

Anonym (bara flaska....)

Äldre 20 Apr 09:43

#12

Anonym (Ladybug) skrev 2020-04-20 09:17:07 följande:

Det beror nog på både barnet och situationen. Med äldste sonen var mormor väldigt närvarande, dvs hon hälsade på ofta och de trivdes bra ihop, och hon var barnvakt vid 9 mån. Den yngsta går fortfarande inte vid 18 månader att lämna till barnvakt.

Det här med vad som är personlighet och vad som är i lärt är klurigt, för oftast har man ju bara 1-4 barn och då är det svårt att säga något generellt. Sonen delammades och flaskmatades regelbundet av pappa, mormor och farmor. Är det därför han lättare tröstade av både pappa och mormor? Dottern helammade. Är det därför hon är supersupermammig och vägrar låta pappa trösta, eller hade hon blivit det ändå? Ingen aning.

Och mina tvillingar flaskades även av pappa och var ändå sjukt mammiga när de var små. Var de ledsna var det bara mamma som kunde trösta. Så fort den tröstade hamnade hos pappa så började det om. Trots att han var med och bytte blöja, flaskmatade och allt annat.

Anonym (Anonym)

Äldre 20 Apr 14:01

#13

Är ensamstående med min son och han flaskmatas. Därav kunde min mamma till och börja med imellanåt sova hos oss eller vi hos henne och ta han på natten, så jag fick mer sammanhängande sömn (man behöver få vila ut en hel natt ibland så man kommer med ny energi) Men då fanns jag ändå alltid nära i rummet bredvid ifall de va något. Nu är min pojk 4 månader och har kunnat spendera en natt själv hos min mamma utan problem då jag har varit tvungen att åka till akuten och barnvakt över dagen om jag ska storhandla eller städa är inga som helst problem. Super skönt att veta att han känner sig trygg hos min mamma, när de krisar och jag behöver barnvakt eller bara behöver ta ett storstäd hemma. Börja med att sova borta tillsammans allihopa och låt barnet känna att de är okej att va iväg enstaka tillfällen och vänj sakta vid att andra ta ett blöjbyte imellanåt. Lämna aldrig iväg en liten som inte känner sig trygg med det för de skadar bara barnet mer

När är barn redo för barnvakt?

INNEHÅLL