Ensamma gravida som föder 2018

Det är verkligen fruktansvärt när det inte blir som man har tänkt sig. Man vill så gärna graviditeten ska betyda att man bildar familj med någon man älskar, att det ska vara den lyckligaste tiden i ens liv. Allt man vill är att dela hela upplevelsen med den man älskar. Exakt så verkar det ju vara för de flesta andra, eller hur?

Men hur ont det än gör att bli dumpad under graviditeten så är jag säker på att det är bättre att det händer innan barnet kommer till världen. Nu har du ändå en chans att komma på fötter och fundera ut hur du vill och ska göra för att ta hand om dig och din lilla skatt på bästa sätt. Kommer du bo kvar hemma hos din mamma efter förlossningen? Eller kommer du leta egen bostad?

Jag blev också dumpad under graviditeten. Jag var jättelycklig över att vara gravid innan min värld vändes upp och ner, mn efter att jag blivit dumpad försvann alla positiva känslor kring graviditeten och jag ville bara slippa bli mamma, slippa ha med min fd pojkvän att göra, få en chans att dra ett streck över allting och glömma det som varit. Men... De där lyckokänslorna kom tillbaka. Till en början i små doser, sen allt mer. Nu börjar jag äntligen känna samma starka band till mitt barn igen och det är en helt underbar känsla! Jag kan fortfarande bli ledsen och arg och irriterad över min fd pojkvän för att han är en sådan feg och känslokall idiot. Men jag försöker fokusera på framtiden istället för att se tillbaka. Precis som du skriver är jag också säker på att min son kommer få en helt fantastisk mamma!

Du kommer klara det hela galant. Vi är starkare än vi tror och du är absolut inte ensam. Vi är många i samma sits!

För oss har det gått bra! Hur går det för er andra?

Mitt barn är nu drygt sju månader och mitt livs största kärlek. Jag hade ingen aning om hur stor kärleken var innan jag blev mamma! Hennes leende och skratt går mitt hjärta att slå dubbelvolter varje gång!

Jag tycker att det kan kännas svårt att vara ensamstående ibland, att aldrig få sova eller avlastning eller dela på oron och glädjen med en annan förälder. Även om jag umgås med vänner och familj så är man ju ändå ensam till vardags. Men jag känner mig ändå lyckligt lottad!

Pappan är helt frånvarande. Han har träffat sitt barn en gång i 30 min för ett halvår sen. Har försökt få svar från honom om vad han vill i framtiden med umgänge och boende men får inga kloka svar. Han svarar bara svepande och undvikande. Antar att jag får se hur det utvecklas med tiden. Jag vill att mitt barn har en fin relation med sin pappa, men känner också att om han inte är redo för det livslånga ansvaret är det bättre att han håller sig undan än att han kommer och går. Så jag hoppas på att träffa kärleken längre fram och gissar att den personen kommer bli den som mitt barn ser som sin pappa.