Ensamma gravida som föder 2018

Va hos bm nyss. Pratade om mina små blödningar. Hon tog ett ultraljud och kunde inte riktigt få fram livmodern och hon kunde inte helt få fram ett foster :(. Hon sa antingen är jag inte så långt gången som jag tror, eller så gömmer de sig å bara kan ses med vaginalt ultraljud eller så har graviditeten stannat av i tidig vecka ????

Ska på vaginalt ultraljud nästa fredag

Kan hon inte ens se livmodern tydligt..så kan hon ju lätt missat vad som fanns i den! Till o med med vul kan det skilja enormt vad dom ser beroende på kvalitén på utrustningen samt kunskap. Jag var med om följande: På vul i v 6+5 såg hon bara gulesäck o hinnsäck. Så det kunde vara ofostrig. Jag blev super orolig. Bara 5dgr senare lyckades jag få tid på ett mkt proffsigare ställe o då såg han ett foster på 9mm med slående hjärta! Jag grät av chock o glädje! På bara 5 dagar kan inte ett foster gå från odetektbart till nästan en cm med pulserande hjärta! :( Alltså va första undersökningen skit! Och hon kollade dessutom slarvigt i bara 10sek kanske! :( Hoppas detta ger dig lite hopp iaf! Håller tummarna!

Var nyss på akuten med smärtorn massa blödning och klumpar. Enligt läkarna på gynakuten såg dom ett foster utan hjärtslag dock litade dom inte på den apparaten på gyn så får avvakta till i veckan för mer detaljerat svar. Min livmoderstapp va stängd och allt där såg fint ut. Dom kunde inte förklara klumpatna eller Vrf jag blödde så mycket. Jag blir helt snurrig å konstig i huvudet av att inte få några klara svar i allt detta.....

Är mellan hopp och förtvivlan ????

Men herregud va jobbigt! :( kram till dig

Hade sådana smärtor efter vi varit hemma ett tag så exet fick ringa ambulans.

Visade sig att efter att dom opererat bort cellförändringar 2011 så här min tapp blivit smal. Så de hade fastnat där. Där av extrema smärtor m.m

Blir inlagd för observation

Nämen nej! :( Var d mf alltså? Så ledsen för din skull! Hur mår du nu?

Jag mår skit ???? jag längtade ju så efter denna bebis ju :( Allt e upp å ner just nu ????

Har kollat i denna tråd flera gånger. Vet inte om jag egentligen har något att skriva här men känner mig så ensam. 

Står i valet och kvalet att lämna ett förhållande som får mig känna mig otillräcklig. Väntar vårt andra barn tillsammans och efter lite svajiga perioder börjar jag känna droppen är nådd - egentligen inga allvarliga saker alls men det får mig att sluta vara en glad person, som jag en gång var. 
Hur tar man steget och när vet man om det är rätt, vi har ju ändå någonstans valt att skaffa ett barn till, vilket jag ibland kan känna en sorts skuld över. Som om jag borde skämmas att jag sätter barn till världen men inte vet om jag vill vara tillsammans med barnens fader egentligen.

Jag var i liknande sits, och jag gick! Sitter nu ensam i min lägenhet som jag flyttade in i för fyra dagar sedan, och har precis plussat. Dålig kombo, men hellre ensam än med en dumbom som bara trycker ner och är elak. Barnet var planerat, men jag trodde inte vi skulle kunna bli gravida (fick veta att jagdet skulle få svårt att bli gravid på naturlig väg efter en större blödning i buken jag fick vid ett utomkvedshavandeskap i somras) så jag fixade lägenhet och lämnade fanskapet. Två dagar innan flyttlasset ska gå plussade jag. Men det kommer gå bra. Det är inte värt att leva med någon som stjäl ens glitter i ögonen och skrattet från tårna.

Hellre ensam och det är självvalt än ensam i en relation är min filosofi. Med eller utan barn.