När magkänslan säger ifrån
Jag & mitt barns pappa har idag delad vårdnad med varannan veckas boende. Då detta ej fungerar enligt vad jag anser är varannan vecka boende så önskar jag råd innan jag tar processen vidare. För mig innebär varannan vecka boende att varje förälder tar ansvar för barnet 7 dagar varannan vecka med undantag för arbete då man kan ordna med en barnvakt, men vart går gränsen för vad som räknas som barnvakt och ett tredje boende?
Vårt barn är 8 år och vi har haft det såhär sedan x var 3 år gammal. Innan dess hade han x när han var ledig ifrån sitt skiftarbete. 3/6 nätter spenderar x nu hos sina 75+ åriga farföräldrar. Tyvärr även när pappan är sjuk, trött eller som nu de senaste fyra gångerna ska passa sin nya flickväns barn lämnas vårat barn hos dessa två som jag finner noll förtroende för.
Jag har även fått höra flertalet gånger att pappan, nya flickvännen och dennes barn är ute på saker utan vårat barn trots hans vecka. Vid ifrågasättande har jag fått till svar: X ville inte med, X ville gå till mina föräldrar och så vidare. Jag kan ta detta men när magkänslan säger någonting helt annat, när mammahjärtat ser att någonting tynger barnet och att det är därför x väljer att vara ifrån sin pappa. Jag vet inte, x har vid flertalet tillfällen sagt att denne inte klarar av den nyas barn mer som tydligen ska ha någon form av problematik i sig själv (Under utredning som jag förstått det)
Jag gav vårt barn en egen telefon som jag sa att x kunde använda när x än behagade och x må vara "bara 8 år" men när x ringer och gråter och säger att x inte får vara ifred på sitt rum, att den andra ungen väcker x och att pappa bara sover eller att pappa bara spelar, då vrider sig mitt hjärta i tusen bitar. Det handlar ju egentligen inte om den här andra ungen eller den nya tjejen. Det handlar om att mitt ex lever i någon fantasivärld och lämnar över ansvaret på andra och sen klagar när jag ifrågasätter.
Jag vill ju inget hellre än att vårt barn ska ha sin pappa och att han ska vara den största delen av x liv samt vara den där tryggheten. Nu gråter x när x ska åka och jag får tvinga x ibland att byta vecka. Veckan som för övrigt inte ens börjar hos pappan utan hos farföräldrarna på grund av att pappan jobbar och x i sin tur har sagt att denne ej vill ha det såhär för att sen ändra sig när jag frågat om vi ska försöka lösa detta.
Ja, jag har tyvärr frågat vårt barn eftersom mitt ex vägrar prata med mig. Jag gjorde det dumma misstaget och fick x att bli inblandad i något jag önskade att vi vuxna kunde ha rett ut. Det är ju så man ska göra!
Den nya flickvännen har offentligt gått ut med påstående om mitt föräldraskap och ställer mig i dåliga dager vilket det finns skriftliga bevis på vilket hon gjorde efter att jag frågade pappan på ett lugnt och sansat sätt om han ville ha sitt barn bara när han var ledig. Farföräldrarna har baktalat mig sedan jag lämnade deras son.
De baktalar mig så att vårt barn får höra detta. X i sin tur kommer hem ledsen till mig och min nuvarande man och berättar hur farföräldrarna sagt både det ena och det andra. Pappan förnekar självklart detta och anser att han har all rätt i världen att låta x vara hos dem, vilket jag förstår att han har men finns det någonting som säger att detta umgänge är opassande så som åldern, hälsan hos de äldre, deras beteende eller det faktum att 3/6 nätter spenderas där?
Dessa 3 nätter är tid jag skulle offra min högra fot för att få ha! Jag vill inte ha x boende på 3 ställen plus vissa helger hos exets nya flickvän och barn! Det finns enligt mig, INGEN STABIL och TRYGG GRUND!
Jag har bett om samarbetssamtal men får då till svar att vi ingenting har att prata om. Jag har frågat om han vill ändra så att han har umgänget bara när han inte jobbar men detta avfärdar han med att jag inte får ta x ifrån honom. Jag vill inget hellre än att vårt barn ska ha sin pappa men situationen är ohållbar för jag får i min tur spendera 2-3 dagar att lugna x och få x på fötter igen. Även skola har märkt av oro och att oron oftast har med byte av vecka samt när farföräldrarna ska hämta/lämna.
Som det är nu skulle jag kunna ha x alla skoldagar (är mammaledig med en 2 månaders bebis). Varannan helg när han är ledig får han mer än gärna träffa och umgås med vårt barn samt alla andra lediga dagar/tillfällen. Jag vill ju som sagt inte ta x ifrån honom. Jag vill bara att x ska känna trygghet, en stabil grund för som det är nu så har x 3 föräldrapar varav jag och min man är de som varit de schyssta, de förlåtande, de som går med på allt - ja för x skull så att säga eftersom vi sätter x behov före vårt ego.
Jag kan dra upp allt som farföräldrarna har sagt/agerat men det skulle ta hela dagen för er att läsa men några korta exempel är att de försökt styra hur x ska klippa sitt hår, vilka fritidsaktiviteter x ska utöva, vilka kläder x ska ha på fritiden/skolan, sagt att mammas kläder inte duger och är fula, sagt att jag är dum som låtit x göra det ena och det andra samt slängt på luren i örat på mig när jag ringt för att se hur x mår. Alltid ursäktat av barnets pappa med: Så var det inte alls, under 5 års tid....
Hjälp mig finns ro i detta och låt mig slippa känna mer skuld i att jag sårar han, vårt barn och förstör mer än gör gott. Magkänslan har talat och jag kan inte strunta i den och jag är världens känsligaste och blödigaste person som bara vill att alla ska ha det bra och för första gången någonsin försöker jag göra det som känns rätt istället för att tycka synd om alla.
