Leva med barn?

Självfallet ska man inte lämna utan anledning. Det har ingen påstått heller.

Men i det här fallet undrar även jag om det kommer att fungera i längden?

Nej, man måste inte älska sina bonusbarn som sina egna. Man måste inte ta en massa ansvar. Man kan aldrig bli en kärnfamilj.

Men om man inte ens tycker om sina bonusbarn eller vill ha dem där, är det dödsdömt på sikt. Det är ju DÄRFÖR flera uppmanar TS att ändra inställning ELLER lämna. Inte för att vara elaka.

Varför du ska lämna honom? 

För att du känner som du gör inför hans barn. Du hade förstått det om du själv hade haft barn. Eller kanske inte förresten... Din man verkar ju vara ok med att bo tillsammans med någon som inte tycker om hans barn. Som någon annan skrev: det är helt obegripligt att man kan vilja dela sitt liv med någon som känner så för det käraste man har! 

Vidare är det så att oavsett om du vill det eller ej så skulle ditt barn och ditt bonusbarn ha biologiska band och de har rätt att ha en relation med varandra. Barnet skulle inte vara ditt, det skulle vara din mans barn och ditt bonusbarns syskon också. Jag tycker det låter lite läskigt när du pratar om det på det där ägande sättet, det känns upplagt för problem. För hela familjen. 

Du försöker trycka ner en kloss i ett runt hål. 

Jag fattar att det kan vara jobbigt att vara med någon som har barn sedan tidigare.

Jag har två barn och mitt ex klarade inte av det. Han var för ung och egoistisk och ville leva ett "enkelt" liv.

Men det var fruktansvärt att den man älskar inte klarar av att vara med en på grund av några andra man älskar (barnen). Mina barn är skötsamma, trevliga och snälla. Inga skrikiga ouppfostrade liksom...

En stor sorg där man tillslut nästan själv blir irriterad på barnen. Så hemskt. Men vi har brutit och jag hoppas att jag kan träffa någon som tänker positivt om dem. Iallafall inte ser dem som något hinder!!

En dag kanske du sitter där själv med två barn efter En separation och blir kär i någon som inte klarar av dina barn.

På tal om att se andra barn som ett hinder - de ÄR ju oftast det. Skulle de inte finnas så skulle mitt liv vara så mycket bättre. Jag skulle kunna dela det liv jag vill med mannen jag älskar. Resa, dela fritidsintressen, laga mat tillsammans, bara sitta och se på tv och hålla om varandra i soffan ostört, kunna föra ett samtal utan att andra hör på med mera. Nu finns det då några andra som tar all hans tid och energi, varenda jävla dag.  För mig lämnar endast några få timmar i veckan över på tu man hand. Vi kan aldrig göra saker bara han och jag, gå ut och äta eller åka på en hotellweekend. Då ska hans barn vara med. De är där då man vaknar på morgonen ända tills man går och lägger sig.... Det känns som om främmande personer tvingar sig på oss jämt och ständigt. Till sist orkar man inte med bagaget. Och JA - de är ett hinder i mitt lv.

Det är väl inte speciellt obegripligt, det är ju faktiskt så att andras barn ÄR en belastning. Jag tycker att han snarare är realist som inser fakta, att de enda som älskar hans barn är föräldrarna själva, att de faktiskt får va nöjda om de hittar en ny partner som tolererar deras barn. Är man inte nöjd med det så finns alternativet att leva ensam tills barnet flyttar.

Vad negativ du är! Varför kan du/ni inte resa, laga mat tillsammans, se på tv m.m bara för att barn bor hos honom?

Träffas enbart barnfr tid då?

Själv ser jag inte mannens barn som ett hinder - tvärtom! De får gärna vara med överallt utom i sängen

Nej det är vad du och några till TYCKER, ligger ingen sanning i det!

Min man ÄLSKAR mitt barn, han behöver inte älska men definitivt tycka om det mkt mer än att bara tolerera!

Jag behöver inte leva ensam eftersom jag valt rätt partner. Trist att din man valt så fel!

De är ju med hela tiden. För mg är det trevligast och jag trivs bäst då det bara är jag och mannen. Hans barn förstör stämningen, är bråkiga, trotsiga, skrikiga och uppmärksamhetskrävande. Inte alls den samvaro jag vill ha med min man. Det har gått så långt att jag hatar dessa ungar. Inget jag visar utåt så ni kan vara lugna.

Är helt säker på att de känner av ditt hat. Du borde lämna den mannen så att han och hans barn får chansen att leva med någon som verkligen älskar dem.

Det är nog en utopi att tro att en utomstående person skulle älska någon annans barn bara sådär rakt av. De finns säkert men tror att de är ett fåtal. Har man sådana krav borde man leva kvar i en kärnfamilj.

Jag älskar mannen men inte hans barn. Tror många känner lika men inte visar eller säger det högt. En utomstående skulle nog tro att jag älskar hans barn också... :) Det tror i alla fall barnen, de älskar mig.

Barnen ser, hör och känner sådant vi vuxna inte tror att vi förmedlar.