Fördomar på förskolan
Hej!
Jag bor själv med mitt barn, vi har ingen kontakt med pappa till barnet. Jag jobbar heltid, hämtar, lämnar, har ingen som kan hjälpa till. Vi klarar oss ganska bra, han är snäll och lugn, glad och det brukar att gå bra. Men dagis är jätte problem...först de kommenterar ofta att jag hämtar sent. Tidigare brukade de att säga att mitt barn är väldig omtänksam, social, han tar hand om alla i gruppen osv. Nu säger de att han inte är så mycket med gruppen. Han är 2 språkig och var sen med tal(började prata när han var 2) men hade en del problem med hälsa och efter operation av halsmandlar och polyper började han prata. Vi kom överens att de skal jobba på hans svenska på dagis och jag ska prata bara vårt modesmål hemma och läsa och sjunga på vårt språk. Men han har inte lärt sig en enda ramsa på svenska. På varje brev som de skickar för att visa vad har de gjort verkar det som att de tar bild bara på honom själv fast han är en glad och social kille. Han malar inte med de andra, han dansar inte med de andra(fast hemma dansar han och sjunger mycket). Han gilla pussel och är tokig i bilar.
Jag försökte att prata med pedagoger, för mig är det viktigt att han är en del av den här samhälle, att han känner sig trygg och är med. De förstår inte vad jag menar.
Varje gång jag undrar varför han ligger på golvet och leker med bilar medan andra malar säger de att de kan inte tvinga honom men samtidigt tycker att han inte samarbetar. Och de påstår hela tiden att han inte hör. Han blev opererat i somras(de satt in rör i hans öron pga väska i öron), vi var på undersökning, specialist säger att han hör men pedagoger påstår att han inte gör det, därför han undviker gruppen.
Nu har jag pratat med "förskola" chefen som säger att pedagoger Inte når till honom" och att de funderar att dra in en speciell pedagog. Vad pratar de om?
Han är välutvecklat barn, duktig på mycket, pratar 2 språk...
I tillägg frågade pedagogen mig(hon har jobbat i 25 på dagis) hus ska hon förhålla sig till mitt barn, ska hon nämna pappa, hon vet inte hur ska hon göra, för det är väldig speciellt. Menar hon att i 2016 i Stockholm har aldrig mött ett barn som inte har kontakt med pappa? Hur kan hon förmedla till andra barn att det är normalt när hon själv har fördomar?
Jag är en välutbildad , stark mamma som har hamnat i depression pga detta. Jag får ont i magen varje gång jag ska hämta mitt barn från dagis.
Vad ska jag göra?
