När blir det lättare? :'(

Jag tänker att man måste se vad beteendet står för. Är det separationen i sig som är jobbig eller trivs barnet inte på förskolan. Vi hade en lång period med jättejobbiga lämningar utomhus men det gick utmärkt inomhus. Då är det ju inte själva förskolan i sig som är problemet. Så småningom hittade vi ett sätt att alltid lämna inne och då blev allt såå mycket lättare.

Ingen av mina var ledsna vid inskolning. De skolades in vid 12 resp 14,5 mån. Storebror hade en period vid 3 år när han var ledsen vid lämning men det gick över efter 1-2 mån. Han behövde supermånga pussar o kramar innan man fick gå...

Jag tycker inte att man ska bara säga hejdå och gå iväg. Ditt barn har sorg för att du måste gå. Vad behöver en person i sorg? Jo någon som delar sorgen. Ge hen kramar och närhet vid lämning och visa att du sörjer också och kommer att sakna ditt barn. Visa att du önskar att du slapp gå ifrån ditt barn. Tänk själv om du var ledsen för nåt och din partner bara flinar och försöker övertala dig att allt är bra eller att strunta i känslorna genom att börja prata om roliga saker eller bara säga hejdå snabbt och gå iväg. Att ditt barn sörjer är sunt. Att ditt barn visar känslorna är bra för då vet pedagogerna vad barnet känner och kan bemöta utifrån rätt känsla. Du och pedagogerna bör låta ditt barn ha sina känslor ifred och sörja färdigt. Känslor är inte farligt. Som någon sa är inskolningen viktig. Om ditt barn fått en lång och trygg inskolning och fått knyta an till någon pedagog så är ledsna känslor inget skadligt. Är ditt barn ledsen hela dagen eller endast vid separationen? Är de det senare så är det bara bra. Det är nog mest jobbigt för dig som förälder. Barn som bara studsar rakt in utan att visa det minsta ledsenhet nån gång är mer skrämmande anser jag. De barnen håller sina känslor för sig själv, visar dem på destruktiva sätt eller är distanslösa.

Det har då varit flera månader och med den yngsta uppemot ett år i början som han var ledsen vid lämning. Kanske lätt att säga att man aldrig skulle kunna lämna ett ledset barn, men vissa barn HAR svårt just för detta att se mamma/pappa gå. Hade jag inte lämnat ett ledset barn alls hade jag fått vara hemma heltid med mina i 4-5 år i alla fall. Däremot har de inte alls varit ledsna sedan under dagen utan bara gråtit en kort stund just vid lämning. I min mening måste man se till helheten, hur barnet trivs under hela dagen. Inte bara hur det är då man går. Vissa barn skuttar ju glatt in på förskolan direkt och andra är mer känsliga. Mina barn har alltid velat vara hemma hellre än på förskola/skola om de får välja. 

Min son grät jättemycket även hos dagmamma så det är inte säkert det hjälper om det är själva separationsmomentet som barnet har jobbigt med.

Så tänker jag också. Jag pratade med en BVC-psykolog en gång just angående att min son grät så mycket vid varje lämning trots att han var van vid förskolan. Den psykologen sa att hon inte alls såg det som tokigt att barnet visar ledsenhet vid separationen. Det kan snarare vara ett tecken på att barnet har stark anknytning till föräldrarna.

Vi tycker nog olika här. Bekräftar man för mycket så förstärker man ju känslan hos barnet att det är något ledsamt och katastrofalt på gång. De gånger mina barn varit ledsna vid lämning har de fått kram, gos och hejdå från mig, och därefter omedelbar avledning från någon av pedagogerna. Tycker det har funkat bra.

Tack för alla svar!
Jag är egentligen inte så orolig att han får någon bestående skada av det eller så. Jag hör ju som sagt att han har slutat gråta innan jag går och sedan brukar det vara bra hela dagen tills han blir hämtad. Men just själva separationen känns fruktansvärd. Och självklart flinar jag inte åt honom när han gråter som någon skrev, utan jag håller om honom en stund innan vi skiljs åt. Men när det väl är dags att lämna över så försöker vi göra det ganska snabbt för att inte dra ut på det hela och det är där det känns jobbigt att bara gå ifrån när han gråter.

Jag tror tyvärr inte det skulle vara bättre hos en dagmamma. Just eftersom det bara är själva separationen som är problemet och det gäller egentligen oavsett om det är på förskolan eller hos mormor eller var det än är. Jag antar att jag bara får försöka acceptera att det tar den tid det tar för honom att vänja sig vid det hela och att det kan ta olika lång tid.

Fast om barnet känner så är ju känslan sann. Barn vill få bekräftelse för sina känslor. Någon som förstår och kan sätta ord på dem. Om de blir förstådda kan de gå vidare. Är det bättre att förneka det barnet känner?

Nej, jag menar inte att man ska förneka eller ignorera sott barns känslor. Däremot tror jag inte att man måste förstärka och spinna igång på alla känslor. Barn behöver vår vägledning för att tolka världen och lista ut vilka situationer som är verkligt farliga. Om mitt barn tex inte vill ta en spruta måste jag övertyga henne om att det är ok. Blir hon irrationellt rädd för en krukväxt kan jag inte förstärka det utan får tala om att den faktiskt inte är farlig. I en dagislämningssituation tycker jag att man ska kommunicera att det är ok, även om man tycker det är jobbigt. Inte panik och ångest vilket inte hjälper barnet ett dugg.

Fast AnkiC skrev inte att man ska uppvisa panik och ångest. Hon skrev om kramar och närhet. Det är så långt från panik och ångest man kan komma.
Jag lämnade inte min son om han var ledsen på förskolan. Jag vänder honom inte ryggen och går i andra situationer heller, så varför skulle jag göra det där? Jag stannade hos honom, bekräftade, kramade och gosade och när han var lugn kunde jag gå. Ja, det kunde ta en stund ibland, men det var det värt.
Varför ska man flina och vara käck och glad i en situation när ens barn är ledset? Verkar väldigt konstigt för mig.

Det är så olika för olika barn. Min son ville helst att man skulle stanna och leka med honom en stund vid lämning, då gick det bra, min dotter blev hysterisk om man stannade mer än en minut. Om jag bara lämnade henne med en pedagog och sa hej då gick det jättebra.

Jag tror inte barnet är ledset för att hen ska vara på förskolan så därför behöver man inte övertala barnet att det inte är farligt. Att barnet är ledset för att föräldern går är ju bara faktum och kan inte förklaras bort som nåt ofarligt. Att få känslan bekräftad och bli förstådd däremot och få dela känslan med någon gör att man känner sig mindre ensam med känslan. Min erfarenhet är att det blir mindre panik då. Många gånger handlar panik och ångest om att barnet söker efter förståelse.