Ensamma gravida som föder 2018

Hej det kommer gå hur bra som helst:)

Håller med!

Bättre att leva ensam än med en idiot.

Jag har precis börjat att läka mina sår. Jag föder vilken dag somhelst nu och pappan struntar i oss.

Lyftande att läsa om andra ensamma gravida, fy fan vad vi är BÄST och starka!

Födde mitt barn för snart 4 mån sen och pappan har fortfarande inte träffat barnet och han struntar i att dyka upp på familjerätten, snart blir han hämtad med polis för att skriva på faderskapet. Ja vi har det mycket bättre utan honom :)

Födde mitt barn för snart 4 mån sen och pappan har fortfarande inte träffat barnet och han struntar i att dyka upp på familjerätten, snart blir han hämtad med polis för att skriva på faderskapet. Ja vi har det mycket bättre utan honom :)

Jag vet inte om jag är ensam eller inte, än... är gravid , går in i v 12 i morgon. Graviditeten har förstört vår relation samtidigt som jag är glad att få ge min dotter ett syskon. Sambon har varit anti sen dag 1 samtidigt som han vissa dagar är positiv och verkar planera framtiden, andra dagar är han seriöst arg och pratar knappt med mig för att jag vägrar göra abort. Han låter mig dra typ hela lasset med vår dotter sedan jag plussade för ?ska jag ändå skaffa fler barn e det bara att vänja sig? typ... alltså helst sjukt egentligen. Skäms över vilken skit jag tar.Jag vet inte vad jag ska ta mig till, pallar inte med hans svängande hela tiden, att aldrig veta vad man ska mötas av för humör/inställning.

Samtidigt är det han som står på lägenheten och det är nästan omöjligt att få tag i lgh i närheten, så blir det mycket strul med det praktiska, få tag på lgh, tänker på vår gemensamma dotter som blir lidande, på all sorg för henne som är 3 år att vi separerar samtidigt som hon ska få ett syskon osv osv... att kanske inte få träffa henne varje dag. fan vet ej vad jag ska göra. Jag har ingen familj heller att vända mig till. Har ej berättat om graviditeten för någon.

Känner mig så jävla sorglig.

Hej hur går det för dig? När jag va ensam o på väg att bli bostadslös när jag väntade min dotter, Så sökte jag förtur o fick det. Flyttade in 4jan och födde 28feb. Förstår din oro o tankar kring allt men vad som än händer kommer det att ordna sig på något sätt.

Om han inte får dig att känna dig glad som person, så är det i sig en ganska allvarlig situation att leva i, och bara det att du just skrev'' som jag en gång var'' gör ont att läsa. Alla människor är värda att få leva sitt liv lyckliga, och jag tror att lycka är något vi själva kan påverka till en viss mån, genom  bl. a. vilka vi har omkring oss, framförallt påverkar våran partner vår lycka.

Min idée av att verkligen älska någon, är att man vill se dom lyckliga och frodas, så mycket att det är det man lägger ner sin egergi och tid på att göra det lilla extra i vardagen för att se den le. Gör din partner detta för dig? Om inte, så kan du alltid ta upp ämnet med honom och förklara vad han kan göra för att du ska må bra.  Är han villig att göra förändringar som krävs för att Ni båda ska må bra, så kommer du att må bättre i er relation.

Om han inte skulle vara villig eller kapabel att ändra det som krävs, så måste du fråga dig själv, om din lycka är värd att uppoffras och varför du tycker att din lycka inte är din högsta prioritet.

Vi har bara ett liv. 

När det kommer till barnet så är jag säker på att ett barns lycka inte är beroende av huruvida ni är tillsammans eller inte, Vill Du ha barn så känn ingen skuld över att omständigheterna inte är ideala, det är dom aldrig! 

Vet inte om detta var till någon hjälp, men jag hoppas iaf det.
Du är varmt välkommen att skriva till mig om du vill prata om det. :)

 

Jag är och kommer vara ensam i både graviditet och föräldraskap. Så mycket sjuka saker kring detta att det känns som en film. Bla har killen gått tillbaka till sitt ex, som oxå är gravid i nästan samma vecka med en annan kille. Så han ska alltså uppfostra någon annans barn och skita i oss. Den dagen mitt barn får veta det kommer mitt hjärta brista.

Inte nog med det, så har hans tjej skrivit ett totalt vidrigt mejl till mig. Min barndomsvän har sagt upp kontakten med mig för att killen i fråga är ett gammalt ligg till henne.

Jag är sjukskriven för depression och bor hos mamma. Jag är inte alls förberedd på barn för jag har aldrig velat ha det.

Men när jag fick svaret att jag var gravid så översköljdes jag av total lycka. Jag älskar mitt barn så det gör ont nästan och då är hon inte ens född än! Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer vara den mamma hon förtjänar. Jag har aldrig känt mig stoltare och starkare i hela mitt liv. Hur grymt är inte det? Så åt hel-ete med killen, hans ex, min fd vän och alla hinder.

Hon kommer i Augusti och det kommer ordna sig med allt innan dess ????

Det är verkligen fruktansvärt när det inte blir som man har tänkt sig. Man vill så gärna graviditeten ska betyda att man bildar familj med någon man älskar, att det ska vara den lyckligaste tiden i ens liv. Allt man vill är att dela hela upplevelsen med den man älskar. Exakt så verkar det ju vara för de flesta andra, eller hur?

Men hur ont det än gör att bli dumpad under graviditeten så är jag säker på att det är bättre att det händer innan barnet kommer till världen. Nu har du ändå en chans att komma på fötter och fundera ut hur du vill och ska göra för att ta hand om dig och din lilla skatt på bästa sätt. Kommer du bo kvar hemma hos din mamma efter förlossningen? Eller kommer du leta egen bostad?

Jag blev också dumpad under graviditeten. Jag var jättelycklig över att vara gravid innan min värld vändes upp och ner, mn efter att jag blivit dumpad försvann alla positiva känslor kring graviditeten och jag ville bara slippa bli mamma, slippa ha med min fd pojkvän att göra, få en chans att dra ett streck över allting och glömma det som varit. Men... De där lyckokänslorna kom tillbaka. Till en början i små doser, sen allt mer. Nu börjar jag äntligen känna samma starka band till mitt barn igen och det är en helt underbar känsla! Jag kan fortfarande bli ledsen och arg och irriterad över min fd pojkvän för att han är en sådan feg och känslokall idiot. Men jag försöker fokusera på framtiden istället för att se tillbaka. Precis som du skriver är jag också säker på att min son kommer få en helt fantastisk mamma!

Du kommer klara det hela galant. Vi är starkare än vi tror och du är absolut inte ensam. Vi är många i samma sits!

Hur har det gått för alla?

Ensam mamma till en underbart varm och omtänksam liten kille som fyllt 1 år nu.

Hans pappa struntar totalt i honom -inte ett knyst av kommunikation med honom sedan jag var gravid i månad 6-7 kanske. Lika bra det, jag vill inte ha en sådan ?man? i min sons liv ändå, det är inget vad jag kallar för en bra förebild precis.. Han leker pappa åt sina äldre barn istället när det behagar honom, ni vet tar shyssta instagrambilder tillsammans med dom där han kan skriva ?se sådan underbar pappa jag är? ????

Hur har det gått för alla er andra? Kram!

För oss har det gått bra! Hur går det för er andra?

Mitt barn är nu drygt sju månader och mitt livs största kärlek. Jag hade ingen aning om hur stor kärleken var innan jag blev mamma! Hennes leende och skratt går mitt hjärta att slå dubbelvolter varje gång!

Jag tycker att det kan kännas svårt att vara ensamstående ibland, att aldrig få sova eller avlastning eller dela på oron och glädjen med en annan förälder. Även om jag umgås med vänner och familj så är man ju ändå ensam till vardags. Men jag känner mig ändå lyckligt lottad!

Pappan är helt frånvarande. Han har träffat sitt barn en gång i 30 min för ett halvår sen. Har försökt få svar från honom om vad han vill i framtiden med umgänge och boende men får inga kloka svar. Han svarar bara svepande och undvikande. Antar att jag får se hur det utvecklas med tiden. Jag vill att mitt barn har en fin relation med sin pappa, men känner också att om han inte är redo för det livslånga ansvaret är det bättre att han håller sig undan än att han kommer och går. Så jag hoppas på att träffa kärleken längre fram och gissar att den personen kommer bli den som mitt barn ser som sin pappa.