Vill flytta "hem" igen men sambon har två barn sedan tidigare.

Har ni pratat om det nu?
Eftersom du skriver att NI inte vill vänta så länge.

Hade jag varit din sambo hade jag aldrig i livet flyttat 40 mil från mina barn! Även om din hemlängtan är stor så får du nog bita ihop och bo kvar i ett antal år till, tycker du ska skämmas om du ens föreslår det här för din sambo.

Hade du tyckt det varit okej om han flyttade 40 mil bort och träffade era gemensamma varannan helg?

Sen efter ett par år får din sambo hemlängtan och flyttar tillbaka tillbaka.

Då är väl det helt ok även om era barn längtar efter honom eller dig, vem de då kommer att bo hos.

Galet att man ens tänker tanken på att be en förälder att välja mellan sina barn!

Jag förstår inte alls hur du tänker. Du visste om hans biologiska barn när du blev sambo med honom och ni fick barn tillsammans. Att du nu helt plötsligt fått hemlängtan är något du får leva med tills hans barn blivit stora. Din sambos papparoll är inte viktigare gentemot era gemensamma barn än vad de är mot hans första. De har alla lika stor rätt till sin pappa.

Och som tonåringar har de minst lika stort behov av sin pappa som yngre barn har. 

Precis vad jag också tänkte.

Jag tycker det beror på hur ofta han har barnen och hur förbindelsen är mellan städerna. Går det bussar, tåg osv. Är ni beredda på att köra alla milen vid umgänge. Jag har själv flyttat ifrån min hemstad och min sambo har ett barn sen innan. Jag är nu fast här tills barnen iaf är myndiga. För våra gemensamma barn skulle en flytt vara det bästa (även för mig som skulle få jobb i min hemstad, är arbetslös här) Det suger men bara att gilla läget och stå sitt kast.

Du sitter fast där du sitter 40 mil hemifrån. Vill inte pappan till "era" barn flytta så får du inte med dig barnen heller " gemensam vårdnad". Känner flera som satt sig i samma sits och det är bara stanna kvar om man ska ha kvar umgänget med barnen. Så innan man sätter barn till värden så ska man se till att det är " precis" här jag kommer vilja bo och leva mitt liv.

Det ar klart att du kan fraga honom. I ett forhallande ska man val kunna diskutera saker. Sen ar det ju helt klart upp till honom om han valjer att flytta eller inte.

Ja så är det ju. Sen kommer det visa sig om hon valt en bra man och pappa till sina barn eller inte....

Det finns frågor som man outar sig som skitstövel om man ställer dem. Som "Kan vi inte spara ihop semesterpengarna genom att ge dina barn mindre mat än oss andra?". Eller "Kan vi inte flytta 40 mil ifrån dina barn för min trivsels skull?"

Håller helt med, i tonåren behövs föräldrastöd som mest och det är inte bara barnen som behöver stöd, även den andra föräldern kan behöva support. Min sambo hade två barn sedan tidigare (nu vuxna).
Deras tonårstid var ett h-e för alla inblandade . Det fanns ju inte på kartan att sambon skulle dumpa över allt på sitt ex och hennes nye make, han hade ju lika stort ansvar för sina barn som mamman, även om hon var boendeförälder. Jag skulle heller aldrig få för mej att försöka förmå honom, att låta henne ta alla bekymmer även om man ibland var spyfärdig på allt elände de kunde ställa till med.
Tackolov är den tiden över för länge sedan och det har blivit två mycket vettiga människor av killarna. Vem vet dock hur det varit om sambon släppt taget om dem och t ex flyttat iväg med mej och våra gemensamma?

Människor har en tendens att förenkla saker för mycket och belägga ansvaret hos ena parten, oftast styvföräldern, för att den personen "visste hur det var". Många är inte beredda att inse vad en separation verkligen innebär, man tror att man kan äta kakan och ha den kvar så att säga. Ha en ny partner och förvänta sig att alla andra ska rätta sig efter denne.
Så är det ju naturligtvis inte, utan saker blir bara mer komplicerade, nya partner kommer in i bilden och alla har sina rättigheter - barnen, bioförädrar och styvföräldrar också. Styvisar har ingen direkt bestämmanderätt över barnen men inga direkta skyldigheter heller.
Du har rätt att bo var du vill, men det är troligtvis bäst att bo kvar tills 11-åringen är lite större och kan förstå själv vad flyttet skulle innebära. Din partner är troligtvis tveksam över att "förstöra det" för sina egna barn, men och andra sidan är du tillräckligt bestämd och blir det ett val för din partner att antingen bidra till att splittra en familj till eller acceptera dina önskemål så väljer denne troligtvis att flytta. Du bryr dig säkert också om dina styvbarn, och vill det bästa för dem under givna omständigheter. Du behöver inte offra dig helt, men var beredd att kompromissa. Det blir mest harmoniskt så, tror jag.