Är det ok att säga åt andras barn?

Ja, jag tycker att man ska säga till. Framförallt när barnets egna föräldrar tycks misslyckas så radikalt.

Man ska absolut säga till. Är farsan så jävla slapp är det jpp till honom.. Men det är inget som säger att du behöver va likadan

Självklart ska man kunna säga till andras barn. Alla vuxna har ett gemensamt ansvar för att säga ifrån till barn som beter sig illa, tycker jag. Jag har också sagt ifrån i liknande situationer. Härom dagen var det en 3-åring som knuffade en annan 3-åring så hen for i backen på vår lekplats. Mamman brydde sig inte, så jag sa åt knuffaren.

T.o.m jag som saknar egna barn säger åt andras ungar ibland. Vad som helst ska de ju inte få göra "ostraffat".  De själva eller andra kan bli skadade,egendom kan bli skadat eller andra "bara" mobbade så visst bör man säga ifrån.

Jag är lite dubbel i det här. Å ena sidan får man absolut säga till andras barn om de är elaka, slår, knuffas mm. Men att säga åt andras barn när det gäller deras personlighet är lite annorlunda. De barnen du beskriver är inga bebisar längre och lik väl som andra bör lära sig att ta hänsyn måste du stärka ditt barn i att säga ifrån och stå upp för sig själv. Det blir inte lättare när de blir äldre så börja tidigt! Det är svårt att förändra andra och lättare att förändra sig själv.

Det ena behöver inte utesluta det andra.

Hon bör stärka sitt eget barn, ja!, men det hindrar henne inte från att även sätta den lilla odågan ("kompisen") på plats - speciellt när hennes egna föräldrar är så tafatta.

Men att vara blyg och tystlåten är ju lika mycket en personlighet som att vara bossig. Skillnaden är att den tystlåtna sällan skadar någon annan, vilket en bossig person kan göra.
Nu framgår det ju inte på vilket sätt flickan är bossig och elak, men handlar det om knuffar och slag måste ju någon vuxen ta tag i det hela. Handlar det om mer verbala angrepp så får man ju lyssna på vad hon säger och säga ifrån om det handlar om kränkningar. Men om det bara är mammans känsla av att dottern är lite underlägsen, så kanske det inte behövs någon inblandning. Detaljerna är egentligen lite för vaga.

Tack för att ni tar er tid att läsa och kommentera. Ibland behöver man lite input från andra helt enkelt.

Jo, jag försöker uppmuntra min tjej att stå upp för sig och säga ifrån. På ett sätt förstår jag ju att hon måste tuffa till sig lite men samtidigt tycker jag det är lite synd att hon inte bara kan få vara sig själv. Jag var också så där blyg och tyst när jag var liten och det var ganska tröttsamt att det skulle påpekas hela tiden, precis som om det vore något fel. Man skulle kanske kunna säga detsamma om kompisens personlighet och kanske bottnar det här lite i att jag själv har svårt för människor som hela tiden kräver uppmärksamhet, är bossiga och allmänt jobbiga.

Kompisen är inte fysisk på något sätt, alltså inga knuffar och slag, utan är bara allmänt bossig och elakt retsam och hånfull nästan. Det finns ju många exempel men vill min tjej gunga t ex så är kompisen genast där och säger att "du får inte gunga här, det ska jag göra" och leks det med sandleksaker (lillasyster har ofta med sig hink och spade) så är hon där och förstör sandslottet eller rycker spaden ur handen på min tjej. Hon ger order till de andra barnen, exempelvis vem får vara med och leka och vem som inte får. Händer det nån gång är det väl inget att bry sig om men nu är det i princip hela tiden de leker vilket börjar på tröttsamt. Jag vet inte, det är kommentarer hela tiden som t ex "bebisar som du får inte leka här" (de är lika gamla, 2 mån emellan).

Det är kanske är så här i den åldern? Kan som sagt mer vara jag som irriterar mig på den här personlighetstypen som man ju träffar på titt som tätt även i vuxen ålder...

Ja tycker det är helt ok att säga ifrån dock får man välja sina fajter rätt, som i parken här om dan när 6-7åringar springer runt o använder sakerna i parken o inte delar med sig o kallar dom andra barnen för "FITTÅSNA man får vänta på sin tur" och inte fattar man kör varannan gång tex med en linbana o föräldrarna sitter och är så stolta över deras ouppfostrade barn så tycker jag det är helt ok att säga till...

Vad är en "fittåsna"? Fick du reda på det?

Pappan satt stolt i parken så måste väl vara något han kallar sin stackars fru för o sen har barnet tagit efter...

Hur barn kan kalla små 2-5åringar för fittåsna o sen pappan rättfärdigar det, det är för mig helt vansinnigt... Hade det vart mitt barn hade jag skämts och sprungit hem med mitt barn....

Klart du kan säga till om hon förstör/försöker bestämma, men blanda inte in din dotter i tillsägelsen. Säg hellre: "Det där var inte snällt. Man förstör inte för andra" än "Nu blev X ledsen" Risken finns att din dotter får uppfattningen att hon inte kan stå upp för sig själv om du gör det hela tiden. Att kunna stå upp för sig själv handlar heller inte om att ändra din dotters personlighet, det är bara något hon behöver kunna! Du kommer inte att vara där när bossiga kompisar vill att hon dricker sig full, eller när bossiga killar säger att hon ska ha sex med dem.

Man ska så självklart säga till andras barn, om de är elaka!