Ni som jobbar på förskola i Stockholm, hur blev det nu när 40-timmars är infört?

Detta är världens sämsta argument! Aplicera ditt tänk på vilken annan situation som helst: Varför ska jag betala mer i skatt för att vissa har rökt och nu fått cancer och behöver avancerad vård. Varför ska jag betala mer i skatt för att vissa valt att missbruka och behöver samhällets hjälp. Etc etc. Jo, det är så det funkar. Vissa saker kanske man inte vill att skattepengarna går till, men det är bara att svälja sörru!

Jag tar inte åt mig för egen del. Men jag tycker att det är tråkigt att vi kvinnor inte kan hålla varandra bakom ryggen. (Har aldrig haft min dotter på förskolan heltid trots att vi båda jobbar heltid. Detta funkar för oss men inte för alla och jag respekterar det. Det är vad det är, liksom)

Kungsholmsbo - jag tror ingen nekar äldre syskon tid på förskolan. Poängen är heltid. De som lämnar barnen mellan 8 och 16 medan de är hemma, går och fikar med andra mammor och på barnvagnsbio och låter barnet vara i en stor barngrupp där det visserligen finns pedagogisk verksamhet och kompisar, men också högt tempo hela dagen, få tillfällen för vila och hög ljudnivå. De som måste jobba måste ju, då finns ingen hemma som kan ta hand om dem.

Sen är det många som undrar varför det äldre syskonet är så svartsjukt mot det mindre, eller regriderar i utvecklingen, plötsligt sover dåligt eller blir utåtagerande. Man löser inte allt med mindre tid på förskolan för det äldre barnet, självklart inte, och sitter man bara i soffan och ammar hela dagarna så har inte det äldre barnet särskilt kul, kanske är det till och med svårt att kunna laga lunch. Men klarar man av att gå på föräldragrupper, mammaluncher, bio, skönhetsbehandlingar då någon passar bebisen så klarar man i de allra flesta fall också av att ha sitt äldre barn hemma mer än vad de är på förskolan.

Så, viss tid i veckan är ofta positivt för både föräldrar och barn, men heltid - not so much.

Jag håller med på ett sätt, men jag vill inte döma andra. Det är där skon klämmer för mig.

Jag tycker inte det handlar om att man inte håller andra kvinnor om ryggen utan mer hur barnet upplever det. Jag tror bara inte det är många barn som mår bättre av att gå heltid på förskola jämfört med kortare dagar. Har full förståelse att man behöver en viss avlastning och att barnet behöver sin förskola - men inte heltid. Man ska väl diskutera pappornas roll i det här också. Om man som mamma är slutkörd och känner att man inte orkar med barnen kanske det är första hand är pappan som bör vara mer tillgänglig och inte förskolan?

Man har liksom fullt upp ändå att döva det dåliga samvetet, för alltid försakas någon eller något. Därför är det bättre att inte döma.

Det där om pappan/jobbade föräldern är bra på pappret, men i teorin funkar det inte för alla.

Nä jag vet, det är synd. Men man borde diskutera det mer med vilket ansvar BÅDA föräldrarna har för att vardagen i en familj ska funka för alla. Det är ju ofta som du skriver att kvinnor ska dra ett tungt lass och skuldbeläggas. Medan pappor däremot kan välja att inte vara hemma en enda dag och det är t.o.m. accepterat att inte VILJA vara hemma som pappa (skulle anses jättekonstigt av en mamma). Pappors jobb är alltid viktigast på något lustigt sätt. Detta irriterar mig enormt.

Det är ju inte barnens bästa att gå 40 h i veckan nej. Så då är det ju väldigt synd om de barn som tvingas gå så mycket för att deras föräldrar inte orkar. De som jobbar har kanske inget val, där ligger skillnaden.

Varför är det viktigare att stå upp för andra mammor än att stå upp för barnets bästa, ett litet barn på 1-5 år?

För det första var det ett svar på ett inlägg om att höja skatten bara så att alla barn får gå heltid på förskolan, vare sig föräldrarna är hemma eller inte.

För det andra, nej det är inte "världens sämsta argument". Det handlar om prioriteringar även när det gäller att spendera skattepengar sörru. Det finns inte oändligt med resurser vettu. Jag anser att lägga en massa pengar på helt onödiga förskoleplatser (till barn som har föräldrar som är hemma) är ett enormt slöseri med pengar som kunde läggas på annat där de hade gjort mycket större nytta. Att det finns t.ex. god cancervård tillgänglig för de som behöver det tycker nog de flesta är rätt viktigt. Att det ska finnas rätt till skattefinansierad förskola för alla föräldrar som är hemma om dagarna är inte lika självklart kanske... Som sagt, prioriteringar. 

Kungsholmsbo - det handlar inte att jag gillar att döma folk, eller mammor, många föräldrar och kanske särskilt mammor behöver extra avlastning under första tiden, det kunde man också få via kommunen, extra timmar på förskolan om barnet och/eller föräldern behövde det.

Jag pratar om friska föräldrar, som ser förskolan som en avlastningsplats för att det är mest bekvämt på det viset, som låter sina egna behov gå före det lilla barnets. De flesta lyssnar på barnets behov så länge det är bebis, matar, söver, tröstar, vårdar på bebisens signal. Man vet att bebisen är överstimulerad och man vet att barnet är övertrött. Man vet att bebisen behöver vila i famnen hela dagen ibland. Men var tar det inkännande vägen när barnet blir lite större? Barnet är klängigt, sover dåligt, kissar på sig, är utåtagerande, och plötsligt är det förälderns behov som ska gå före.

Det kan jag vara dömande kring, när man sätter sina egna behov före barnets. Och återigen, jag pratar om friska vuxna med ett stabilt liv, inte om mamman med förlossningsdepression eller den ensamstående pappan.

Jag är lite nyfiken: är det någon som hur många som faktiskt 'utnyttjar' denna nya möjlighet?

Lite undrar jag om denna diskussion inte är en storm i ett vattenglas?

Kan inte vara många föräldralediga som verkligen låter syskon gå heltid? Eller?

...någon som VET hur många... (tex i procent),

HippHipp - det är nog inga siffror som finns än, i och med att det egentligen inte ska vara tillåtet än, enligt Stockholm stads hemsida.

Egentligen är inte problemet i sig att man får mer att göra - det hade inte gjort något om förskolorna även fick resurser utifrån detta. Problemet är istället att förskolan redan har för lite resurser och då går man åt fel håll när man istället för att tillföra resurser lägger på nya arbetsbördor.

Min avdelning har inga barn med begränsade vistelsetider och på grund av detta och andra omständigheter så har jag nu hamnat i situationen att jag en dag i veckan är schemalagd att bli helt ensam på två avdelningar med sammanlagt ungefär 7-12 ett- och tvååringar på eftermiddagen. Det säger sig självt att det inte håller i längden. Detta problem borde lösas av chefer och politiker snarare än att förskolepersonal alltid förväntas lösa de ständigt ökande kraven och förväntningarna som kommer uppifrån...

Barnen är där måndag-fredag. Hämtas inte tidigare någon dag i veckan. Barnen är mellan 1-4år eftersom vi inte har några femåringar med små syskon, än.

Puffar upp den här tråden igen, hur ser det ut nu?

Antagligen är det så att de barn som blir lämnade på heltid trots att ena föräldern går hemma faktiskt har det bättre i förskolan än hemma. Det kan ju bero på många saker, att föräldern är sönderstressad, mår väldigt dåligt, tiden med bebis är jättejobbig, man har dåliga hemförhållanden, tycker inte det är så kul/orkar inte med sitt äldre barn, osv osv.

De föräldrar som mår bra och är glada och vill vara med sitt äldre barn har det antagligen hemma, medan de barn som blir bortlämnade fast föräldern skulle kunna ha barnet hemma har det nog som sagt bättre på förskolan.

Nu börjar det i andra trådar diskuteras barns rätt till semester och det blir ju extra intressant utifrån den här tråden. Kommer de barn som nu får gå 40 timmar i veckan också göra det hela sommaren? Med extra mycket vikarier och kompisarna vars föräldrar arbetar är lediga. Medan föräldrar och småsyskon är hemma och lediga?