När magkänslan säger ifrån

Jag tror att vi alla ser på saken utefter våra egna erfarenheter. Brumma, vet ju t ex hur det kan vara när barn säger saker för att få "fördelar" eller vad vi ni ska kalla det. Spelar ut sina föräldrar mot varandra mm mm och att allt barnet säger inte behöver vara sant.

Jag å andra sidan har just den erfarenheten som jag tror ts är rädd för, att barnet verkligen inte har det bra hos sin andra förälder. Mina barn grät och skrek när de skulle dit. De höll fast mig. Stod på dagisgården och skrek i timmar efter jag åkt för de inte ville åka till pappa. När de kom hem tog det flera dagar innan de var lugna osv.

Det visade sig att pappan inte alls kunde ta hand om barnen utan lämnade dem själva både på kvällen och natten. Glömde ge dem mat och bara gav dem godis och snacks. Han var arg på dem och skällde och skrek på dem jämt osv.

Det slutade med att han bara fick träffa dem några timmar i veckan. Han var välkommen hem till oss och träffa barnen där mer om han ville man han valde att inte göra det. I dag bor han inte ens i samma stad och träffar barnen några ggr per år. Han ville också gärna få det till att det inte var sant och att barnen bara hittade på men sedan kom sanningen fram.

Jag är övertygad om att du ska lyssna på ditt barn, gå på din magkänsla men inte dra in ditt barn i detta. Försök att vara positiv när barnet ska till pappa. Försök att inte fråga så mycket vad de gjort etc och se om detta kommer fram ändå.

OM detta fortsätter så skulle jag be om ett samarbetssamtal på familjerätten. Om han nekar till det så ser det inte så jättebra ut om du sedan skulle välja att stämma honom i tingsrätten. Då har han inte direkt underlättat samarbetet mellan er. Finns det någon du känner som du litar på som även känner honom, som kanske vet något mer?
Förstår din oro.