Anonym (Crazy Cat Lady) skrev 2019-02-06 14:46:22 följande:
Men snälla! Märker ni inte (ni som tycker att jag är en sååån dålig människa) att det är JAG som tar tag i ALLT?
Vi är ordentligt osams med mamman som försöker få lillan att bli pojke men vi vet ju inte vad som händer på mamma veckorna. Håret rakas och flickstackarn får titta på youtube på tjejer som könskorrigerat sig.
Både flickorna säger själva att där sköter dom tandborstningen helt själva. Hos oss får dom borsta själva tills timuret är slut (två minuter) sen borstat jag eller pappan.
Vi har total-godis-stopp hos oss. Vi dricker inte ens juice!
Gnussandet vet jag inte vad jag ska säga om.... hon gör det i smyg och skäms JÄTTEmycket när vi säger åt henne att sluta. Hon gör det utan att hon vet om det säger hon.
Men det är utbrotten som tar kål på mig. Det kan vara en sån enkel sak som att hänga upp ytterkläderna så blir det blackout och hon slår och slänger allt som sitter löst, gråter och skriker tills ingen röst finns kvar...
jag kanske ska säga att det är ytterst sällan tom aldrig det är pga mig utbrotten uppstår, dom kommer när mamman varit hem till oss och lämnat något eller något pappan säger/gör.
En del har ju bara dåliga tänder i arv, kanske är det så?
Gnussandet, svår sits men att säga sluta, då skäms hon. Jag vet faktiskt inte hur men ni måste hitta ett sätt att hon inte behöver skämmas. Säga att det där gör man bara när man är ensam?
Kan du inte bara be din sambo att kontakta då? Tala om för mamman att han gärna gör det i stället. Du kan kräva det av honom när det nu ändå är sagt att kontakt ska tas. Och vad skada skylle det göra om båda kontaktade? Mindre skada än att ingen gör det.
Det där med att mamman vill ha en pojkelåter alldeles för komplext för att ta på ert forum, där har vi bara din version att gå på. Om flickan själv vill det så är det ju fint att mamman går emot normen men om det handlar om mammans egna föreställningar så tänker jag att det blir förvirrande.
Se till att pappan tar kontakt nu!
Vad gäller utbrott kan "normala" barn också ha det men ni ska ta hjälp.
Och ja. Andras barn är jobbiga. Så är det bara. Men man förstår mer när ens egna barn blir större. Men då är hans barn också större och fortfarande jobbiga. Det är bara att vila i att det är så det är och inte ta på sig själv att göra dom mindre jobbiga. Du kommer att ha nog med ditt eget. Försök bara hitta ett sätt som du kan förhålla dig till dom utan att bli utbränd. Låta pappans ansvar vara pappans ansvar, till exempel.
